Jag har precis läst Isabella Nilssons romandebut Verklighetsprojektet (X-publishing, 2011)Vi har lovat varandra att inte skriva om böcker på den här bloggen och det har jag väl hållit ganska bra. Därför skall jag inte heller skriva något särskilt om Verklighetsprojektet mer än att det är en bok som jag har svårt att hålla mig ifrån att skriva om.
Berättarjaget flyttar hemifrån, blir förälskad, får sitt hjärta krossat och mår väldigt dåligt av många flera olika skäl. Romanens yttre skeende är inte så avancerat, eftersom det handlar om en person som är ensam och mår dåligt. Men berättarjaget har en oerhörd drift att kommunicera med nästan allting. Tingen får liv och delar av romanen är en absurd berättelse där bland annat olika föremål talar med varandra. I språkvändningarna finns en lockande okomplicerad galenskap som säkert är något av det som står i kontrast till Verklighetsprojektet.
För det är ju verkligheten som berättarjaget skall erövra och det är sannerligen inte så lätt för den här unga fröken. Det absurda får mig att associera till Nikolaj Gogol. Personligen så har jag uppfattningen om att man kan nå något annat när man ger sig ut i det ologiska och galna tänkandet. Lockelsen i den här berättelsen är samma lockelse som i en dröm. Jag får tag i något oväntat ur mitt eget universum bortanför alla snustorra logiska tankemodeller som folk ställer upp för att de har svårt att fatta det andra. Romanen ger mig energi och Isabella Nilssons språk gör mig verkligen lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar