Man blir varken klokare eller smartare med åren - bara äldre

Jag har ägnat en massa tid det senaste året åt att tänka på åldrande. Så mycket tid att det kan ses som en fixering. Det har jag gjort sedan jag med en chock upptäckte att folk såg mig som en tant. Tant! Jag som inte ens blivit vuxen ännu.

Jag har en massa definitioner av vad det är att vara vuxen. En del av dem så barnsliga att de är ytterligare ett tecken på att jag inte blivit vuxen ännu.

Ett kriterium på att vara vuxen är att se de dåliga konsekvenserna av dåliga beslut. Och att då avstå från att genomföra beslutet. Funkar inte alls för mig. Ett annat är att inte längre vilja göra roliga saker, eller snarare att tycka att tråkiga saker är roliga.

De här två kriterierna har naturligtvis ett samband. Jag är luststyrd även om jag ofta vet att konsekvensen kan bli ett svårt straff.

Det stora problemet för kvinnor med att åldras är hur man blir betraktad. Att kroppen förändras, att man ser, hör och springer sämre är en baggis, men diskrepansen mellan ens yttre och inre är svår att acceptera. Något som stör mig oerhört är hur svårt det är att bli lyssnad på när man inte längre är ung. Hur mycket mer dynamisk jag måste vara idag än för 25 år sedan för att människor ska lyssna. Och då vill jag ändå hävda att jag idag är en betydligt intressantare person med mycket, mycket mer att förmedla.

Det har uppstått en egen liten genre av tantböcker på senaste tiden. Dessa säger att det är sååå fint att vara tant och sedan ägnar de sig åt virkning och småkaksrecept. Det var ju det jag sa. Plötsligt ska jag tycka en massa tråkiga saker är kul.

Ja,ja. Jag ska hålla fast vid min fixering ett tag till. Om en månad blir jag riktigt gammal. Kanske kan jag acceptera faktum och gå vidare då.

Världens vackraste och bästa tant får sjunga för er här:

Hen

Vaknade läste tidningen, satte mig här för att skriva. 06.17 på morgonen. Varför? En känd författare uttalar sig om ordet Hen och menar att det är kvinnofientligt. Jag fattar just bara inte att en författare kan uttala sig negativt till ett nytt ord. Eller att folk med någon typ av bildning över huvud taget som inte är amish eller tillhör Åke Greens församling har detta förhållningssätt till språkutveckling (att gå emot vissa nya ord)

Hallå språket är en organism, som utvecklar sig utan att vi har särskilt kontroll över det och som speglar samhället. Språket bestäms inte av någon tomte som skall skriva dem i en bok. Mycket utav språket utvecklas också i subkulturer. För språkutveckling är kreativitet och samhällsförändring. Makten vill ha kontroll över språket eftersom makten vill behålla makten.

Alla ord är påhittade men hur det sen tas upp handlar om hur folk vill använda det. Att man sedan påstår att man inte gillar ett ord för att det står för en samhällsordning som man inte gillar, så har åtminstone inte jag märkt att det är så samhället fungerar. Exempel på detta kan vi se i det religiösa språket där svordomar förbjudits men ändå blivit de ord som blivit mest laddade. Ord kan man bara tiga ihjäl. Eller?

Anna väljer veckans soundtrack!

Jag hörde denna låt för första gången förra veckan, väldigt rolig och tragisk. För att inte helt deppa ned sig så tycker jag inte att man ska ta denna veckas soundtrack för bokstavligt. Se det som underhållning istället för tonsättande:

Om att bli sedd och bekräftad

Jag var på teatern igår. Det var en märklig upplevelse.

Pjäsen handlar om en mamma som ligger på sin dödsbädd omgiven av alla sina vuxna barn, och så långt var nog alla överens, men den märkliga upplevelsen bestod i att publiken var på två helt olika pjäser.

Jag och halva publiken såg en tragedi om vad som händer med barn som inte får känna sig älskade och vad som händer med föräldrar som inte kan älska. Vi satt nästan sammanbitna. Drog lite på munnen då och då - det var en smart skriven dialog - men hade tårar i ögonen oftare.

Den andra halvan såg en rolig komedi, skrattade stort och hjärtligt för nästan varje replik men blev helt tysta några gånger då det verkligen brände till.

Och här någonstans tänker jag på vad Karin skriver i förra inlägget här på synk, om att hitta sin inre kompass för att bli självständig och mindre beroende av kritik.

När jag gick ut från salongen tänkte jag nämligen mest på hur författare, regissör och skådisar upplevde publikens reaktioner. Oavsett syftet med pjäsen reagerade ju halva publiken “fel”. Eller vad det kanske syftet? Att också få oss som medaktörer för att vi ska tänka ett varv till.

Både med och utan självkänsla agerar vi med en omvärld, och behöver bli både sedda och bekräftade. Men sedda och bekräftade på ett rakt sätt. Inte bli strukna medhårs.

Pjäsen var förresten Maria Bloms Under hallonbusken.

Jag mår illa av komplimanger

Det finns ett problem som jag inte riktigt kan lösa. Ja det finns flera. Ibland när jag försöker berätta om något problem eller svårighet jag har verkar kvinnor tro att jag vill att de skall säga att jag är bra och fin och allt det där. Men som jag sagt tidigare är jag inte särskilt intresserad av att vara duktig. Det jag vill skriva om nu handlar egentligen inte om mig, utan om ett slags samhällsklimat där tjejer eller kvinnor som nästan på rutin skall säga till varandra att de är duktiga och bra, så att berömmet blir urvattnat och meningslöst. Om det är någonslags kvinnor-kan- mentalitet kanske? Som att det skulle vara något konstigt med att kvinnor kan. Frasen skulle lika gärna kunna bytas ut mot Apor kan. Eller skulle ni kunna tänka er en kampanj som heter Män kan?

Att det är så tror jag beror på att vi lever i ett samhälle där normer utanför hemmet till stor del fortfarande är uppbyggt för och av män. Utvecklingen går framåt men det är inte att bara så där förändra en flertusenårig civilisationsutveckling.

Vad jag vill påpeka är att det frodas en föreställning om att man utgår från att kvinnor har dålig självkänsla. Det händer att jag upplevs som kontroversiell när jag säger att jag inte alls har några problem med min självkänsla. Det är nästan som att man i mitt samhällsskikt måste ha problem med självkänslan för att andra kvinnor skall kunna relatera till en. Jag har problem visst. Jag lever ju ett liv, men problemen handlar inte om min självkänsla.

I tiden finns också en massa konstiga överenskommelser om hur man är som kvinna eller man, ett allmän gods i diskussionsunderlag i vardagsdebatten, som också utgår ifrån att jag är på ett speciellt vis. Det är slappt och bidrar inte till något annat än fördumning och dålig självkänsla. Man sprider fördomar om sig själv, sätter sig i begränsade former.

Angående komplimanger så har jag några råd. Om man bygger sin självkänsla på att få bekräftelse utifrån blir man en svag människa, beroende av andra människors gillande. Därför bör man ta lätt på komplimanger. Leta istället efter en inre kompass som inte bara utgår ifrån att du är fantastiskt, utan också vågar se när saker inte funkar optimalt. Det är så man utvecklas. På så sätt blir man också mindre känslig för kritik och mer självständig.

Döden är banne mig inte rättvis

Min erfarenhet av begravningsentreprenörer är rätt kopplade till min pappa. Efter att han gått i pension började han extraknäcka som kistbärare för en av begravningsentreprenörerna i stan. Han bar i vår lokala kyrka, med folk han kände och oftast var det folk han kände som begravdes. Det var kanske inte vad man kallar ett trevligt jobb. Men han uppskattade i alla fall samvaron med de andra bärarna, som han hade bra samtal med. Behöver jag egentligen förklara att det var ett jobb som gav perspektiv på livet?

Den andra erfarenheten är begravningsentreprenören jag minns är den vi träffades när pappa dött 1997. Hon såg så överdrivet ledsam ut så att vi alla började skratta när hon lämnade rummet. Vi tyckte det var löjeväckande att denna för oss okända människa mänska försökte sig på att dela vår sorg.

Förra våren började mina kollegor på biblioteket planera för att en begravningsentreprenör skulle ha en föreläsning om döden i samband med Alla Helgons dag. Kollegorna pratade om att bjuda på mexikanska begravningskakor, dekorera med dödskallar och en massa tingeltangel. Jag tyckte det lät förfärligt, men eftersom jag skall föreställa den tuffa så höll jag tyst.

Så mycket jippo blev det inte av. Men begravningsentreprenören kom en mörk höstkväll. Jag jobbade den kvällen och det var inte särskilt roligt att försöka få folk intresserade av den där föreläsningen. Kanske hade det varit lättare om där varit några grupper, men de som var där just den kvällen var ensamma människor, som sökt sig till biblioteket lite för sällskaps skull. Jag kände mig som en brottsling då jag frågade dem om de var intresserade av att lyssna. Några nappade och de var nöjda efteråt. Begravningsentreprenören var en duktigt föreläsare. När det väl kommer till kritan är döden oftast ett ämne som det är lättare att prata om än att undvika att prata om. Det lättar.

Begravningsentreprenören berättade om olika religioners begravningsriter och så gav han lite olika statistik kopplad till döden. Det var då jag fick höra att de som levde längst var de som levde i par och som hade hus. Jag tänkte att detta är det slutgiltiga beviset för att vi lever i ett orättvist samhälle. Det var också plågsamt att höra med tanke på publiken som lyssnade.

Okej, alla människor är inte intresserade av att leva ett långt liv. Döden kan också vänta runt ett hörne för varenda mänska. Men ett långt liv är i många fall ett betyg på hälsa. Att må bra handlar inte bara om hur många morötter man äter eller hur lite crack man röker, utan också hur man har det. Hur man har det påverkas av ekonomi och relationer. Hur man mår som frisk påverkar hur man kan klara av att kämpa när man blir sjuk.

Jag tycker det är orättvist att vårt samhälle ger så dåligt utrymme för olika normer. För att de som lever som par i hus lever längst beror väl till stor del att samhället som det ser ut i dag till största del är utformat efter dem. Jag undrar vad det är för valfrihet med det.

En riktig göteborgs historia

Igår åkte jag och sonen hiss tillsammans. Vi åkte neråt i en byggnad. Tryckte på knappen för ”entré”. Hissen stannar, dörrarna öppnas och jag är på väg ut ur hissen när sonen utropar:

”Vi är inte framme ännu!”

Jag backar in i hissen igen. Nästa gång hissen stannar går dörrarna upp och det står en man där och väntar. Denna gången väntar jag med att gå ut, kikar först för att se om vi är på rätt våning och frågar:

”Är vi framme nu?”

Mannen svarar, utan ett leende, på bredaste göteborsska:

”Ja. I Göteborg.”

Man blir inte klokare med åren men smartare...

…det vill säga mer tolerant och öppen. Tänkte återknyta till det ämne som lockade in mig på synk. Karins inlägg om graffiti.

Som ung och intolerant tyckte jag att allt bara var klotter, och därmed fult. Men det är med graffiti som med alla konstarter, med kunskap kommer insikt.

Klart jag idag kan uppskatta en aldrig så ful tag om den är placerad på ett häftigt ställe, men mest ser jag humorn och den politiska dimensionen.

Tydligast är både politik och humor ofta i utsatta miljöer. Att det finns graffiti i Afghanistan av Talibanksy ger mig hopp.

Att Palestina, och främst apartheidmuren vid Betlehem är full av humoristiska och kloka målningar gör mig glad. Politiska graffitiartister i Palestina verkar se på dessa målningar med förakt och målar själva bara martyrer och politiker, men att med humor och ironi rikta blickarna mot en till synes hopplös situation kan aldrig vara fel.

Undrar om inte Banksys fantastiska målningar skulle kunna ge en skaplig inkomst till den palestinier som började göra en guidad Banksytour, och avslutade den med Roger Waters text på muren.

Banksy - flicka och soldat

  

Karin väljer veckans soundtrack

Nytt från denna vecka är att vi skall turas om att ge er ett soundtrack för veckan. Jag hoppas att den här låten skall kunna vara till hjälp för att sätta veckan. Av erfarenhet vet jag också att det är en låt som kan fungera som energigivare då man är trött men måste diska, är lat men måste jogga m.m. Ja ni fattar.

Jag drogs som malen till lampan

Jag svarade på en kontaktannons härom dagen. Och jag fick napp, så nu har ni mig här. I annonsen stod det något om att bidra till en bättre värld. Det är inga dåliga krav de har, tjejerna på synk. Lättare att svara upp mot kraven att varken vara civilingenjör, civilekonom eller VD.

För ett år sedan, eller två, var jag tämligen skeptisk till bloggar i allmänhet och biblioteksbloggar i synnerhet. Så hörde jag Elin, som skriver här på synk, på en kurs. Inte nog med att hon, tillsammans med Siska, skrev den enda roliga biblioteksbloggen, och då menar jag verkligen rolig, de var två av de tre roligaste bibliotekarier jag mött.

Så där, precis där, fastnade jag i bloggträsket även om tillvänjningsperioden var lång och krävde en velourkille för att jag skulle fastna riktigt. Det är velourkillens fel att skrivandet blev som en drog, men Elins fel att jag upptäckte bloggar.

Förresten är jag fast i Twitterträsket också. I september tyckte jag såhär om Twitter. Det gör jag inte nu. Fast där också. Hittade förresten synk via Twitter.

Hebron foto: Henrik Folkesson

Så till det här om att göra världen bättre.

Vi kan väl börja med media. Bättre media - bättre värld?

Häromdagen rapporterades att Jan Björklund attackerats av en bosättare i Hebron på Västbanken.

Bosättare. Låter inte det lite gulligt om man inte vet? Som nordamerikanska nybyggare. Laura i Lilla huset på prärien.

Och på Västbanken. Är det inte där det bor palestinier?

Ingenstans förklarades att bosättare är illegala israeliska ockupanter! Nä, media låter dem som inte redan vet associera till något helt annat än sanningen. Knappast medvetet utan mycket omedvetet och tämligen okunnigt. Dessutom mycket sorgligt.

Hoppas vi ses här då och då.

Jag lever med konsekvenserna av att lyssna för mycket på Morrissey

Jag är kanske världens sämsta på att vara lycklig. Så fort jag känner mig rätt lycklig så blir en del av mig oerhört misstänksam och börjar genast tänka att det är något lurt på gång. Så här bra kan det ju inte vara, eller hur? Och om det är bra nu, blir det ju ändå dåligt förr eller senare - så det är ju ingen större idé att bli för glad. Efter sol kommer trots allt regn. Förr eller senare.

Det här brukar jag skylla på Morrissey. Jag menar, om man har lyssnat på Morrissey osunt mycket sen man var tonåring - då måste man ju ha tagit lite skada? Det är Morrissey och jag, jag och Morrissey.

Men det är ju ganska orättvist mot Morrissey att lägga all skuld på honom. Jag borde väl egentligen skylla på något annat. Jag skulle ju till exempel kunna skylla på att det är rätt svårt att koppla bort det där katastrofläget som man har dragits med sen evigheters evigheter. Det är rätt svårt att känna tillit till livet när man blivit sviken av de som ska skydda en.  Det är svårt att låta bli att oroa sig över att det som är fint och bra i livet ska ta slut, när man är van vid att det som är fint och bra är väldigt skört. Ja, nu behöver jag inte räkna upp mer - ni kan ju läsa det här gamla blogginlägget istället för att höra mig beklaga mig över min uppväxt igen.

Och nu kan man ju undra varför jag håller på att tjatar om Morrissey och lycka. Jo, det är inte bara för att få länka till den finaste Morrisseylåten - utan för att jag har tänkt så mycket på det här med lycka det senaste. Och varje gång jag har försökt att blogga om lycka så har det bara blivit helt förfärligt överkäckt, på ett sätt som skulle få Kay Pollak rusig av glädje. Men kort sagt. Det senaste året har varit så jävla bra för mig. Jag har varit så lycklig, av en massa olika anledningar. Men den här lyckan har också fått mig att känna mig sårbar och naken. Och detta har jag funderat en massa på. Varför man känner sig så sårbar, när man egentligen borde känna sig oövervinnerlig och skitstark.

En av mina kollegor, som är mycket bättre på det här att se det positiva i saker som händer än vad jag är, berättade om en undersökning som hon hade läst. Resultatet av den undersökningen var att de som tidigt i förhållanden säger att de älskar den andre och som ger sig hän, det är också de som efter förhållandet tar slut är de som upplevt sig själva som lyckligast. Trots att det har tagit slut alltså. Och det är väl inte så konstigt. Jag, Morrissey och alla andra som inte är så bra på det här med lycka - vi missar ju typ allt som är bra i livet. Och vi borde träna oss lite på det här med tilliten till livet.

Min kollega berättade dessutom att hon hade, under en jobbig period i sitt liv, varje dag avslutat dagen med att föra en tacksamhetsdagbok. Det gick ut på att hon varje dag förskte hitta saker i sitt liv som hon var tacksam över. Jag tycker det verkar mycket klokt. När man är som jag och Morrissey, då är det så lätt att man bara ser det dåliga och inte ser det bra i livet. Jag ska träna på det. Och träna på tilliten till livet.

Me and my girlfriend

Som jag skrivit någon gång tidigare har jag nu blivit en girlfriend i Action Aids projekt för utsatta kvinnor i världen. Som tack för det fick jag smycket på bilden. Kvinnorna i andra delen av projektet, alltså de som tar emot pengarna, får också ett sådant här smycke.

Vi fick två smycken, så jag föreslog min man att han också skulle bära ett eller ha det som bokmärke. Men han tyckte det väckte anstöt att gå omkring och skylta med att man skänker pengar till nödställda. Om man skänker pengar så skall man göra det i tysthet menar han, för att inte bygga sin image på andras lidande.

Jag håller med. Men jag gillar tanken på ett smycke som både mottagare och givare bär. Där finns en symbolik som kan bära mig. Det är sånt jag faller för.

Hej.

Så hur ska jag börja? Trevligt att börja blogga här. Jag vet inte riktigt vad jag kommer tillföra till synk. En nittiotalist, nyinflyttad i Stockholm och anställd på mitt första riktiga jobb. Vi får se vad det blir.

Jag har inte riktigt tänkt på att jag är nittiotalist, förrän nu. Nåt som är gemensamt för de flesta nittiotalister, är väl att vi står på tröskeln till vuxenlivet. Jag blir tjugo till hösten men känner mig fortfarande som femton. Det är lite läskigt. Jag  har svårt att se mig som en "ung kvinna". Fast frågan är väl om någon någonsin känner sig vuxen? Det är väl snarare åldern och saker man gör som avgör det. Först blir man myndig, sen körkort, komma in på systemet, betala räkningar och flytta osv, listan kan bli lång. Där kan jag kryssa av några saker, men körkortet väntar fortfarande. Jag känner att jag inte har så bråttom med att bli vuxen.Ett steg i taget.

Jag tror också att många nittiotalister är mitt i att fundera ut vad som ska ske i livet. Villka vägar man ska ta och vart man tillslut vill hamna. Jag funderar också på det, men känner inte att jag måste veta allt nu. Just nu jobbar jag och tänker göra det ett tag. Nästa grej på listan är att åka till Afrika och volontärarbeta på ett barnhem. En dröm jag haft länge.

Sådär. Det var inte så svårt.
Vi ses!

Låt en litteraturvetare analysera klottret

Det var i somras då jag i sällskap med ett barn åkte genom en mindre bruksort. Barnet tyckte att det var ett fult ställe eftersom hon inte såg klotter någonstans. Ur hennes sätt att se på det är klotter något som livar upp ett stelt planerat samhälle. För mig var det befriande att höra någon tänka på ett annat sätt om klotter.

Att jag kom att tänka på det i dag beror på att jag läser i tidningen att Tobias Barenthin Lindblad skulle hållit en graffitiworkshop om graffitins historia, dess plats i kulturhistorien och om sociala dimensioner i morgon på Kungsbacka konsthall. Utanför konsthallen hade man tänkt ha ett klotterplank där han skulle hållit graffitiworkshop. Men i måndags fick Barenthin Lindbladh besked om att allt skulle ställas in, eftersom Kungsbacka skall anta en ny klotterpolicy. En klockren moralpanik. Varför tog man istället inte tillfället att som politiker träffa ungdomar med intresse för graffiti och starta en dialog med dem?

Anledning till att Kulturnämnden i Kungsbacka bestämt sig för den här policyn är att forskning visar att graffiti ger upphov till klotter. Det stämmer säkert. Jag förstår att det kan vara problem med klotter. På mitt jobb har vi exempelvis fått lära oss att om det uppstår något klotter så skall man åtgärda det omedelbart annars kommer det mer. Jag gillar verkligen inte när folk har klottrat i våra lokaler. Så är det.

I alla fall, graffiti är ett utryck från ungdomar som vill säga något, kunde man inte utnyttja det istället för att försöka stävja det? Om man har kommit så långt att man vill utrycka något offentligt då är man till nytta för samhället.

Det finns en annan dimension i den här moralpaniken som handlar om att man bara lyssnar på ungdomar när det inte är i speciella sammanhang eller ordningar som vuxensamhället ställt upp. Men att utryck som kommer från ungdomar själva alltid är hotfullt och fel. (Att exempelvis hiphopen blivit erkänd beror inte alls på att det är en ungdomsrörelse utan att första hiphoparna är pensionärer, men det finns minst tusen exempel till).

Jag undrar varför det är så? Vad är det i ungdomsrörelser som vi vuxna ser som så hotfullt? Ser vi vår egen ungdom i ungdomarna? Är vi rädda för att tappa greppet? Att räknas ut? Vill vi ha kontroll? Eller är vi rädda för jordens undergång?

Och klottret. Kunde man inte åtminstone någon enstaka gång försöka se det på ett annat sätt? Skicka någon av militärens deshiffreringexperter på det? Eller låta en litteraturvetare analysera det? Skulle vi i så fall få veta något nytt?

Pensionseländet

För någon vecka sedan gick jag till en rådgivare för att få lite klarhet gällande min framtida pension. (Detta var på den tiden som alla skulle pensioneras vid 65 år.)

Vissa saker visste jag redan. Som att pensionens bild är en pyramid. Längst ner är den allmänna pensionen, det vill säga hela ens arbetslivs lön och någon viss procent av den som betalas ut, sen är det tjänstepensionen som man kan få om man har en snäll arbetsgivare och den sista tredjedelen, toppen på pyramiden, den ska man spara ihop själv.

Nåväl, det är lång tid kvar till pensionen, tänkte jag, det går fortfarande att reglera om det verkar riktigt illa. Vi satte oss ner och tittade på min pensionsprognos. Tyst började jag kalkylera för mig själv hur mycket pengarna skulle kunna vara värda då tiden för pension infaller. Undrar hur hög en hyra kan tänkas vara om 20 år, funderade jag. Det kan ju tyvärr ingen svara på. Och så var det inte heller det som var det största problemet. Kallduschen kom nämligen direkt efter dessa funderingar. Jag tittade skräckslagen på datorskärmen som rådgivaren visade upp. Vad stod det egentligen? Jo, tjänstepensionen ska tas ut under en tioårsperiod, dvs mellan 65 år och 75 år! Nu har ju vissa saker förändrats och vi förväntas gå i pension vid 75 år. Frågan är nu snarare vad som händer efter 85 år.

Pensionssystemet är dessutom både ojämställt och ojämlikt. Förut var det ens bästa arbetsår som lade grunden för folkpensionen och nu är det hela arbetslivet. Detta påverkar framförallt kvinnor negativt (många jobbar deltid, har lägre lön och/eller är ensamstående mammor). För dem kan man säga att pensionen ”sänks” jämfört med en pensionsgrundande heltid, hög eller i alla fall hyfsad lön och dubbla inkomster i hushållet.

Och som om det inte vore nog: De pengar som slutligen är avsatta för vår allmänna pension, tjänstepension och det egna pensionssparandet ligger på börsen, vår ekonomis casino, öppet för allmänt spelande.

Så när jag oroade mig för hur jag skulle lösa det där med min försörjning efter 75-årsdagen så kom jag på en annan sak (och rådgivaren sa inte emot): Det kanske inte spelar nån roll att jag inte hinner spara så mycket, för om börsen kraschar dan innan jag går i pension, så får jag ändå leva på luft.

Vi önskar en förlåt- mig- turné

Det är svårt att kalla Västtrafik för något annat än ett skandalföretag. De har inte bara lagt ut fantasisummor på ett nytt biljettsystem som inte fungerar. Att ledningen i företaget också saknar all kunskap i om hur de skall utbilda sin personal i vad bra bemötande betyder är överdrivet klarlagt.

Här är ett fåtal exempel på detta:

När klagomålen på telefon det nya biljettsystemet blev för omfattande så stängde man möjligheten att klaga per telefon. Själv klagade jag per post genom deras käcka blanketter för två år sedan då en chaufför tvingade oss att köpa smsbiljetter då han uppenbarligen inte fått tillräcklig utbildning för att hjälpa oss betala för flera resor på samma kort. Jag har ännu inte fått något svar.

När en student som köpt årskort för över 3000 kronor och glömt sitt årskort hemma då en kontrollant dök upp, så valde västtrafik att dra studenten till rättegång. Hur lågt kan man sjunka. En student.

En annan student som överhuvudtaget inte gjort något fel skickade biljettkontrollanter de polisen efter. Att det blev så berodde på att biljettkontrollanterna inte visste vilka regler som gällde.Eftersom det är frågan om flera biljettkontrollanter så är det självklart bristande information som ligger till grunden till detta fatala misstag.

Men det finns en möjlighet till bot och bättring. Vi kanske inte kan förlåta allt, men åtminstone något om Västtrafik ställer till med en Förlåt mig turne som enligt mitt förslag skulle innebära att de låter oss alla åka gratis under en månad.

För att åstadkomma detta krävs en massiv kampanj. Mitt förslag är att ni kopierar följande text och skriver in i Västtrafiks synpunktshantering:

Hej! Vi Göteborgare är numera ursinniga på ert dåligt fungerande biljettsystem och ert dåliga bemötande. Som ni vet pågår det ett krig emot er. På facebook finns sidor som sprider information om vart era biljettkontrollanter befinner sig och en annan sida som heter Hata Västtrafik. Vill ni att det skall vara så? Jag har ett förslag på hur vi skall förlåta er. Starta en Förlåt mig kampanj och låt oss alla åka gratis i en månad.

tre trötta reflektioner

1. I går pratade Alexandra Pascalidou om att problemen i Malmö hade att göra med närheten till kontinenten. Det är nästan som att landskapet söder om Malmö till största del består av påtända revolvermän. Har det alltid varit så eller blev det så när Sverige gick med i EU?

2. SAS går med 2,1 miljarder i förlust. Grattis till alla er som i stället väljer låglöneflyg med dålig personalpolitik, för att ni tycker det är viktigare att ni själva får lata er än att andra har anständiga löner.

3. Själv har jag blivit en girlfriend i Action Aid, genom att stödja kvinnoprojekt i fattiga delar av världen. Det är rent bedrövligt att man som privat person verkligen kan gå på myten att döva sitt samvete för tredje världen, när hela vår livsstil går ut på att vi skall ha det bra genom att de har det dåligt. Men jag gör det ändå eftersom summan som kan ge dem mycket är betydelselös för mig. Vilket gör saken än bedrövligare.

I dag tänker vi på Hjällbo

När jag jobbade i Hjällbo dröjde det ett tag innan jag trivdes. Men jag vet när det vände. Det var en morgon då jag på hållplatsen utanför jobbet mötte mannen i pressbyrån vid hållplatsen. Han log emot mig och frågade hur det var. Så hade det i och för sig varit många morgnar. Många människor på gatorna i Hjällbo sken upp för att de kände igen mig från biblioteket. Jag sken upp för de kände igen mig. Det blev nog bara bättre och just den morgonen förstod jag att det var så det var.

Det var i ungefär i samma veva som jag hörde ungdomar på spårvagnen prata om att de aldrig skulle vilja flytta ifrån Hjällbo. Då när jag också märkte att folk funderade på ifall de skulle placera in mig i psykfacket eller missbrukarfacket eftersom jag utan att jag egentligen märkt när det hände börjat prata med okända även på hållplatsen hemma på Högsbohöjd. Fast det fanns ett problem. När jag pratade om det här positiva som hänt så trodde folk att jag ljög eller förskönade eftersom de tycktes veta att Hjällbo bara var hemskt.

Fast när jag diskuterade det här med någon som bott hela sitt liv i Hjällbo förstod han precis vad jag menade. Han hade bott ett tag i Majorna och trivts väldigt bra, men saknade ändå detta hejandet som fanns i Hjällbo. Kanske blir det viktigare att känna igen och hälsa på folk på gatorna om man är nyinflyttad till landet. Kanske är det världsvana. Jag vet inte men det är trevligt och skapar något bra.

I dag har det hänt något fruktansvärt i Hjällbo. En tioårig flicka har blivit knivskuren. Jag tror inte att det är något man skall komma över. Det är bara hemskt. Men jag tror att det finns något i Hjällbo som gör att de klarar den här krisen bättre än man gjort på många andra ställen. Frågan är hur vi andra göteborgare klarar det. För det här har inte hänt bara i Hjällbo. Det har hänt i Göteborg.

Kapitalismens fall

Den senaste tiden har jag haft mina funderingar. Det har ju visat sig flera gånger i historien genom  1930- talets depression, 1980-90-talets och 2008-2010 års finansiella kriser, att kapitalism som samhällssystem inte fungerar. Det är alltid någon som utnyttjar systemet. De som egentligen bär skulden till hela västvärldens nuvarande ekonomiska kris tog enorma risker med andras pengar och tjänade själva väldigt mycket på det.  I SVT´s dokumentärprogram DOX, om den finansiella krisen i USA, visade i klartext att de skyldiga investmentbolagen och de  människor som jobbade där (som inte har offrat något själva) går fria. Detta trots den kris deras beteende ledde till. De miljarder dollar som de införskaffat sig får de personligen behålla som sin privata egendom. I programmet sas också att de riktigt stora investmentbankerna ibland hade lånat pengar av stater, företag och andra för 300 gånger bankens värde. Det betyder att all aktivitet som dessa mycket betrodda banker sysslade med gjordes utan egna likvida medel. Hur kan det anses pålitligt? Själv är jag inte ekonom, men det fattar till och med jag att det är helt vansinnigt.

Vi måste hitta ett sätt att komma bort ifrån detta vansinne, anser jag. Ett tag tänkte jag att eftersom vi lever i en marknadsekonomi och vi vill ha en demokrati så skulle vi alla börja rösta på vem som får hantera aktier på börsen eller stora summor pengar som allvarligt kan påverka medborgarnas liv. De skulle på så sätt få stå ansvariga för sina handlingar. Men jag gav snart upp den tanken. Är inte överens om att en fri marknad, kapitalism och kommersialism ska vara styrmedel i samhället. Ett samhälle måste styras politiskt med sociala värden högt på agendan och med medborgarnas vilja högst på dagordningen.

När lördagens Kosmo tar upp ”Kapitalism - om pengar och protester” hör jag att Davis Harvey säger: ”Nu försöker vi lösa en irrationell situation med rationella metoder i ett irrationellt system.” Just det. För våra förtroendevalda står handfallna inför finansmarknaden, den är ett irrationellt monster som de inte kan tygla. Men varför vill man egentligen att den ekonomiska marknaden ska vara fri och otyglad, styrd av nervösa börsmäklare med ekonomisk vinst som enda intresse? Marknaden är trots allt inte något monster. Finansmarknaden har människan själv skapat och den befolkas av människor.

Problemet idag, enligt Harvey, är att det finns överskott både på kapital och arbetskraft, men att ingen lyckas sammanföra dessa för att det inte går att tjäna några pengar på just denna sammanförning. Jag anser att vi inte kan fortsätta att ha ett system som alltid måste tjäna pengar på allt. Den sammanföring som Harvey pratar om är ett politiskt ansvar. Men politiken drivs också av pengar. Vi måste helt enkelt byta till en annan form av system, till något vi själva kan styra för att vi vill det. Enligt Harvey är det idétorka både hos politiker och intellektuell elit hur detta nya system ska se ut. Det märks.

Liksom Occupy Wall Street rörelsen kritiserar jag bristen på alternativa lösningar och när deras rop skallar att en annan värld är möjlig, då håller jag med dem. Kapitalismen har inte fallit bara en gång utan flera gånger och om vi inte inser det och förändrar detta NU så kommer den att falla igen. Det är dags för alla medborgare och makthavare att sätta sig ner och på allvar tänka ut ett helt nytt samhällssystem. Förslagsvis ett demokratiskt system som inte styrs av pengar. För det funkade ju inte.

Tröttsamt arbets(löshets)marknadsideal

Jag gillar att gå omkring och slafsa. Orkar inte leva upp till klädkoder och pigg attityd. Det är också ett bryderi att hålla reda på, för det är olika koder vart man än kommer. Själv gör jag i och för sig en ansats då och då, mest för andras skull. Häromsistens färgade jag håret och fick mycket beröm när alla slapp se mina gråa hår. Men nu ser det lite skavigt ut när de gråa håren smyger sig fram i benan och färgen bleknar. Får inga uppmuntrande kommentarer längre. Är väl för slafsig helt enkelt.

På en kurs för jobbsökande på arbetsförmedlingen som jag var på informerades vi om att de hade frågat arbetsgivare varför en viss person fick jobbet. De flesta hade svarat att ”det glittrade i ögonen” på den blivande anställde. Kursledaren poängterade att glittret tolkades som entusiasm inför jobbet, och det gillar ju arbetsgivare, menade hon. Hon tog också upp ett skräckexempel, det som man absolut inte fick göra som arbetssökande. Med utgångspunkten att ”du kan när som helst träffa din blivande chef” satte hon kårar i oss arbetssökande. På grund av ovanstående skulle man alltid tänka på hur man såg ut när man gick utanför hemmet. Det värsta man kunde göra var att sätta på sig joggingbyxor och träskor och gå ut, sa hon. Träffade man sin blivande chef då (i en affär till exempel) och man lite trött gav chefen ”en matt blick”, då skulle man troligen inte få jobb. Nånsin. I detta scenario skulle chefen misstänksamt undra (för sig själv) hur man egentligen mådde. Och på något underligt sätt skulle detta också sprida sig till andra. Det var inte bra, att gå i träskor med matt blick.

Men det är ju lätt att bli deprimerad av att vara arbetslös. Då glittrar man inte. Och råkar säkert ta på sig joggingbyxor och träskor och går ut. Ska inte den som har makten som arbetsgivare använda den omvänt? Fråga hur man mår, erbjuda en ledig plats om de har osv. Är de verkligen så rädda för lite slafsighet?
När jag opponerade mig, där på kursen, så sa kursledaren att ”så kan man ju vilja att det var, men VERKLIGHETEN ser annorlunda ut”. Det finns en vag underton här i att vi arbetslösa faktiskt inte lever upp till det som behövs, att det är vårt eget fel att vi sitter där vi sitter.

Jag ställer mig väldigt kritisk till att en myndighet hjälper till att fortplanta denna idealbild av arbetsmarknaden, som om det bara finns en ideal arbetsplats i vars normer alla ska pressas in. Och att man inte verkar vilja göra något för att förändra ”verkligheten” utan istället proppar oss fulla med bilder som vi ska leva upp till, vi arbetslösa. Vad jag vill se är en arbets(löshets)marknad som välkomnar människor som vågar vara sig själva, inkluderar allas våra defekter och tillåter oss att vara lite slafsiga och trötta.

saker att gilla och ogilla med Göteborg

Saker jag älskar med Göteborg

Samhällskritiken

Det medvetna folket på gatan. Uppdrag granskning, GP, Elin Grelsson och Ove Sernhede med flera.

Långgatorna , Järntorget,

Något så coolt som Långgatorna finns knappast innanför Sveriges gränser. Att gå där är att förtrollas, man får attityd bara genom att beträda gatorna. I området finns också bra kultur som Folkteatern, Hagabion, Hagateatern, Draken och biblioteket.

Lärjeån

Det finaste promenadstråket där dessutom skägglaven fortfarande lär finnas, vilket är ett tecken på ren luft. (Men fråga mig inte om lavar. Jag har inte studerat dem sedan Mulleskolan)

Botaniska och Ängårdsbergen

Dessa kan jag inte leva förutan.

Gamlestaden

Där har det bott bra folk ända sedan 1400-talet. Bra folk, gangsters, arbetare, invandrare, akademiker, studenter, kulturarbetare. Här finns också stans bästa affärer; Rambaldi och Orienthuset.

Bok och bibliotek

Att bo i Göteborg och vara bibliotekarie är förstås en lyckoträff på hösten särskilt som mässan är ungefär när jag fyller år.

Saker jag hatar med Göteborg

Slottskogens vandringsstråk en söndageftermiddag

Vad fan är det för fel på folk? Har de ingen fantasi? Ibland går jag där men det är bara hemskt eftersom där är 3000 personer mer på vägarna än vad som får plats.

Liseberg

Så stort så man blir alldeles trött bara av att gå omkring mellan attraktionerna. Gröna Lund är både bättre och trevligare. Jag hatar Liseberg av hela mitt hjärta. Hade det funnits taxibilar på området så hade jag åkt det mellan attraktionerna.

Avenyn och Götaplatsen

Något så tillgjort som Avenyn får man väl leta efter. Bussarna är dock bra, de går snabbt och ofta. Men egentligen så hade Avenyn varit bättre utan någon trafik alls. Götaplatsen har ju några förträffliga institutioner och har man väl tagit sig in på någon av dessa får man väl se sig som räddad. Men själva Götaplatsen symboliserar för mig inget annat än Död och storhetsvansinne. Jag tänker också på Sovjet.