Förlusten för Göteborgshjulet blev 7 miljoner

I dag går sista turen för Göteborgshjulet vid Lilla Bommen. I vår kommer hjulet flyttas till Liseberg Precis som jag och många många andra räknat ut på förhand så blev det ingen bra affär. Vinsten blev inte 2 miljoner som var skrytkalkylen, man tom gick ut med till pressen, utan en förlust på 7 miljoner för hela perioden. Sammanlagt har hjulet kostat 68 miljoner . Men som Lisebergs VD uttrycker det:

När vi köper in en attraktion gör vi en kalkyl och avskriver den på mellan sex och tjugo år. Det här är en tjugoårs-attraktion. Och när man ser den i ett tjugoårsperspektiv blir det en ganska utmärkt affär. Det är det bästa hjul man kan köpa för pengar.

Jag önskar bara att man hade haft samma syn på barnen i Göteborg stad. Då hade man exempelvis inte behövt ta så hårt på förlusten i Angerereds skolor utan insett att det är en ganska utmärkt sjuttiofemårsinvestering att satsa på bra skolor. Att satsa på skolor och förskolor är det bästa man kan göra med pengar i en kommun, tror jag alltså. I dag har var tredje invandrarungdom inget jobb. Många av dem bor i Angered.

Why?

Jag har gillat Mads Mikelssen länge. Han var bra redan i Pusher 1996. Sen är det väl så med ansikten som dyker upp lite för ofta, man tröttnar även om det inte beror på en försämrad skådespelarinsats. Men Mads Mikelssen har jag egentligen inte tröttnat på förrän han dök upp i tevereklamen för Fritidsresor. Är detta verkligen ett jobb som han inte kan avstå och är det någon som på allvar tror att han åker på semester med Fritidsresor? Jag tycker i alla fall han sjönk när han hoppade i det där vattnet.

Fler filmer hos Fritidsresor

Samvetet och maten

Jag surfar runt. Hittar artiklar om samvete och mat som exempelvis Den här chokladen kan du äta utan dåligt samvete ,etc etc. Att många har ett komplicerat förhållande till mat är inte så konstigt.Det är en högst förståelig effekt av överflödssamhället. Men att dessa störningar överallt och hela tiden definieras som tecken på något slags samvete är en ännu större störning. Om man begåvats med ett samvete så får man väl använda det till något vettigt.

God Jul!

Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.

Förändringen

Min dotter har varit sjuk på sistone. Det har varit njutbart. Hon har varit sjuk sådär som en vanlig unge. Hon har varit förkyld och vi har inte behövt ha en tanke på läkarbesök. Det var inte som i sommar eller förresten vartenda år sedan 2007 då hon fick sin förkylningsastma. För nu har vi bra mediciner. Nu kan vi luta oss tillbaka och känna att allt är normalt.

Oro kommer ofta gradvis. Att vi var vakna så mycket under så många år var egentligen ingenting vi tänkte på då. Det har vi fattat först nu. Då var det en realitet som vi sakta vande oss vid. Där fanns så mycket annat så vi gjorde aldrig någon stor grej av själva vakenheten, som ändå inte var hela tiden utan bara när hon var sjuk. Men nu när det är över känns det som vi fått ett bättre liv.

Där fanns också en ängslan som jag inte riktigt lade märke till förrän jag kastat den av mig. Jag blev varse den i höstas när jag och min dotter skulle gå över ett övergångsställe. Hon bad mig hålla henne lite hårdare i handen, men jag kunde inte. Fast jag mindes hur hårt jag hållit tidigare och hur livrädd jag varit att hon skulle springa ut i vägen. Hur hon då bett mig att inte hålla så hårt men att där funnits ett slags ursinne i mig, en rädsla och att jag gång efter gång försökte förklara för henne att jag inte kunde hålla lösare, trots att det gjorde ont, eftersom jag var säker på att om hon fick chansen så skulle hon springa rakt ut i vägen. Jag kom i håg det där hårda handslaget men förstod verkligen inte hur jag hade orkat eller varför jag inte bara sagt till henne att hålla sig vid sidan av mig. Jag vet egentligen inte vad jag vill skriva mer än att det är förändrat. Det är bra nu.

Att definiera ett idiotstyre

1. Man bygger verksamhet med hjälp av fördomar som ligger bra i munnen som exempelvis att låta ungdomar slippa möta folk med fotriktiga skor.

2. Man drar ner på fungerande kärnverksamhet och premierar oprövade projekt

3.Man är nitiskt när det gäller kvitton på kaffebröd för 39,95 i verksamhet med skamligt låg budget men är inte särskilt noga med att kolla upp 63 miljoners projekt (jagar mygg och silar kameler)

4. Man är ointresserad av empiriskt underlag.

5. Man tycker det är överdrivet krångligt att lyssna på de många kloka medarbetarna med praktiskt erfarenhet från det som besluten gäller och förstår inte den simpla logiken i att ett sådant sätt medför missnöjda medarbetare.

6. Man är mer intresserad av att planera fester och bygga varumärke runt tjo och tjim än bygga framtiden så som den faktiskt byggs dv.s genom barnen

7. Man är ovetandes och förvånad.

Ätit en sjukt god middag

I dessa tider är lax billig mat. Jag brukar köpa en helsida. Jag tillagar genom att lägga den i långpanna som jag hällt ut några deciliter vitt vin i. Sen saltar jag och pepprar, sätter in i en ugn som är 100 grader varm och där får den stå tills den är klar, cirka 1 timma. Det blir väldigt bra på den låga värmen och alla näringsämnena är kvar. Till det brukar jag göra pressad potatis, sås och en sallad. Så gjorde jag även i dag, men det sensationella var såsen. I affären hittade jag en creme fraiche som heter getost, honung och rosmarin. Jag tog två sådana burkar i en kastrull, hällde i någon dl vatten och en fiskbuljong tärning och kokade i kanske tjugo minuter. Så gott!

Det är väldigt mättade smaker, så drycken som jag menar passar bäst är vatten (möjligtvis med en citronskiva)

Caramba och Carema

Vårdskandalen runt Carema får mig att fundera över massa grejer. Men mest tänker jag på det som en professor sa i senaste Aktuellt att det kommer bli stora svårigheter om vi utan skattehöjningar skall klara vården för framtidens åldringar. Han menade att Om vi skall klara att lösa det problemet kommer vi behöva göra stora omprioriteringar Tänk om man haft med sig lite mer hjärna nu och istället för att låta pengarna för vård, skola, omsorg, socialtjänster försvinna ut till det privata istället investerat för att säkra för exempelvis framtidens åldringar? Eller varför inte i dagens skola? För det finns ju faktiskt ett överflöd nu. Det är bara det att det märks inte alls ute i det allmänna. Där skall man numera bara förvänta sig att allt bara blir sämre och sämre. Men hur allt hänger ihop borde inte vara så himlans svårt att förstå för någon. Förlåt ett litet klipp:

Vinn Mats kamp

Jag har råkat få två recensionsexemplar av Mats kamp en serieroman av Mats Johnsson. Därför lottar vi ut ett exemplar av boken här. Mats kamp är en självbiografisk serieroman som handlar om Mats liv som småbarnsförälder på Söder. Tillvaron är verkligen en kamp. Det handlar om hur han försöker överleva som serietecknare, om hur Söder och samhället förändras, om vilket slit det innebär att ha sitt barn på ett föräldrakooperativ och mycket mer. Det handlar om livet. Detta är ingen recension, det sparar jag till en annan blogg, vi skriver ju inte om böcker här :-) Men några länkar till recensioner av boken finns här:

DN, Älskade dumburk,Aftonbladet, Dalademokraten, Babelbloggen

Hur bär du dig åt för att vinna? Du skriver en kommentar till detta inlägg. Söndagen den 20 november kommer vi att lotta ut en vinnare.

Jag bjuder på fördomar om ekonomer

Efter mina tretton år som folkbibliotekarie så kan jag konstatera att ett genomgående problem är att de högre tjänstemännen över biblioteken inte är biblioteksbesökare. Kanhända skaffar de sig ett bibliotekskort för syns skull när de fått jobbet. Vanligtvis så har de fått jobbet för att de är duktiga på att hålla budget. Sällan har de minsta aning om vad ett folkbibliotek egentligen går ut på och oftast begriper de inte att det skulle ha någon betydelse om de visste. De är bättre på plus och minus än nyanser i kulturlivet. Detta kan man skriva länge om, men jag låter bli och hoppar raskt över till mina i iakttagelser om ekonomer och de som har de ekonomiska målen som största intresse i sitt arbete.

Jag träffar dem ibland i privata sammanhang. Det är för det mesta dötrista och extremt förutsägbara samtal där jag får svara på frågor om jag läst alla böcker i biblioteket, höra någon skröna om trevliga bibliotekarier från deras barndom eller någon otrevlig bibliotekarie från deras nutid. Ibland tvingas jag också framstå som idiot när de börjar prata om min förmodat låga lön och min långa utbildning. För att få tyst på dem så säger jag att jag inte riktigt tjänar 50 000, vilket är sant eftersom jag tjänar hälften. Sen berättar de i regel att de aldrig går på biblioteken utan att nätbokhandel bistår dem i deras litteraturbehov.

Folkbiblioteken skall vara en mötesarena för alla. Jag tycker det är viktigt att särskilt utjämna bland de som har sämre resurser. Samtidigt måste man ha klart för sig att folkbiblioteken inte är någon fattigvård. Det hade nog sett bättre ut på många ställen om ekonomer eller chefer i kommunen lockades till biblioteken, så de verkligen förstod vitsen med starka folkbibliotek. Det gör man oftast inte i dag.

Ett strålande exempel på detta är när Expressens ekonomireporter Fredrik Sjöhult upptäcker och upprörs över att Zlatans bok går att låna gratis som ebok samtidigt som den släpps i affärerna. Fast man får väl säga Yippie! En ekonom har upptäckt folkbiblioteket och skriver om det i tidningen!! Plötsligt ser jag eboken som ett hopp för att vi skall få ekonomerna att älska oss. Hoppas bara vi får dem till bibliotekslokalerna och inte bara till våra hemsidor. Vad skall vi locka med? Gratis bullar?

Död man ligger

Min morfar dog 1929. I dag är det ingen som minns honom. Ja min mamma som då var tre år har ett minne av att hon såg honom död i kistan. Fast egentligen vet hon inte hur det är med det där minnet, ifall det är konstruerat av andras berättelser eller ifall det är ett eget minne.

Hundra år efter vår död eller kanske tidigare är de flesta av oss bortglömda. Det finns inget speciellt vi kan göra åt det, eftersom vi är just döda.

Men det är fascinerande att tänka på att de som i dag är döda en gång har varit precis lika levande som vi är i dag och en dag så kommer vi bli lika bortglömda som de är i dag. Vad ska detta överpedagogiska och föga nytänkande eller överraskande blogginlägg nu leda till tänker de som fortfarande hänger sig kvar?

Att mänskligheten aldrig kan släppa tanken på odödligheten och att vi visst lever kvar i all oändlighet. Det är våra handlingar som spårar mot framtiden. Vad vi väljer att se och varför. Vad vi väljer bort och vad vi ger betydelse.

Från en lillasyster i tredje generationen

Jag vill ofta kräkas över evinnerliga förenklingar. Överföringar och fördomar. Rena idiotier som folk låter härja hur som helst i sina hjärnor. Kretsar som går runt som vore de lödade utan någon som helst användbar tanke bakom. Slumpartade effekter som får styra för att det alltid så varit. Det är så jävla slött.

Ibland tror jag att jag har vinterkräksjukan när personer se sig själv i allt och utgår ifrån att alla de möter är sändebud från deras egen traumatiserade barndom. Det är så banalt så jag vill bara gå iväg och dö eller åtminstone kasta upp häftigt över väggar och golv på en offentlig toalett.Jag känner mig förnedrad när så många tar för givet att min drivkraft är att vara än en duktig hund i en dikt av Kristina Lugn. De duktigas uppfattning om att alla vill vara som dem har tagit herraväldet, eftersom det är så viktigt för dem att synas och höras.

Lika dåligt intresse som jag har för Digiloo har jag för att vara duktig. Teven kan jag stänga av men jag har ingen gud att be till för att få styrkan att hålla mig isolerad från vedertagenhet om att Duktigheten är en medfödd drift istället för en konsekvens av sjuka uppfostringsideal.

För att inte ställa till oreda och splatter, då blod är så svårt att tvätta bort, har jag tränat mina käkmuskler att le när någon säger till mig att jag varit duktig. Jag förstår att det är en fras av vänlighet, blindhet och brist på förstånd.

Till er duktighetsivrare vill jag säga att min tävling är inte er tävling. Min tävling är att se igenom er. Det är rätt så lätt.

KOnstiga människor

OK, här kommer ett helt och hållet subjektivt och något ironiskt inlägg om människor som är konstiga:

1. Människor som inte lyssnar på musik

2. Människor som inte läser böcker

3. Människor som tror på Gud

4. Människor som inte är feminister och är stolta över det

5. Människor som äter kött

6. Människor som inte tycker om skräckfilm

7. Människor som inte är från Norrland

8. Norrlänningar

9. Moderater

10. Föräldrar

11. Försäljare

12. Människor som tycker om sport

13. Stereotyper

14. Särartsfeminister

15. Ken Ring

Och sist men inte minst:
16. Människor som ser ned på andra för att de inte tar hand om sig själva, överpresterar , inte kan säga nej och är allmänt till lags utan att inse att de är precis likadana själva... med andra ord: sådana som jag

Årets julklapp för under hundralappen!

Fransmannen Stéphane Hessel har skrivit en bok som blivit en succé i stora delar av Europa. Boken eller pamfletten har kommit på svenska i år och heter Säg i från! (Louise Lindfors förlag.) I Frankrike har den sålt i 2 miljoner exemplar. Den handlar om tron på att världen kan förändras och uppmanar till att man skall stå upp för sin mening, sina tankar och idéer. Hessel som tillhörde motståndsrörelsen under Andra världskriget och är medförfattare till FNs deklaration för de mänskliga rättigheterna skriver bland annat:

Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs av något, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och starka. Vi deltar i en historisk rörelse, mäktigt historiskt flöde som behöver vår personliga energi för att dra vidare (sid 21)

Hessel tar också faran med den likgiltighet som breder ut sig. Hur människor stänger ute samhällsproblem:

Den värsta inställningen som finns är att säga << Jag kan inte göra något åt det, jag har mitt att sköta.<<(sid 31)

Hessel som verkligen tror på fred och ickevåld, oroar sig för utvecklingen i världen som han menar går emot FNs deklaration för mänskliga rättigheter. Men hans hopp är att makten inte finns på ett ställe och att det därför inte är så svårt att påverka som det kan verka.

Det bästa med boken är att den är så tunn, drygt 30 sidor, så den bör kunna läsas av vem som helst. Den svenska upplagan har fyra förord av Annika Norlin, Göran Greider, Åsa Moberg och Pierre Schori. Jag uppmanar er att läsa, köpa och sprida den här boken. Jag har köpt 10 exemplar. Jag tänker alltid ha ett exemplar i min väska, som jag kan ge bort till någon som jag råkar komma i samtal med. Men några exemplar blir väl också julklappar. Im on a mission! Vad tänker du göra?

Roligt i djävulens tid

Det är väldigt populärt med djävlar så här i Halloweentider. Över huvud taget så finns det ett mode i detta med hemskheter och särskilt sött verkar vi tycka det är när barn är utklädda till djävlar eller har kläder med döskalletryck. Annat var det för tjugo år sedan. Då var det ovanligt att klä bäbisar i svart.

När vi fick barn för elva år sedan var det fortfarande nytt med döskallar och bäbisar. Men det fanns och vi var väldigt glada över att köpa en svart sparkdräkt med spöket Laban till vår bäbis. I i fyraårsåldern, när han som vanligt är utforskade berättelser med gott och ont, så var det döskallar för hela slanten. Dessa kläder var inget särskilt ovanligt, de fanns ju, men inte överallt och särskilt inte på förskolan som vi råkade befinna oss på.

Vi trivdes aldrig på den där förskolan. Möjligtvis är allt överföringar, men känslan var att det var väldigt ängsligt och tillrättalagt. Det var montessoridagis och vi hade bland annat en kväll med inbjuden föreläsare om hur man var en bra montessoriförälder och hur viktigt det var att man hade ordning i barnens rum. Ja det fanns onekligen en längtan efter renhet som vi inte delade. Kanske var det därför som vi kände oss lite utanför?

I alla fall upplevde vi det inte som helt lyckat att vi som enda representanter från områdets värsta gata (säkert hade flera valt föräldrakooperativet för att slippa just barn från denna gata), hade förskolans enda döskalleklädda barn, som dessutom var döpt efter en trixter.

När dottern kom flyttade vi och det började dyka upp väldigt mycket olika barngrejor med Djävlar. Döskallar var modernt och kanske mer modernt i den typ av område som vi bodde i. Min man köpte alla Djävlar som fanns för barn, särskilt till dottern. Till jul när hon fyllde ett år lät han trycka upp en svart t-shirt med en cerise döskalle över hela magen. Döskallarna tyckte jag var okej men alla djävlarna kändes lite överdrivet. Jag blev nästan orolig ibland.

En gång var det riktigt jobbigt. Vi var bjudna på föräldrafika till dotterns dagis. När jag kom sist, en timme efter att det börjat, var dottern den enda som inte hade båda föräldrarna där. Hon var klädd i sin döskalletröja och bar runt på en röd liten Djävul.

Jag tänker ibland att jag är en idiot

Jag tänker ibland att jag är en idiot, som jobbar så mycket utan att få betalt för det. Att allt jag sysslar med på fritiden, som får mig att glöda, har blivit viktigare än mitt arbete som föder mig. Samtidigt så räcker ju familjens tillgångar, trots brist på både förmögenhet och höga löner. Idiot är jag bara när jag speglar mig i tidsandan, så det försöker jag undvika, men det går inte alltid.

Vi är inte i närheten av någon fattigdom, utan är friska och lever stimulerande liv.

Ändå kan jag förnimma att vi idag, i dagens samhälle av vissa räknas som fattiglappar. Vår familj saknar exempelvis både körkort, slalomutrustning, sommarstuga och tvingas leva i en liten fyra på 102 kvadrat. Fast sanningen är relativ och vi har många vänner som bor på mindre yta. Men om de bor mindre för att de valt att bo i en storstads innerstad är det förstås inte lika drabbande. Att bo i innerstan ger oss visst alibi i statussammanhang. Vi bor i innerstan.

Om vi bott i Hjällbo utan körkort och slalomutrusning så vet jag att vårt värde sjunkit ännnu mer. Att vara idealist, svensk, med fast anställning och bo i förort med dåligt rykte är ungefär jämförligt med att vara galen. Om jag dessutom haft en svår övervikt hade mitt människovärde varit ännu lägre. Frågan är om någon ens lyssnat på mig, om det inte varit på nätet under falsk identitet.

Alla människor är inte lika mycket värda. Jag hoppas att någon som läser det här blir arg och menar att så där är det inte alls. Jag vet att det finns de som är befriade från den här speglingen. Som befinner sig utanför eller bortanför den här slags betraktelsen. Jag kämpar för att få vara en av er, men jag ramlar ständigt ner i det här statusrastret och det är som att simma i gyttja. Ibland vet jag inte vad som är jag och vad som kommer från samhället.

Jag har ju också vänner som har det fattigt, som får sopa skafferiet under månadens sista vecka. Hur skall det då kännas för dem med alla bostadsbilagor, arga snickare och social gated communites? Vet inte varför jag just nu kommer att tänka på de barnmössor som nu finns på NK och som kostar 700 kronor. Vanliga svarta mössor med tofs. Förkomna barnmössor är ju också ett välkänt fenomen. Hur rik skall man vara för att känna det är okej att en 700 kronors mössa slarvas bort på en lekplats? Är det för de här mössornas skull som vissa skattelättnader kom till?

Sen tänker jag återigen att jag är en idiot som lägger märke till alla de här värderingsnyanserna i vardagen. Men det är svårt att undvika eftersom det kastat till mig genom folks kroppsspråk, samtalsämnen och dagstidningarnas helgbilagor, exempelvis och jag kan inte ge alla exempel för då hade det blivit en roman. Ändå är jag på det klara med att när mina barn vuxit upp så kommer det vara värmen från hemmet som betyder något.

De öppna dörrarnas betydelse.Det är också en formel som fungerar oavsett hur rik eller fattig du är. För det finns inget annat som är viktigare än rikedomen som kommer av gemenskap.. Allt annat är vilseledande reklam.

/Karin

Medeltida var det ja

Medeltida. Det är svårt att veta exakt hur många gånger jag använt ordet under de senaste åren för att beskriva fenomen i nutid. Jag har sett andra skriva det. Hört andra säga det. I dag när man visade upp krigsfången död på torget (Gaddafi) , eller på framsidan av landets största tidning (vilket jag menar är princip samma sak) så behöver jag inte tvivla längre på att det är just så det har blivit. Medeltida. Jag ångrar bara att jag lät ett av mina barn hämta tidningen just denna morgon och känner mig maktlös inför den råa tidsanda som dagens barn måste växa upp i. GPs första sida var inte så mycket bättre, där ser man en gevärpipa mot det där röret. Bytet syntes inte men röret var efter ett halvt dygn redan så etablerat begrepp att man förväntades förstå vad det var frågan om. För mig var det som avsnitt ett i filmen, eftersom skildringen påminner mer en actionfilm än som den befrielsekamp det är. Betänk just visa upp krigsfången. Det här är inte nyhetsrapportering. Det är Natopropaganda. Men länge leve det lybiska folket! Jag är glad för att deras diktator är störtad.

P.s. I dag blev jag varse en bok som heter Säg ifrån av Stéphane Hessel, om hur man gör för att förändra samtiden. Eftersom det verkligen behövs en förändring så tänker jag ge boken ett försök. Den har tydligen blivit en storsäljare ute i Europa. Hurra!! D.s.

Det där med handlingarnas konsekvenser

Jag läser DN på nätet och jag blir så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag läser om senaste barnpornografimålet och känner mig stundtals helt förtvivlad. Ni vet den där skandalen med en man har delat barnporrbilder med en massa kvinnor?  Här kan ni läsa.

Jag blir så jävla arg. Jag blir så jävla arg på vuxna som skadar barn så här. I artikeln står det "Att det inte blir fråga om ringa brott beror på att bilderna i vissa fall är särskilt hänsynslösa.Bilderna, och i vissa fall filmerna, skildrar barn som våldtas på olika sätt av vuxna personer. Ibland är barnen fastbundna" och jag går liksom sönder när jag läser sånt här. Jag går sönder, vill kräkas och blir ledsen ända in i djupet av själen när jag läser detta. Jag kan bara tänka på barnen. På hur ensamma, rädda och förtvivlade de måste vara. Hur rädda de måste ha varit. Hur rädda de säkert fortfarande är. 

Sen tycker jag att ett övergrepp på ett barn är hänsynslöst oavsett hur brutalt och våldsamt det än är. Att utnyttja ett barns beroendeställning på det sättet är förfärligt hur som.

En av de klokaste terapeuterna som jag har mött brukade alltid säga att det räcker med en kränkning för att ett barn ska bli traumatiserat. Att det egentligen inte spelar så stor roll om det är fysiskt brutala övergrepp eller inte. Våldsamma övergrepp skadar fysiska skador på ett annat sätt än smetiga kärleksfulla övergrepp gör, men skadan sker oavsett. En kränkning så har du skadat det barnet. Han brukade också säga att det är poänglöst att jämföra sina trauman med varandra. Att mitt trauma skulle vara mindre giltigt än ditt, bara för att mitt trauma inte är lika brutalt som ditt. Traumat finns där oavsett. Skadan är skedd hur det än har gått till.

I artikeln står det också "I bedömningen av brottet ingår också att de flesta av kvinnorna, även om de enligt rätten måste ta ansvar för sina egna handlingar, inte varit i psykisk balans. Mannen har "utnyttjat deras dåliga psykiska tillstånd och längtan efter mänsklig närhet". Okej. Jag tänker bara på de barnen på bilderna som de glatt har delat med varandra. Jag undrar lite stilla över hur deras psykiska tillstånd ser ut. Det är lite svårt att känna sympati för de här kvinnorna.

Jag blir så arg och ledsen på över hur man kan förstöra någons liv så här. Alltså, jag menar inte att det är kört bara för att man har varit utsatt för övergrepp. Mitt liv är inte kört. Men traumat finns där. och traumat måste man slita med, lära sig att förhålla sig till och det är ett hårt jävla arbete.

En fin låt om att leva med övergreppstrauma:

Tröttsamma vuxenvärld

Ibland blir jag bara så himla trött på vuxenvärlden.
Trött på konstiga spel där en sak betyder en annan och man inte vet vem som säger vad och om det betyder det man tror att det betyder.
Trött på att försöka vara en fantastisk mamma, älskarinna, bibliotekarie, vän och god medborgare utan att bränna ut sig av bara farten.
Trött på att förväntas klara av att ge hundratjugo procents engagemang, lust och glädje åt en miljon olika projekt.
Trött på att bygga relationer med miljarders olika människor och vara lika trevlig jämt.
Trött på att gå i terapi för att bli en bättre, klokare och hela människa, när andra bara spelar ut hela sina störda personligheter utan att skämmas ett jävla dugg.
Trött på att ingen tar något ansvar för något och bara skyller på andra.
Trött på att inte få underprestera någon gång endaste jävla gång.
Trött på att alltid behöva överprestera för att känna sig bra och duktig.
Så himla himla trött.

Ett inlägg som detta behöver Morrissey som avslutning:

Beiron och Bildt

Den heter Du hör inte hit Beiron av Anna Härmälä och är en bilderbok om byrackan Beiron. Han bor i skogen men bestämmer sig trots varningar från vännerna att ge sig in till de stora rashundtävlingarna. Ovetandes om de regler som gäller ställer han upp i ett flertal tävlingar, där han klär ut sig till olika rashundar. Varje tävling slutar med att hans förklädnad avslöjas precis innan han är på väg att vinna. I sista tävlingen lyckas han dock vinna, eftersom han rakat sig och ser ut som en fin nakenhund. Men då drabbas han av dåligt samvete och berättar att han lurat alla. Sen drar han hem till skogen igen där han i och för sig blir hyllad som hjälte.

Jag tänker på Beiron och jag tänker på Carl Bildt. Den senare renrasig som aldrig darrar på manschetten. Som kan vara utrikesminister och samtidigt ingå i en förundersökning misstänkt för folkrättsbrott. Som kan släppa uttalande om att de fängslade journalisterna i Etiopen egentligen inte borde varit i ett så farligt område utan att det blir något särskilt med det. Han kommer undan med den ena grodan efter den andra. Men så är han ingen Beiron och ingen Juholt. Varför håller du käften om det Lena Melin?

Bra bitchig indisk musikvideo och pinsam Ken Ring

Av en slump kom jag över den här videon. Jag förstår ingenting av vad de sjunger, men det går inte att ta miste om vad det handlar om. Kampen mellan man och kvinna! Slutet är bäst!! Men varför finns det inga liknande tema i våra musikvideo? Eller finns det fast jag bara råkade få se den här först?


Det är klart att den här typen av inslag utgår från ett slags könsstereotyper. Men så länge det finns människor som tror att vi är stereotyper så behövs det nog den här typen av skildringar. Hör här om Ken Rings syn på saken. Hur kan man påstå att man måste vara politiskt korrekt i Sverige när personer som Ken Ring får utrymme? När Sverigedemokraterna sitter i riksdagen?

Sisters are doin it for themeselves!

Jag lever med konsekvenserna av dina handlingar

Okej, nu känner jag att jag måste förklara lite innan ni fortsätter att läsa. Jag har inte skrivit det här inlägget för att ni ska tycka att det är synd om mig eller så. Jag har skrivit det för att ni ska fatta lite hur vi har det, vi som har varit utsatta för övergrepp. Så. Nu kan ni fortsätta läsa. Eller sluta om ni vill.

Det är inte särskilt roligt att ha varit utsatt för sexuella övergrepp. Det är jävligt jobbigt faktiskt. Jobbigt och tröttsamt. Jobbigt och tröttsamt att kämpa med svårigheterna som övergreppen orsakar i vuxenlivet. Oerhört tröttsamt faktiskt.  Allt som oftast märker jag i möten med andra att många tänker automatiskt att de svårigheter som sexuella övergrepp ger per automatik ska handla bara om just sexualitet. Att man som incestoffer ska tycka att sex är det obehagligaste och värsta som finns. Så enkelt är det inte. Jag kan inte direkt säga att mitt förhållande till sex skulle vara så särskilt mer komplicerat än någon annans. Jag gillar sex. Nu vet ni det. (Nu vet jag att det finns en massa kvinnor (och män) som har varit utsatta för sexövergrepp som tycker att sex är asjobbigt, all respekt till er)

Det finns så många saker som jag tycker är mycket mer besvärliga i livet än att ligga med killar. Det finns så många andra konsekvenser av övergreppen som gör ondare och som påverkar mig mer. Att inte ha någon makt att styra över det man utsätts för. Den maktlösheten, att inte ha en chans att kunna styra det som händer - åh, det är en förfärlig känsla. Oerhört lätt att ta med sig i andra situationer i livet vill jag lova. Att bli manipulerad att tro att man inte har något värde, att få sin självkänsla sänkt till botten. Att inte få sina gränser respekterade, ingen brydde sig om vad du ville, så till de grad att det är skitsvårt att sätta gränser i nuet. Att bli fostrad i att ta en massa skit från de som ska stå en närmast och skydda en. Som ska uppmuntra en och rusta en med styrka och självförtroende så man klarar sig i livet. Och det där med självkänslan. Det är det svåraste. Att tappa allt sitt värde. Och skammen och skulden så klart. Som grädden på moset. Att bli manipulerad att tro att man faktiskt får skylla sig själv för det som hände.

Kanske tänker du nu att - okej, men då är det bara att sluta ta skit från andra. Ta makten över livet igen och klappa sig på axeln och tycka att man är bra. Det är ju så förskräckligt längesedan allt det där hände så sluta var ett offer nu. Så enkelt är det inte. Det är inte bara att skaka av sig tankemönster som man har fostrats in i under hela uppväxten. Det är ett segt och slitsamt arbete. Ett jävligt jobbigt och tröttsamt arbete.

Och allt detta gör mig så jävla jävla arg och ledsen. Det känns så fruktansvärt orättvist. Att min pappa kan gå genom sitt liv helt opåverkad och obekymrad. Och jag. Jag lever med konsekvenserna av hans handlingar. I varje sekund. I varje ögonblick.

Isabella Nilsson

Jag har precis läst Isabella Nilssons romandebut Verklighetsprojektet (X-publishing, 2011)

Vi har lovat varandra att inte skriva om böcker på den här bloggen och det har jag väl hållit ganska bra. Därför skall jag inte heller skriva något särskilt om Verklighetsprojektet mer än att det är en bok som jag har svårt att hålla mig ifrån att skriva om.

Berättarjaget flyttar hemifrån, blir förälskad, får sitt hjärta krossat och mår väldigt dåligt av många flera olika skäl. Romanens yttre skeende är inte så avancerat, eftersom det handlar om en person som är ensam och mår dåligt. Men berättarjaget har en oerhörd drift att kommunicera med nästan allting. Tingen får liv och delar av romanen är en absurd berättelse där bland annat olika föremål talar med varandra. I språkvändningarna finns en lockande okomplicerad galenskap som säkert är något av det som står i kontrast till Verklighetsprojektet.

För det är ju verkligheten som berättarjaget skall erövra och det är sannerligen inte så lätt för den här unga fröken. Det absurda får mig att associera till Nikolaj Gogol. Personligen så har jag uppfattningen om att man kan nå något annat när man ger sig ut i det ologiska och galna tänkandet. Lockelsen i den här berättelsen är samma lockelse som i en dröm. Jag får tag i något oväntat ur mitt eget universum bortanför alla snustorra logiska tankemodeller som folk ställer upp för att de har svårt att fatta det andra. Romanen ger mig energi och Isabella Nilssons språk gör mig verkligen lycklig.

Till den vanliga människan som inte finns

Efter några dagar på bokmässan, några veckors debatt om boken Happy Happy om lyckliga skilsmässor så har jag kommit fram till att den vanliga människan är en politisk rekonstruktion, för att det skall bli enklare att bestämma hur vi bäst skall leva. En konsekvens av detta är att människor känner sig fel eftersom ingen kan vara en mall. Jag tror egentligen inte att det går att driva politik på något annat sätt. Synen på människan måste nog bli förenklad från en politisk nivå. Men för att vårt samhälle skulle kunna blomstra på riktigt, inte bara i en rapport från finansinstitutet, så måste det finnas utrymme för olika slags normer.

Därför är det inte helt lyckat när ett politiskt parti som KD går ut och predikar kärnfamilj, eftersom det är väldigt mycket som tyder på att kärnfamiljen redan i dag är en den norm som de allra flesta redan strävar efter, men inte alla klarar av att leva upp till. Snarare vore det väl intelligentare om politiken rättade sig efter de olikheter som finns istället för att tvinga folk till utanförskap på grund av politiken, eftersom det är känt att utanförskap inte ger någon bra värld.

På bokmässan har också skilsmässan kommit upp i olika seminarier jag varit på. Det har handlat om hur synd det är om barn i en skilsmässa. Men av alla hundratals exempel jag har om skilsmässor så vet jag att skilsmässa i så gott som alla fall är plan D och till det kommer alla som från början varit ensamma med sina barn. Så frågan är snarare om skilsmässobarn eller barn till ensamstående alls behövt vara olyckliga på grund av skilsmässan om samhället inte varit så inriktat på kärnfamilj. KD går ut och säger att kärnfamilj är rätt och det andra är slappt och omoraliskt. Det retar mig. Och de pratar om verkligheten som om vi människor vore seriefigurer, anpassade efter propotioner och grundlagar. Jag tycker det är slappt och omoraliskt. För vad är det egentligen för fel med att försöka vara lycklig även om man är skild? Att sträva efter att få det bra är det fel bara för att man är skild? Hur kan det vara fel? Ska man låtsas att man brinner i helvetet även om man inte gör det? Problemet för KD verkar vara att de är rädda för attt Happy Happy skall ha en negativ inverkan på folk . Deras utgångspunkten verkar vara att människor är lättledda , dumma i huvudet, som hela tiden strävar efter normupplösning och förfall. När de snarare letar efter nya men fungerande normer.

När ett regeringsparti öppet går ut med sådana åsikter så är det klart att det säger något om vår tid och om de värderingar som omger oss. Det talar också om något om allt det utanförskap som för tillfället byggs upp i vårt samhälle, genom vad som får utrymme. Vad är populärt på teve? Jo program om rika vita som Stjärnorna på Slottet, Gynekologen i Askim och Solsidan. Största anledningen till att det inte fanns några sådana program på 70-talet är att det inte fanns så många sådana människor då (i Sverige) . En kändis som ställt upp i Stjärnorna på Slottet år 1973 hade om inte blivit utfryst så i alla fall töntförklarad i tio år framöver.

Men hur kan man rusta sig för att inte bara bli ett offer för tidens strömningar? Vad som är jagets ansvar och vad som är samhällets ansvar är svårt att veta. Men det är tydligt att våra ståndpunkter som individer är påverkbara av samhällets strömningar, som oftast faktiskt är politiska. Alla tider har ofta en dominans som sällan blir ifrågasatt av allmänheten. Det är så man förklarar exempelvis nazismens popularitet. Ett mindre kontroversiellt exempel är barnuppfostran. Hur vanligt är det inte att vi förklarar tidigare föräldragenerationers brister genom att säga "det var så på den tiden". Man får nog utgå från att även vår tidsanda har omfattande brister som vi inte är medvetna om i dag. Samtidigt så borde vi ha redskap som hjälper oss att ifrågasätta vår samtid. När mina barn blir stora och klagar på vilken slags mamma jag varit , vilket jag tar för givet att de kommer att göra, så tänker jag inte svara att jag gjorde så för att så gjorde folk på den tiden. För ansvaret för samhällsutvecklingen börja på ett personligt plan. Jag skulle vilja kalla det för intellektuellt motstånd. Ett intellektuellt motstånd hjälper oss att ifrågasätta vårt eget handlande utan att sänka oss med dåligt samvete, eftersom det ger en möjlighet att analyser de strukturer vi är inlemmade i. Då kan kan vi få möjlighet att se orsaker och begripa vad vi kan påverka eller vad vi inte kan påverka.

Vi kan inte ifrågasätta allt vad vi gör, men vi kan ifrågasätta något. Det är så vi skapar civilkurage i den här världen och det är vad som behövs. För att rädda världen så behöver vi skaffa oss integritet och civilkurage nog för att stå för det vi tycker är rätt. Det är så vi förändrar världen. (Att läsa klassisk litteratur är inte heller fel, det ger perspektiv. En sådan sak är min plikt som bibliotekarie att lyfta fram.)

15 sätt att bli rik

Vi är några som har gett upp hoppet att bli rika, som förstår att det här samhället, som det återspeglas i media, inte är för oss. Vi är varken tillräckligt rika eller tillräckligt hippa. Och egentligen alldeles för ointresserade av allt det som i vissa bloggsammanhang verkar vara något att sträva efter (som silikonläppar, blonderat hår, konstiga jeans och förhållande med Bingo Rimér.) Men rikedom kan vara så mycket annat. Här har vi några förslag på hur du skall bli rik.

1. I stället för att sträva efter en plats i taxeringskalendern kan du sträva efter att skaffa en bra vän. Som du lyssnar på och som lyssnar på dig, som du kan vända dig till när allt är skit. Som du lyssnar på när vännen behöver dig.

2. Ta lite samhällsansvar. Det är rikedom för då vet du att du gör vad du kan för att bidra till en bättre värld. Man behöver inte vara bra på allt men alla kan vara bra på något. Engagera dig politiskt eller för en närmiljö.

3. Ge ett extra stöd åt någon som ser ut att behöva det (det här jävla samhället är du med i och skapar).

4. Gör vad du kan för att stödja den svagaste länken i olika sammanhang eftersom klyschan om att man aldrig är starkare än den svagaste länken är outgrundligt sann.

5. Träna dig i mod och säg emot allt som du tycker verkar vara fel eller idiotiskt. Många dumheter sprids för att ingen högt har vågat ifrågasätta dem.

6. Fördomar sprids för att de är enkla att förstå. Se till att hjälpa till att nyansera verkligheten.

7. Undanhåll inte komplimanger till de som är värda det (var inte så förbaskat snål).

8. Vårda dina relationer, som du vårdar en vissen tomatplanta: ge näring och skydd och omtanke.

9. Läs en god bok, se en bra film, gå ut på en promenad i skogen, fika med en kompis, stäng av datorn (när du läst färdigt detta inlägg). Ja ta hand om dig själv helt enkelt. Då har du tid och ork att ge komplimanger, lyfta någon annan, vara en god lyssnare etc.

10. Ge ett hem åt en hemlös katt eller hund.

11. Ställ krav på dig själv och dina medmänniskor. Va en jobbig människa. Jobbiga människor behövs!

12. Tänk dig in i andras situationer, tänk dig in i andras argument, se saker ur ett nytt perspektiv.

13. Döm inte dig själv så hårt. Förlåt! Är det verkligen bekymmer du vill ha så finns det betydligt fler och viktigare att ta itu med.

14. Visa dina nära och kära - men också dina lite mer avlägsna vänner hur mycket du tycker om dom. Att ge kärlek är det finaste som finns.

15. Skaffa dig en schysst pojkvän eller flickvän. Hångla mycket. När man känner sig älskad känner man sig rik.

Veckans uppmaning är att krossa drömmar

Alexander Bard har gjort det i Idol och på ett jobbcentrum i Danmark så skall man krossa ungdomars drömmar för att få dem att ta vanliga jobb som de kan klara av. Jag kan förstå vitsen med att få folk mer verklighetsförankrade, men inte meningen i att de med makt får fritt spelrum för att plocka fram det lägsta i sig. Eller som någon en gång uttryckte "Hat är en fantastisk känsla" Det finns en outtalad idé om att det brutala tillvägagångssättet skulle betyda något bra, men jag tvivlar. Är det verkligen för att vara schysta mot de som blir avrättade eller bara för att det är så skönt för skarprättaren? En känsla som kanske också kan sprida sig till tittarna.Om det verkligen var för idoladepternas skull så vore det väl bättre att ta dem ur bild och förklara att de inte platsar istället för att förnedra dem offentligt? Finns det något tvivel om att detta tar fram det lägsta i oss?

I dag vet vi hur vi skall tvinga cancersjuka att arbeta, plundra kommunens skatteintäkter genom att handla med barn och missbrukare. Men vi har förlorat förmågan att känna igen ett svin när vi ser det.

Utan känsla för symbolik

Jag har nyligen läst Hets En debatt bok om skolan av Sven Eric Liedman. En utmärkt bok om som jag rekommenderar alla att läsa. Boken förklarar bland annat att de kontrollsystem som nu förhärskar i skolan har sitt ursprung i kontrollsystem från industrin. De som skrivit ihop den närvarande skolplanen verkar vara kvacksalvare i syfte att skapa starka produktionsenheter för just industrin. Själv är jag säker på att det är helt fel väg att gå och det har jag skrivit om tidigare. Så det skall jag inte fördjupa mig i nu.

Vad jag däremot vill skriva om är min uppfattning om att lärare i dagens Sverige behandlas som kriminella. De tvingas inrätta sig i olika kontrollsystem som om det vore åtgärdsprogram under en fängelsevistelse, misstänkliggjorda från start. Som ett slags arvssynd från tidigare lärare. När det står om lärare i tidningar så är det uteslutande i något negativt sammanhang. Hur kommer det påverka lärarnas förhållande till sina elever? Kommer de ge igen? Jag är rädd för det.

Läste också i någon av dagens tidningar att lärare måste få diagnoser på sina elever för att få hjälp till klassrummet. Kunde det inte bara räcka med att säga att det inte funkar ? Vilken lärare skulle lättvindigt säga att hon inte klarar av sin klass och varför? Och om så var så skulle det väl märkas och extra resursen kunde gå i väg någon annanstans.

Tävlingen avgjord

Vinnaren i vår tävling om boken Den Unga f:s bekännelser enligt Maria Margareta Österholm är Elin och Radiogirl. Kanske någon annan också borde ha fått, men jag hade bara två böcker. I alla fall var det roligt att ha en liten utlottning. I sista stund kom ju Jonna och berättade att hon kände både författarinnan och mig men då hade jag redan lovat bort båda böckerna. Fast vilket sammanträffande! Egentligen hade jag tänkt lotta ut en bok, men när två ville ha så blev det rätt att ge bort båda. En är i och för sig läst, fast det syns inte. Ville du också ha en bok Anna Karin? Kanske var det så men jag kände mig nödd till att utnyttja din otydlighet. Tävlingar är inte min grej märker jag.

Vi ger dig en bok för att du är snäll

Jag har råkat köpa två exemplar av boken Den unga F:s bekännelser av Maria Margareta Österholm. Efter att ha funderat lite över vem som skall få boken och dessutom varit inne på ett kommersiellt torg i dag så har jag fått vissa idéer. Jag tänker ge boken till en av er som läser vår blogg. Men tro inte att det är gratis. För att du skall få boken så måste du ansluta dig till vår blogg och skriva en kommentar här under. Det är möjligt att du har något att förlora på detta. Vi har att vinna att vi förhoppningsvis får fler kommentarer och fler följare. Det kanske är pinsamt för dig att följa vår blogg och det är i så fall priset du får betala. Men det är ju inget som hindrar dig att sluta följa oss när vinsten är utdelad. Genomskinligt kanske men även vårt uppsåt är genomskinligt, så varför inte? Vinner du så skickar vi ett meddelande till dig där vi ber om din adress. Om du inte föredrar en snabb överlämning på offentlig plats dit vi kommer alla tre med varsin röd nejlika i knapphålet. Fast vi rör oss förstås inte utanför Göteborg (men Mölndal är okej) Här kommer två länkar till artiklar om boken som kommit ut för mindre än en månad sedan.

Tidningen Kulturen, En bokcirkel för alla

Joggarprojektet del 5 och korvgrytan

I går blev jag klar med mitt joggingprogram. Nu vet jag att jag kan springa 15 kilometer och det har fortfarande en viss effekt på min självuppfattning. Mitt enda problem nu är att jag verkligen inte har något att skriva om detta. För det skulle ju vara ett slags grand final för mina inlägg om joggning. Men det går bara inte. Därför får ni istället receptet på familjen Eggerts korvgryta. Vi uppfann receptet när vi bara var två någon gång i slutet på 1900-talet då en av oss hette Kraft och en Eggert, så grytan heter Kraftundeggerts korvgryta. Den är rätt stark men ett av våra barn äter den med glädje. Grytan innehåller en speciell slags korv. Vi brukar kalla dem för ungerska korvar, men vi vet inte säkert, de är långa rökta och starka. De ser i alla fall ut som korvarna högst upp till vänster i bild. Vi brukar ha två olika sorter men det är samma form på dem. De är köps över disk på Rambadis men finns säkert också någon annanstans.

Kraftundeggerts korvgryta

smör eller olja

2 starka korvar

2 starka korvar av en annan sort

4 wienerkorvar

1 röd paprika

1 -2 äpple

1 squash

1 liten burk sylt lök eller kanske 1 dl torrlagd syltlök

1 burk krossade eller passerade tomater ( fem färska hackade tomater har jag för mig det var i orginalreceptet)

1 burk creme fraiche

Vitpeppar salt

(15 svarta kalamati oliver)

Persilja

Tillredning; Finhacka paprikan. Dela squashen på längden två gånger så att den är i fyra delar. Skiva sedan delarna i en halvcentimeter tjocka skivor. Hacka äpplet grovt. Skiva korvarna 2 centimeter tjocka för de starka och 1 centimeter tjocka för de vanliga korvarna.

Använd en gjutjärnsgryta. Bryn korvarna. De starka korvarna behöver lite längre tid på sig så lägg i dem några minuter innan. Sedan plockar du upp korvarna ur pannan och steker sedan squashen ett par minuter och lägg i paprikan den sista minuten . Därefter häller du på de krossade tomaterna och creme fraiche, syltlöken och korvarna. Låt koka i 17 minuter. Om du väljer färska tomater så stek på dem med mycket olja eller smör och låt dem sedan koka med cremefraichen i tio minuter innan du lägger på allt annat. (Då blir alltså koktiden 27 + 6 minuter istället för 17 + 6 minuter) Sist lägger du i det hackade äpplet och låter blandningen småputtra i ytterligare 6 minuter. Lägg eventuellt i ett par nävar oliver. Provsmaka och krydda. Men var försiktig med saltet för det är väldigt salt från början.

Ta grytan från plattan och klipp över persilja.

Servera till ris och öl!

40%

När allt har ett pris så satsar man på det välkända, på Bäst i Test och familjetraditioner, sådant som vi vet fungerat förut, sådant som får oss att bli mindre ängsliga över vårt egentliga marknadsvärde. Vi döper om oss till Vallmostierna och gör vad vi kan för att se ut som en god investering. Om vi kan.

Men 40 % av de utlandsfödda ungdomarna har inget jobb och när det under en natt bara varit två skottlossningar i Backa säger jourhavande polis att det varit lugnt. Vi är näst sämst i Europa på att integrera utlandsfödda ungdomar. Men vi är duktiga på att satsa på välkänd kvalité som Svenskt Tenn , statsministrar från Danderyd och en eller annan kinesisk fabrik. Kineserna de jobbar på som fan och är väldigt billiga i drift.

De utlansfödda ungdomarna däremot, verkar dyra, fast de inte är det. De skickar i regel inte in några fakturor till skatteverket för vare sig städhjälp eller läxhjälp. De kommer inte välja den privata vårdcentralen för de har ingen. För de flesta av dem finns inga friskolor som skickat någon räkning till deras kommun eftersom många av dem gått i den vanliga skolan hemmavid. (men i och för sig tillräckligt många för att de lokala kommunala hos just dem blivit utarmade). Det är inte heller någon som ringer just till deras kvarter och ställer frågan om vart de skall placera sina pensionspengar. Men vad spelar det egentligen för roll nu egentligen när börsen bestämt att ingenting har något värde längre?

Kvinna: Bli av med 16 vanföreställningar på en kvart

I dag finns många lockande tips om hur man skall göra för att komma i form, speciellt för kvinnor verkar det, för det är ofta de som är på bilder bredvid tipsen. Under den senaste tiden har en rubrik om att banta bort 10 kilo på en vecka florerat. Men istället för att syssla med sådana förminskande aktiviteter kommer vi med några enklare sätt att färdas mot bättre självkänsla. Karin, Anna och Elin hjälper dig bli av med 16 vanföreställningar på en kvart så du hädanefter slipper lockas av dumheter som snabbantning:

1.Du skall inte tro att din osäkerhet bara kommer inifrån . Den finns en omfattande industri som lever på kvinnlig osäkerhet, som får dina lår att alltid kännas lite för sladdriga, dina tänder lite för gula och dina tankar alltid lite för ofokuserade. Som tjänar grova pengar på att skapa osäkerhet, för att du skall köpa just deras produkter. När någon börjar prata om de här sakerna, gå därifrån, läs en bok, eller få bara väldigt bråttom. Det är ett farligt gift.

2. Starka kvinnor är inte dina fiender, de finns för att befria dig. Det finns en del som gått med på den medeltida prästerliga föreställningen om att om en stark kvinna träffar på en annan stark kvinna så är det fara och färde. Det är ett fritt val, se dem som fiender och se till att ni båda går under av låga spel som ger dåligt anseende eller inse att en ensam kvinna är sällan stark kvinna. Tillsammans!

3. Inse att det är sjuka är inte feminismen utan det manliga normen som verkligen får dig att tro att det är mer sjukt att sträva efter jämställdhet än att att tycka det är okej att de flesta män på MTV är tjocka och har bulsiga kläder medan tjejerna är magra och nakna.

4. Något fåfänga män är mer jämställd än män som bara är feta och fiser. Så är det bara. Lätt att fatta. (Något fåfäng är aldrig fel det handlar om att socialisera sig. När vi pratar om att det kan vara destruktivt med kvinnlig fåfänga menar vi bara att det inte är särskilt uppbyggligt eller utvecklande att ha sitt eget utseende som största intresse.)

5. Du är förmodligen inte fet även om du tror det. Har du problem med fetma har du också antingen hjärtproblem, dåliga knän, dålig rygg och alldeles för dålig kondis. Att ha samma vikt när man är 20 som när man är 40 är för ett fåtal helt naturligt men för de flesta ett tecken på dålig muskeltillväxt eller ätstörningar.

6. Ge fan i att överföra ditt dåliga självförtroende på dina närmaste som din partner eller dina barn genom att felgöra exempelvis deras klädstil eller intressen. Och om någon börjar på samma sätt med dig; fly genast! Om det inte handlar om dina egna tonårsbarn, då får du tyvärr bara stå ut.

7. Är du så mycket bakåtsträvare att du tycker att du skall bestämma normen för hur ni har det hemma bara för att du är kvinna eller något annat så får du skylla dig själv om det inte fungerar. Städnivåer och liknande bestämmer man tillsammans om man är intresserad av att uppnå ömsesidig respekt. Allt annat är terrorbalans.

8. Bättre självkänsla får du genom att engagera dig för en bättre värld. Inte genom att inveckla dig i dig själv.

9. Integritet är inte att vara sluten eller sparsmakad på facebook. Integritet är att stå för sina åsikter. Men klandra inte dig själv om du är blyg.

10. Om du känner att du måste ändra dig för att bli "kvinnlig" kan du fråga dig vilken kvinnlighet det är som du eftersträvar. Hur "äkta" är den kvinnlighet som kräver att du ska modifieras och stöpas i en mall för att bli den sanna kvinnan?

11. Att spendera tid och tankekraft för att ta hand om det yttre är som bekant ett krav som i högre grad ställs på kvinnor, varför är det så? För att behaga den manliga blicken? För att kvinnor som investerar i sitt inre och sin hjärna är ett hot mot ett patriarkat där kvinnor helst ska hålla sig på mattan?

12. Att vara snygg enligt en viss norm är dessutom i många fall (då pratar vi alltså kroppsfysik och ansiktsdrag, inte kläder och smink) något som man föds med, inte en prestation eller något som man kan uppnå och därför bör få komplimanger för. "Jo tack jag har arbetat hårt för att få det här DNA:t"...

13. Man blir inte automatiskt lycklig för att man blir ihop med någon eller får barn. Problemen i livet försvinner inte bara som genom trolleri. Om du känner dig lite deppig trots att du har en schysst kille eller gulliga barn är det inte dig det är fel på - du är bara påverkad av föreställningen om den lyckliga kärnfamiljen.

14. Det finns inte bara en man eller kvinna i hela världen som du kan bli lycklig med. Du kan bli lycklig med många olika partners. Kanske inte samtidigt, men det är en myt att det bara finns en person i hela universum som du kan må bra av att vara med. Det hade ju för övrigt varit jätteopraktiskt. Precis som det kan vara lika gott med en kebabpizza som med en Capricciosa, så kan du bli lika lycklig med en Kalle, Bengt, Lennart eller Lisa. Ni kanske blir lycklig på olika sätt och av olika orsaker, men lycklig kan du bli hur som helt.

15. Det är inte värst för killen när tjejen har mens. Det är mycket tråkigare för tjejen. Det är hon som blöder och har ont. Och måste köpa dyra mensskydd. Om din partner gnäller över att du har mens, byt partner. (se punkt 14).

16. Det finns ingen anledning att ställa upp på sex när du inte vill det eller på sex som du inte tycker känns kul bara för att din partner vill det. Sex handlar om lust och saknas den, så försvinner hela grejen med sex. Fattar inte din kille eller tjej det så har du fel partner. Byt i så fall. (Se punkt 14).

Teater Kaiserin

Jag är ju inte bara bibliotekarie, kattmor och ett fan av zombies och vampyrer, jag är även medlem i humor-/teatergruppen Teater Kaiserin. Vi är så jävla bra och roliga och kommer förmodligen ta över humoreliten. We will blow your fucking minds out! Imorgon har du chansen att lyssna på oss mellan kl 17.03 och 18 på Humorhimlen Lab i P3.

Här är ett klipp från när vi uppträdde med The Kaiserins på Möllevångsfestivalen:



Men nu är det humor och radio som gäller, så vill du skratta och glädjas, förundras och tappa andan, ja då är det bara att sätta på radion imorgon eftermiddag!

Här kan du kolla in oss lite mer..

Hur trögt kan ett skolsystem vara?

Jag har väl haft en hyfsad uppväxt. Har inget större att klaga på. Men jag har läst böcker, fattat ett och annat, som jag trodde varit allmängods. Som med tiden blivit övertydligt. Hur många gånger har man inte läst om hur jobbigt det kan vara när man är barn och kommer tillbaka på höstterminen och får i uppgift att skriva om "Sitt sommarlov" om man lever i ett fattigt hem eller har föräldrar med psykiska svårigheter? Hur uppgiften för dem som har det svårt kan uppfattas som en tävling där de själva kommer sist, som att just deras liv inte är så mycket värt.

Har man läst fem socialreportage i dagstidningar om familjer med problem så vet man att denna typ av problem finns överallt i samhället. Men som lärare av i dag bör man väl ha läst lite mer. Jag trodde nog att detta med att skriva om "Mitt sommarlov" var över och förbi redan på femtiotalet. Själv har jag inget minne av denna skoluppgift från min skoltid. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det lever kvar i dagens skola. Nu har jag sett det i flera år, men liksom varit för paff för att säga någonting. Tänkt att det kanske var en dröm som jag blandar ihop det med. Inte kan vårt utbildningssystem vara så verklighetsfrämmande? Jag har försökt bortförklara och tänka att det är nog något annat de skall skriva om egentligen eftersom vi väl lever i ett modernt, humanitärt och upplyst samhälle. Men oj jag hade fel.

Inget är som väntans tider

Hej Victoria!

Jag läste i tidningen att du och Daniel ska få en bebis. Det blir nog bra för er. Jag kan bara inte låta bli att fundera på hur mycket av det här med att vara förälder som du slipper uppleva, sånt där som vi andra sliter med varje dag.

Du slipper till exempel stressa från jobbet, komma med andan i halsen till fritids och höra en fritidsfröken säga med snipig röst "Det var värst vilka långa dagar dina barn har på fritids". Efter fritids så kommer du dessutom slippa ta med dig trötta barn med lågt blodsocker in på ICA och försöka handla med ett barn som springer runt runt i affären och ett barn som ligger på golvet och gallskriker av ilska. Du slipper sen åka överfull spårvagn med tunga matkassar och bråkiga barn som du försöker muta med bullar för att dom inte ska börja gallskrika på spårvagnen också.

På jobbet behöver du aldrig få ont i magen över att du måste försöka få alla andra att lägga sina möten så att det funkar med dina dagistider. Du kommer nog att slippa förklara för alla varför du jobbar heltid (du är ju kronprinsessa för sjutton, lite viktigare jobb än att vara bibliotekarie) och inte lite mindre - för det ska man göra när man har barn. Du slipper stå där och försöka komma med förnedrande förklaringar om att du tycker att det är hopplöst nog att få ekonomin att gå ihop på en heltidslön, och på en deltidslön hade det varit helt kört.

Pengar kommer väl förresten aldrig vara något problem för dig. Du kommer nog aldrig behöva komma med svepskäl för varför du inte kan följa med kollegorna ut och äta lunch dagarna innan barnbidraget kommer, dagarna då du räknar kronorna för att få ihop till mat till dig och barnen. Du slipper få ont i magen varje gång dina barn blir bjudna på barnkalas och du måste köpa någon dyr jävla present åt någon annans unge. Du slipper önska att dina barn snart slutar växa så du slipper köpa nya kläder stup i kvarten och du slipper bli stressad av att barnen sliter ut sina stövlar och skor fort som satan.

Du slipper nog bo i förorten och låta dina barn gå på en kommunal skola som omorganiseras varje termin och som får sparbeting på sparbeting. Du slipper semestra i stan med dina barn, du slipper försöka förklara för dom varför ni inte kan åka till Legoland, Grekland eller gå på Liseberg. Du slipper höra dom säga "Ja, vi vet vi har inte råd". Du slipper höra dina barn säga "Ni måste vara jätterika" när dom kommer hem till kompisar som har alla de där dyra leksakerna som dina barn önskar sig men aldrig får. Du kommer aldrig ligga vaken på natten och känna dig otillräcklig för att du inte kan ge dina barn det du skulle vilja.

Och Victoria, klart jag fattar att det är en massa saker som jag slipper som du måste göra. Jag behöver inte vara pinnsmal tre dagar efter förlossningen, jag behöver inte stoppa korv i tv med mina barn, jag behöver inte oroa mig för att mina barn kommer figurera på löpsedlarna till Svensk Damtidning. Jag slipper få mina barn att sitta still på tråkiga middagar med tråkiga tal med obekväma kläder.

Men Victoria, jag hoppas att allt blir bra för er. Jag hoppas att du inte känner dig lika osäker och skräckslagen inför att bli förälder som jag gjorde.
Lycka till!
Hälsningar
Elin

Joggarprojektet del 4; jag och Nietzsche. 7 teser.

Under sommaren har jag läst den tyske filosofen Friedrich Nietzsches bok Mänskligt, alltförmänskligt En bok för fria andar. I boken presenterar han ett antal teser om livet och det är verkligen blandad kvalité. Där finns påståenden om den tyske mannen som ett slags arketyp för den stora anden men även andra saker som är nyanserat och tänkvärt. I alla fall har jag blivit inspirerad av hans sätt att presentera teser och har därför skrivit ett antal teser om joggning. Min tanke är att om jag är lika vild och fri i anden som Nietzsche påstod sig vara så kommer det kanske fram något revolutionerande om joggning, något som kommer att förändra synen på den löpande anden, även om det också säkert också kommer ut något riktigt dumt.

Teser om löpning

1. Nybörjarjoggaren kan hålla sig till program och klockor under sina joggarrundor. Dock bör den erfarne joggare ha joggningen som en ventil för att komma utanför samhällets kontroll och på så sätt skall hon under sin joggningsrunda bli ett med världsalltet. Därför gäller för den upplyste joggaren att ge sig ut utan mål, klockor, helst utan skor och gärna utan kläder.

2. Om du är skadad så låt någon annan jogga åt dig.

3. Om du är lat låt någon jogga åt dig. Du skall vara fri att göra som du vill och när du vill och inte vara beroende av den egna kroppen. Kanske finns det någon annan som mår bättre av att jogga, så låt då den personen ta på sig den uppgiften. En uppriktig joggare har en stor världsande och bryr sig inte om att koppla specifika fördelar till den egna personen.

4. En del personer som joggar är inga joggare. De är kverulanter och enda anledningen till att de är ute och joggar är att de blivit ombedda av en riktig joggare. Låt dig inte luras av deras pinade ansikten.

5. Joggare över hela världen förenen eder.

6. James Fixx är död. Den moderna människan är sin egen James Fixx.

7. Kvinnor bör göra tre knipövningar per kilometer. Män bör dock inte göra några knipövningar alls efter sina joggingrundor. Om de gör det så riskerar de att regrediera till det anala stadiet och förstöra förhållandet till sin fadersgestalt för generationer framöver.

Inget kul alls.

Idag har jag inte lyssnat på Patrik Sjöbergs sommarprogram. Det borde jag naturligtvis ha gjort, men jag jobbade och lyssnade på country istället. Skit samma vad jag har gjort idag. Jag är så himla arg just nu. Jag läste precis kommentarerna till Patrik Sjöbergs program och höll på att svimma av ilska. Alltså, mänskligheten, när ska ni fatta att det inte är ett dugg kul att ha blivit utsatt för sexövergrepp? Inget. Kul. Alls. Och jag blir så arg när jag läser kommentarer om att Patrik skulle ha hittat på sin övergreppshistoria för att sälja lite fler böcker. Arg och ledsen.

Jag har skrivit detta på en här bloggen förr, men jag måste skriva det igen. Det är precis såna här reaktioner som gör att man inte går ut och berättar om sina upplevelser. Känslan av att berätta om det värstavärsta och sedan inte bli trodd och kanske dessutom få en släng av skuldsleven. Den känslan är inget vidare. Inget vidare alls.

Och Patrik Sjöberg, du lär ju inte läsa den här bloggen, men jag vill bara säga att jag skiter i hur mycket du har knarkat och vad du nu har gjort. Sånt händer. Jag tycker att du är modig och stark. Kram på dig.

Jens Stoltenberg är inte statsminister i Sverige

Jens Stoltenberg har imponerat en hel värld för sitt hanterande av katastrofen i Norge. Att det är så beror på att han är en bra statsman, men också för att Norge är ett helt annat land än Sverige. Framför allt är det ett mindre land där statsminister av högst begripliga orsaker är närmare sitt folk än i vårt land. Men skillnaden mellan Sverige och Norges statsministrar är också en skillnad i ideologi. Norge har en statsminister från ett parti sprunget ur arbetarrörelsen. Sverige har en statsminister från ett parti sprunget ur adeln. Norge har ingen adel. Även man bodde i en helt annan del av världen och inte ens sett någon av dessa statsministrar så kanske man ändå kunde tänka sig att den norske statsministern var närmare sitt folk.

Var har Fredrik Reinfeldt varit de här dagarna? Jag lyssnar på panelen i tv 1. Självaste Peter Wolodarski är upprörd över statsministerns frånvaro. Statsministern har konsekvent tackat nej till sittningar i tevesofforna. Ändå är Norge ett broderland och banden mellan våra länder fantastiskt starka. Men som vanligt är vår statsminister distanserad. Det är då som han är som bäst även i debatten.

Dags för rustning!

När jag vaknade i morse, i efterdyningarna från katastrofen i Oslo började jag fundera på hur jag skulle skydda mina barn, se till att de inte blev skrämda på samma sätt som jag själv blev skrämd av Vietnamkriget och Kalla kriget. Sen insåg jag om att min roll som förälder inte är att skydda mina barn från världen utan att rusta dem för dem för den. Det är ju de som kommer att vara med och forma vårt framtida samhälle. Vår främsta uppgift som förälder är inte att se till att våra barn duschar efter gymnastiken utan att lära dem slåss för ett öppet och demokratiskt samhälle.

Hur? Genom att själva ta diskussionen när den kommer upp. Men för att kunna göra det måste man jobba med sina egna värderingar. Det räcker inte att trycka gilla på en facebooksida mot främlingsfientlighet, men måste gå på djupet. När jag började jobba i de nordöstra Göteborg för över elva år sedan fick jag möta mina egna fördomar. I dag är jag mycket tacksam för att jag fick möjlighet att ifrågasätta mig själv och arbeta med min omedvetna tankestrukturer. Jag har grundat i mig själv. Men det har samtidigt gjort mig fasansfullt medveten om fördomarna och statustänkande hos folk som själva tror sig vara fördomsfria och mena sig stå för människors lika värde.Vi måste hjälpa dem att ifrågasätta sig själva. Säga emot och strunta i etikettsbrottet om den politiska diskussionen vid middagsbjudningen. Det är en viktig början.

Jag vill också passa på att skriva att jag är väldigt tacksam att få möta många av de här ungdomarna i förorten. De ger mig framtidstro och jag är fullkomligt övertygad om att de med sina dubbla kulturella kompetenser, sin tillvaro långtifrån bortskämdhet kommer att kunna bidra till mycket gott för samhällsutvecklingen tillskillnad från de bortklemade ungdomar som i brist på annat hänger kvar i ett slags artonhundratals värderingar om klass och status och som verkar vara mer rustade för att ta kampen mot lönnfetman än kampen mot främlingsfientligheten.

Sons of Anarchy och Hata Hollywood

Jag har svårt för moderna Hollywoodfilmer. Jag tycker oftast att det är skit och blir illa berörd när någon vän jag tycker om berättar att de är sugna på att gå och se den ena eller andra storfilmen på bio. Betala för något sådant? Men jag säger inget utan håller tyst fast brukar känna mig sviken. Förstår egentligen inte varför. Vad har jag med att göra vad andra ser för film? Men det handlar väl kanske om att jag aldrig får utrymme för att prata om vilken skit jag tycker det är, eftersom precis alla verkar tycka det är så bra. För egen del kan jag inte förstå hur man kan orkar med att se draman med så överdrivet vackra människor och storslagen scenografi. Och det djupaste man kan komma på är Woody Alllen. Han skall stå för något slags djupsinne och är samtidigt någon man kan skratta åt, för att inte vara hotande. Han drivs av inre stridigheter i burgna miljöer och det är meningen att man skall tycka synd om honom etc etc.

Jag mår också illa av hur många Hollywoodfilmer har pippi på att lägga på stråkar vid kärleksscener, som det yttersta beviset för hur billig och skitig den här världen egentligen är. Det brukar få mig att vilja kasta upp.

Men det händer att jag försöker. Många pratade om Mamma Mia när den kom, att den var så bra. Därför hyrde vi den en kväll förra sommaren. Jag fick svår migrän i två veckor efteråt. Min man däremot blev så inspirerad att han lyssnade på Abba hela hösten.

Fast jag ser amerikanska teveserier. Jag såg Dallas på 80-talet, Twin Peaks på 90-talet och nu har jag sett Sons of Anarchy . Siska skrev att Sons of Anarchy var så nära så nära en feminstisk amerikansk teveserie man kan komma och det får jag väl lita på (eftersom jag inte sett så mycket själv)

Det handlar om ett kriminellt motorcykelgäng som styr den lilla staden Charming. Man får följa huvudpersonerna genom deras skitiga kriminella jobb och man fattar tycke för dem. Det är komplicerade personligheter, smarta dialoger och snyggt. Huvudpersonen är Jax, vicepresident och son till den döde grundaren och Genna som gift om sig med klubbens nye president (som blir presidentens styvson). Jax är den gode sonen, som i början av boken hittar ett manuskript som den döde fadern skrivit om vad klubben var tänkt bli egentligen, att det fanns ett gott syfte. Jag tolkar det som ett jesusspår, den döde pappan blir lite som fadern i himlen och hans son finns på jorden får att tolka honom och ställa allt till rätta (annars är det mycket grekiskt drama) Pappan hade bland annat inspirerats av Emma Goldmans skrifter och därav namnet Sons of Anarchy. Det blir det en häftig intressekonflikt mellan honom och hans styvfar som skakar klubben. Klubben försörjer sig på vapenhandel, de säljer vapen till IRA och ger sig in i porrfilmsbranchen. Feminismen finns för att den skildrar kvinnoförtryck i en komplex tillvaro. Gängmedlemmarna tror verkligen att de skyddar kvinnor och barn. De rycker ut och mördar en våldtäktsman. Kvinnoförtrycket är oreflekterat, ett arv.

Det är komplexiteten som jag älskar. Det är människor som man lär sig att tycka om, samtidigt som de mördar folk. Ingen kan kalla detta förskönande. Jag har funderat på vad det är som gör den här serien, dessa människor, så tilldragande. Mitt svar är att det är en bra spegling av människonaturen och samhället. För hur man än vrider och vänder på det så är vi ju alla mer eller mindre skurkar i vårt förhållande till de fattiga människorna i u-länderna. Men lika ofta räcker det att vara bakbunden av sig själv och den egna fegheten för att följa det man känner är rätt. Personerna i Sons of Anarchy är hjältar i sitt drama, de gör vad som helst för att följa sin moral. Huvudpersonen vill ta sig ifrån våldet, skapa en laglig klubb, men han vet inget annat sätt att vara.

Dialogen är fantastisk. Skådespelarna är suveräna, så långt ifrån tvålfagra man kan komma. Mina favoriter är Ryan Hurst som Opie och Katey Segal som Gemma. Katey Segal vann en Golden Globe i år för den här rollen. Hon är klubbens matriark och går igenom en hel del som speglas i hennes karaktärsutveckling. Min favoritscen är när hon går på ett väckelsemöte. Det är trovärdigt, men något som på inga villkor skulle fått plats i den Gemma som var i början av serien.

Utvecklingen av karaktärerna är intressant och ger ett slags hopp om att förändring är möjlig, gör förloppet oförutsägbart och bygger bra spänning. Ryan Hurst som spelar gängmedlemmen Opie, gör en spännande rollgestaltning av denne introverte, sorgsne person som bara genom sitt sätt att komma in igenom en dörr spegla vad som är på gång. Samtidigt som han är med i gängkriget så drivs han också av inre konflikter som avspeglar sig i hans ansikte.