Min morfar dog 1929. I dag är det ingen som minns honom. Ja min mamma som då var tre år har ett minne av att hon såg honom död i kistan. Fast egentligen vet hon inte hur det är med det där minnet, ifall det är konstruerat av andras berättelser eller ifall det är ett eget minne. Hundra år efter vår död eller kanske tidigare är de flesta av oss bortglömda. Det finns inget speciellt vi kan göra åt det, eftersom vi är just döda.
Men det är fascinerande att tänka på att de som i dag är döda en gång har varit precis lika levande som vi är i dag och en dag så kommer vi bli lika bortglömda som de är i dag. Vad ska detta överpedagogiska och föga nytänkande eller överraskande blogginlägg nu leda till tänker de som fortfarande hänger sig kvar?
Att mänskligheten aldrig kan släppa tanken på odödligheten och att vi visst lever kvar i all oändlighet. Det är våra handlingar som spårar mot framtiden. Vad vi väljer att se och varför. Vad vi väljer bort och vad vi ger betydelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar