För några veckor sedan så såg jag Patrik Sjöberg i Livet blir bättre. Det var ett sjukt bra och berörande program där man fick följa Patrik till platser som haft betydelse för hans berättelse. Han sa många bra saker i programmet och bland annat så sa han helt enkelt "Jag är ett offer". Och det kanske ni inte tycker är någon stor grej, men för mig var det oerhört befriande att höra Patrik säga det där. För det här med att vara ett offer är inte så enkelt att förhålla sig till. Någonstans är det så grymt svårt att ta till sig att man har befunnit sig i en så maktlös position, att man inte har kunnat avvärja de övergrepp som skett.
Jag umgicks ett tag med en grupp människor som trodde väldigt stark på karma. Att mitt liv idag är resultatet av mina handlingar. Kort sagt - är ditt liv skit och händer det bara skit i ditt liv, så får du skylla dig själv. Det där är en helt hopplöst tankekonstruktion tycker jag. För då har man inte räknat in det här med maktlösheten. Om du är i en situation där du inte har makt att styra, inte kan ta dig ur den eller påverka den - hur kan det då vara ditt fel att det händer? Hamnar man inte i ett upplägg där ett våldtäktsoffer, ett barn som blir utsatt för sexuella övergrepp eller fysisk misshandel får skylla sig själv? Nä, att umgås i den där vänkretsen var inget vidare för självkänslan vill jag lova.
Det finns en bok som heter Våldtagen: men jag är fan i mej inget offer. (Jag måste erkänna att jag inte har läst den där boken för jag blir så jävla arg när jag läser titeln). Och jag bara baxnar när jag ser den där titeln. Jag råkar nämligen tro att det är skitviktigt att våga erkänna att man är ett offer - för att lägga ansvaret och skulden för det som hände på rätt ställe. Det är inte du som offer som har skulden. Det är förövaren.
Och det är förresten inte så himla farligt att erkänna att man är ett offer - man är ju trots allt mer än ett offer. Jag är ett incestoffer, men jag är faktiskt så mycket mer än det. Det är på många sätt en stor del av att jag är den jag är, men jag är också mamma, flickvän, bibliotekarie, trekkie och säkert något mer.
Det tycker jag känns helt rätt. Lägg skulden där den hör hemma.
SvaraRaderaOm det inte finns några offer, så finns det inte heller några förövare. Eller?
Kram
Ja, det är så jag tänker också. Men det är svårt att orka se sig själv som offer faktiskt, för då erkänner man att man inte kunde sydda sig själv. Eller något sånt, det där var inte så jättegenomtänkt. Kram!
RaderaDu skriver så bra!Appropå offer så väl också en kamp som kommer sig av att man erkänner att man är offer, en energi. Om man inser att man är offer så blir det ju inte heller någon skam att istället bli offer för istället.
SvaraRaderaVissa perioder i mitt liv har det känts som om jag bara varit ett incestoffer och inget annat. Och så där kan det nog vara - att det tar upp så mycket av ens tillvaro att man tappar bort sina andra roller och identiteter.
SvaraRaderamin kommentar ser så otydlig ut, men jag menar att om det är tabu att vara offer så ingår det liksom att man skall känna skam OM man är offer. SKAM är så stort i vårt samhälle. Det gör folk mindre än de behöver vara. För övrigt tycker jag att du skrivit en viktig text. Det handlar om så mycket, om hur man bygger makt, folks handlingsförlamning m.m. Kram
SvaraRaderaMycket bra och starkt skrivet!
SvaraRadera