Jag lever med konsekvenserna av dina handlingar

Okej, nu känner jag att jag måste förklara lite innan ni fortsätter att läsa. Jag har inte skrivit det här inlägget för att ni ska tycka att det är synd om mig eller så. Jag har skrivit det för att ni ska fatta lite hur vi har det, vi som har varit utsatta för övergrepp. Så. Nu kan ni fortsätta läsa. Eller sluta om ni vill.

Det är inte särskilt roligt att ha varit utsatt för sexuella övergrepp. Det är jävligt jobbigt faktiskt. Jobbigt och tröttsamt. Jobbigt och tröttsamt att kämpa med svårigheterna som övergreppen orsakar i vuxenlivet. Oerhört tröttsamt faktiskt.  Allt som oftast märker jag i möten med andra att många tänker automatiskt att de svårigheter som sexuella övergrepp ger per automatik ska handla bara om just sexualitet. Att man som incestoffer ska tycka att sex är det obehagligaste och värsta som finns. Så enkelt är det inte. Jag kan inte direkt säga att mitt förhållande till sex skulle vara så särskilt mer komplicerat än någon annans. Jag gillar sex. Nu vet ni det. (Nu vet jag att det finns en massa kvinnor (och män) som har varit utsatta för sexövergrepp som tycker att sex är asjobbigt, all respekt till er)

Det finns så många saker som jag tycker är mycket mer besvärliga i livet än att ligga med killar. Det finns så många andra konsekvenser av övergreppen som gör ondare och som påverkar mig mer. Att inte ha någon makt att styra över det man utsätts för. Den maktlösheten, att inte ha en chans att kunna styra det som händer - åh, det är en förfärlig känsla. Oerhört lätt att ta med sig i andra situationer i livet vill jag lova. Att bli manipulerad att tro att man inte har något värde, att få sin självkänsla sänkt till botten. Att inte få sina gränser respekterade, ingen brydde sig om vad du ville, så till de grad att det är skitsvårt att sätta gränser i nuet. Att bli fostrad i att ta en massa skit från de som ska stå en närmast och skydda en. Som ska uppmuntra en och rusta en med styrka och självförtroende så man klarar sig i livet. Och det där med självkänslan. Det är det svåraste. Att tappa allt sitt värde. Och skammen och skulden så klart. Som grädden på moset. Att bli manipulerad att tro att man faktiskt får skylla sig själv för det som hände.

Kanske tänker du nu att - okej, men då är det bara att sluta ta skit från andra. Ta makten över livet igen och klappa sig på axeln och tycka att man är bra. Det är ju så förskräckligt längesedan allt det där hände så sluta var ett offer nu. Så enkelt är det inte. Det är inte bara att skaka av sig tankemönster som man har fostrats in i under hela uppväxten. Det är ett segt och slitsamt arbete. Ett jävligt jobbigt och tröttsamt arbete.

Och allt detta gör mig så jävla jävla arg och ledsen. Det känns så fruktansvärt orättvist. Att min pappa kan gå genom sitt liv helt opåverkad och obekymrad. Och jag. Jag lever med konsekvenserna av hans handlingar. I varje sekund. I varje ögonblick.