Vad är det för fel på svenskarna??

Alla pratar om Bjälsta. Jag har inget att säga för detta om det bristande civilkuraget är ungefär vad hela min blogg handlar om.
Vad är det för fel på folk? Det är mot denna fördummning, brist på civilkurage och detta samhällsförfall som vi måste skydda våra barn, ingenting annat. Det är inte sockret, dataspelen, knarket, det är vi föräldragenerationen, de dåliga förebilderna som är det stora hotet för dagens barn. Den totala bristen på engagemang i allt som inte rör det egna fläsket.

Blir det bättre? Nej sämre. Nu när allt går på tvärs. I toppen som den politiskt mest lyckade, den som alla i dag försöker härma finns Reinfeldt, med sin hemtrevligt tillbakalutade och överlägsna retorik. Det handlar inte om att ha den bästa glöden, utan att lugnt idiotförklara sina motståndare genom att vara den som inte brusar upp, som inte är engagerad, utan blasé, men ändå alltid mest självklar. Den vinnande retoriken i Sverige i dag är helt enkelt att vara lugn i överkant och på så sätt vara någon som står för det etablerade som någonting bra som man kan luta sig tillbaka i. Glöd och engagemang tolkas snarast som personliga problem. Arg blir man istället när någon ifrågasätter det sjuka etablissemanget genom att exempelvis anmäla en våldtäkt. Vad man försvarar är lugnen, friden. En kollektiv stillhet som i de flesta hand inte handlar om något annat än hämningar. Att tro att det man har att säga skulle förändra å ena sidan alldeles för mycket, å andra sidan alldeles för lite.
Här kommer ett youtube klipp från ett annan folkvald församling:

Katja Wulff

Har läst om Katja Wulff ett par gånger nu. Hon lagar mat på sin kaffebryggare och bakar bröd på sin locktång. Idén kom efter att ha trängts lite för många gånger i studentkorridorköket. Och jag som går och längtar efter en Agaspis...Det finns en underbar symbolik i detta att Katja Wulf får en plats i den svenska media just nu.

Enkelheten är alltid något att utgå ifrån. Bara nu inte regeringen får några idéer om detta för att dra ner kostnaderna för arbetslösa och pensionärer. Så att man säljer ut ålderdomshemmens spisar till privata företag så som kommunen får leasa och sedan har ett annat företag som har dyra kurser för underskötersköterskorna om hur de skall laga mat på locktänger...

Nej Katja Wulff är bra för att hon sticker ut mot alla Agaspisar och prettotyper som felaktigt menar att kreativitet i vardagen måste vara lyxbetingad. Som symbol är Katja Wulf suverän.Hon sticker ut mot konsumtionssamhället och alla tillkrånglade och alltså fördummande idéer om hur livet bäst skall levas med rut och rot, panikångest, följdsjukdomar och ett allt mer komplext förhållande till lyckan.

Här är en länk till Katja Wulffs twitter.

censur i jakten på den perfekta barndomen

I dag är jag väldigt trött och har definitivt inte ork att skriva här. Men vissa saker kan man inte bara låta passera. Som att man kunde läsa i tidningen i dag att barnboksförfattare känner sig väldigt censurerade av unga redaktörer som vill skapa en trygg värld i böckerna genom att exempelvis inte ha vuxna som dricker alkohol. Författare berättar att de blivit censurerade. Ja vad skall man säga? Ännu ett destruktivt tecken i tiden. Förr hade man religionen som satte gränser för folk, i dag är det märkligt nog upplysning , medvetenhet och säkerhetststänkande. Det enda som är bra med att ha tillrättalagda barnböcker är att hålla neurotiskt oroliga föräldrar på mattan. Att till godo se dessa behov är att som mata en eld med ved, det blir bara värre. Det handlar om föräldrar som helst av allt skulle vilja ha kontroll över varje tanke i deras barn hjärna. Som inte vill låta barnen ha barnböcker som en fristad. Ett ställe som är fri från pekpinnar och som tar barnens parti och framförallt en värld där barnen kan känna igen sig i. Astrid Lindgren var banbrytande i denna traditionen. Med sina barnböcker och sitt arbete som redaktör på Rabén och Sjögren fullkomligt revolutionerade hon den svenska barnboken, för det blev hon och många svenska barnböcker världsberömda. Hon fattade att barnböcker som skapade läslust skulle göras för barnen och inte som ett medel för de vuxna att i ännu ett område få kontroll över sina barn. Barnen fick rätt till samma frigörande läsupplevelser som de vuxna haft sedan Madame Bovary.

Men nu är vi alltså barnboken på väg att utarmas till att bli läroböcker i att leva det perfekta livet, ungefär som Lilla Katekesen var förr i världen. Det är så korkat och brist på konstnärlighet att det står liksom för sig själv. Allt som jag skulle kunna skriva nu om detta har läsaren förmodligen redan tänkt ut själv. Jag är inte emot politisk medvetenhet, men jag vill låta barnboken vara konst och som på så sätt kommer att spegla samhället och inte läroböcker som skall förändra samhället. Hjärntvättar vi barnen så kan också andra göra det senare i andra syften. Vi måste lära dem tänka fritt och bör inte lägga allt för mycket tillrätta.

Citat ur en barnbok från 1965

"Kapten Kruut slog bakut!
Skepp ohoj! Ro i lä!
Kapten Stolt slog en volt
just när klockan slog tre!
Kapten Wasa slogs av fasa
Kapten Näck slogs av skräck!
Kapten Äran av förfäran
Kapten Bläck han slog i däck!
Brassa på! Över styr!
Ro i lä! Hämta hem!
Kapten Smolk drog sin dolk
och tog livet av folk!

Ur Sjörövarboken av Lennart Hellsing (en bok som jag och min son älskar)

Förödande nationalism

På dagens debattsida i Dn skriver forskare från olika områden om att det är ett problem att enskilda länder försöker få till befolkningsökningar när vi står inför en global befolkningsökning som är svår att klara av. Jag har länge funderat över varför man i Sverige ibland pratat om att vi behöver högre födelsetal jämsides med en debatt om en planet som håller på att överbefolkas. Sverige är ju ett extremt glesbefolkat land, så det är klart att här finns plats för många fler, vilket naturligtvis skulle skapa fler jobb. Men folk finns redan på andra ställen på planeten så med en friare invandring så skulle kanske problemet lösa sig själv.

Det är väldigt märkligt att debatten om invandringen nästan alltid handlar om invandringen som något tärande, om att som man brukar säga våga se problemen. Jag förstår inte riktigt vem det är som inte vågar se problemen. Jag har aldrig hört någon debatt där man inte pratat om problemen, men sällan hört att det pratas om möjligheterna med invandringen.


Men herregud, folkvandringar är något klassikt. Det har alltid funnits, kommer alltid att finnas. Precis som alla slags förändringar så kommer det att skapa problem men också möjligheter. Men på lång sikt är det bättre att ha folkvandring än att vara utan, det säger de flesta av historiens exempel.

Ett problem är så klart att vi lever i ett klasssamhälle, där folk i lika hög grad som de älskar att ha en monark, icke folkvald utan född fin så att säga, också älskar att ha någon under sig, någon som har det lite sämre, som man kan känna sig bättre än, avgränsa sig emot. Den subtila glädjen i att ha någon att se ner på finns överallt i samhället. Det är en av klassamhällets grundstenar, men ser olika ut på olika ställen och blir så klart brutalt tydlig bland grupper som inte släpps in i samhället, som måste kämpa för att skapa sig en grupptillhörighet.

När Sverigedemokraterna pratar om svenska traditioner och värderingar så undrar jag en hel del. Traditioner som inte förändras i tiden är konserverade traditioner. Som någon sa på en föreläsning jag var på nyligen; om vi inte utvecklas vad gör vi då? Vad är tanken? Eller vad kommer det för bra med en sådan tanke? Finns det något enda positivt exempel?

Kris

Trots att jag säger att jag inte skall läsa skit denna månad så läser jag nyfiket alla löpsedlar. Det är mycket kris på löpsedlarna. Kändisar som talar ut om kriser i sina förhållanden. I dag var det också ett löp om Kaos på tv 4 i samband med hur folk röstade i Lets Dance. Oj oj oj. De starka begreppen börjar bli urvattnade.

Men Kris vad är det? Rent medicinskt så kanske man kan säga att livet är en kris med dödlig utgång. Det är fakta att vi är döda eller ofödda långt längre tid än vi lever. Fast livet är det enda vi vet om säkert, så hur skall man göra egentligen? Tänk på döden står det porten till kyrkogården? Eller tänka på livet kanske är bättre? Att vi är liv och att det vi gör lämnar spår efter sig? Jag tror att det är bra om vi inser att vi ständigt bidrager till samhället genom att ta ställning, eller genom att inte ta ställning. Mest är det väl tyvärr så att vi bidrager mest genom att inte ta ställning

Nu låter det kanske som att jag är religiös, men det är just det jag inte är. Jag är emot dogmer och fixerade trosuppfattningar, men för att försöka vara en bra medmänniska. Det är enklare på pappret än i verkligheten och därför är jag också särskilt förtjust i att skriva.

Man pratar ofta också om en planet i kris. Det är en kris som jag alltid, åtminstone teoretiskt, varit engagerad i. Jag försöker vara miljömedveten och särskilt denna månad då jag skall hålla mig ifrån skräpkulturen. För dåliga miljöval bidrar ju också till slit och släng mentalitet, som väl kan sägas vara ett slags kollektiv idioti, där vi uppehåller oss i första hand av sådant som i längden inte bidrager till något gott.

Jag har väldigt problem med tulpanerna. Under vårarna brukar jag köpa hem en bukett varje vecka för att de är en av de sakerna som gör mig glad, som gör att jag står ut med att ta tag i sådant som är besvärligt. De vackra tulpanerna som blir ett slags bevis på att livet förutom att vara en kris samtidigt är skönt och vackert.

Men jag skall vara speciellt miljömedveten den här månaden så bör jag alltså inte köpa tulpaner. Det känns krisartat.

Jan Hedh håller på att ta över mitt liv

Som jag har berättat tidigare så är jag känslig för trender. Nu är det som bekant modernt att baka bröd. Att jag hoppat på den trenden är ingen slump. Jag har alltid varit intressera av att baka. När jag var tio år hade jag ett 4H- företag i bakning. Ett tag funderade jag faktiskt på att bli bagare. Jag är uppvuxen med stenugnsbakat, osv, osv i all oändlighet amen.

Men när en låntagare tipsade mig om "Bröd och kaffebröd" av bagaren Jan Hedh, så tittade jag i boken med skeptisk min. Det här var för svårt, för mycket, totalt utflippat insnöat för att passa en tvåbarnsmamma som har ett dussin får många järn i elden.

När jag först tittade i boken kom jag att tänka på dokumentären om hästmannen och hur han hästmannen, alltså Stig Anders, bakade i en inte diskad degbunke med en hel del degrester på kanterna. Jag fick inga svar i filmen men mina kunskaper om brödbak sa mig dock att de gamla degresterna från bunken fungerar som jäst för den nya degen, för det är ju så det fungerar. Att köpa jäst till någonting annat än hembränning är överskattat.


Om Stig Anders från Hästmannen står för den ena extremen i dagens bakning så står Jan Hedh för den andra. Jan Hedh gör bakning till en en konst och får mig att tvivla på att det duger med mitt gamla vanliga vetemjöl eftersom jag lärt mig att det är så mycket bättre med franskt.Som jäst använder han inte gamla degrester som råkat bli kvar i bunken utan ger recept på olika jäsdegar med russin, äpple och allt möjligt. Han får mig att förstå att det är amatörmässigt att mäta sitt mjöl i volym, nej med våg skall det vara. Kort sagt Jan Hedh öppnar nya vägar för mig att fördjupa mig i bakningens sköna konst.

Men innan Hedh så trodde jag att jag var en fena på att baka bröd.Nu inser jag att jag inte kan någonting. Att jag får börja om från noll. Samtidigt är jag medveten om att detta är ett ställningstagande, någonting jag väljer att köra på. Istället för att förstrött bläddra i boken och inse att det här är för avancerat för mig i mitt liv just nu, men kanske något när jag blir pensionär, så gör jag tvärtom. Jag läser varje ord och ser till lära mig allt utantill. Fattas bara att jag skriver en hemtenta till mig själv.

Gud vad jag får lust att baka!

Internationella kvinnodagen

Är rädd för rädslan, att folk inte törs stå för vad de tycker. Törs vara. Vad händer om vi tystnar? Varför är vi så rädda att ge oss till uttryck? Det finns förfärligt förtryck av kvinnor Det är ett förtryck som finns på alla nivåer, strukturellt och i hemmen.Men det finns också förtryck i vardagen som kvinnor bara går med på, så där, utan att försöka förändra. Jag kan inte tycka synd om dessa kvinnor. Jag kan bara tycka att de är förrädare i jämställdhetskampen. Jag är så satans trött på dessa kvinnor som bara går omkring och klagar på det ena eller andra som att de hade betalt för det, utan att egentligen göra något för att få till förändringar.

Ja vill inte skriva mer om det för då blir jag bara arg. Nu skall jag inte fördjupa mig mer men för att få till förändringar gäller det att göra saker på riktigt, inte halvhjärtat på låtsas för att sedan påstå att man sagt ifrån då ingen i själva verket uppfattat vad man varit ute efter. Vi som har det hyfsat bra måste bana vägen för de som har det sämre, så är det bara, för ingen annan kommer att göra det.

. Men här kommer ett citat riktat till alla fega krakar där ute:

" Det finns saker som man måste göra, trots att det är farligt.
- Varför då?
- För annars är man ingen människa... utan bara en liten lort"

Jonatan och Skorpan samtalar. Ur Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgren, 1973

Fördelen med att åldras

Jag har en överdrivet trendkänslig person. Många tror kanske att det är ett gott tecken. Men lika mycket som det är en bra förmåga så är det en dålig. Ett neutralt tillstånd kanske. På grund av denna känslighet så handlar mitt liv mycket om att inte bli ett frö för vinden, eller att bli en kappvändare, för det är lätt att tro att många av idéerna som finns där ute är mina egna, när det i själva verket är något som jag på oförklarliga sätt blivit varse. Det är därför jag behöver orden, läsandet och skrivandet. De innåtgående processerna som får mig själv att sätta sätta sig. Genom att skriva så har jag en chans att låta det irrationellt känslosamma övergå i en intellektuell process där jag kan hitta gränserna för mig själv. Ett själv som jag egentligen inte tror finns annat som en socialkonstruktion. Ologiskt är att ju mindre jag tror på jaget desto starkare blir jag. Varför vet vet jag inte och vill faktiskt inte veta så noga. En grundförutsättning för hela mitt varande är nog att inte lägga för stor vikt vid logiken som jag egentligen tror bara är ett verktyg för att förklara att man gör det som man känner för, om det inte handlar om naturvetenskap vill säga, men kanske då också fast det ligger bortom mitt förstånd.

Den positiva sidan av trendkänsligheten är att jag ibland vet att saker kommer att hända. Att jag kallar det för trendkänslighet och inte synskhet är att det aldrig handlar om personliga förhållanden, utan om samhällsfenomen. Som bananfodralet exempelvis, som gör att man kan ha en banan i väskan utan att den blir brun. Jag visste att den skulle komma flera år innan den kom. Nu när jag nyligen började få hem matkassar med ingredienser och recept för fyra middagar så var det något jag väntat på i åratal då jag efter att ha läst om att fenomenet fanns i staterna förstod att förr eller senare så kommer det hit.

Min man är ganska fascinerad över min trendkänslighet. Det är inte frågan om något slag orakelmetod utan är mer som en förmåga att förstå den naturliga utvecklingen av saker och ting. Låter det flummigt? Det är det. Jobbigaste av allt är att det inte fungerar om jag blir för säker, tror mig verkligen veta vad som skall hända, eftersom det finns något korkat och okänsligt i den bergfasta övertygelsen, som sätter sig på tvär mot denna min förmåga som ibland också blir till en oförmåga. Kanske har jag precis nu skrivit mig bort från min trendkänslighet. Det skulle i så fall inte störa mig alls. Trender är också en slags dumhet i tiden, bortom det klassiska och eviga. Det är väl därför som jag aldrig orkat umgås med människor som i stort lägger vinn om att vara moderna. Ju äldre desto bättre ungefär. Har man levt ett tag och lärt sig något på det så har man också sett trenderna komma och gå, och har på så sätt skaffat sig en slags vishet som jag tycker är attraktivt. Därför är detta vårt samhälles förakt mot åldrande ingenting annat än tecken på en kultur med förakt för visdom, en brist på intellektuellt kapital. Om vi tror på att erfarenhet är värdefull så är det vår uppgift att göra uppror mot detta. Att sätta oss emot genom att inte skämmas för vårt åldrande. Att inte bara hålla med när folk kommer med korkade fördomar om äldre människor.

Det värsta av allt är att dessa människor som har sådant förakt mot äldre är att de inte verkar ha förstått att de själva kommer att hamna där en gång. Ja men med tanke på deras nuvarande tillstånd så finns det en risk att de blir hjärndöda redan innan. Det är också ganska logiskt att tänka sig att det är de som har förakt för åldrande som också åldras på ett tråkigt sätt, som blir sura tanter som identifierar sig mer med materia än med idéer. Eftersom just deras logik bygger på att åldrande är dumma. Genom sitt personliga val har de gjort sig själva till åldrande idioter helt enkelt, tragiskt men nära sant. Själv tänker jag åldras med stolhet.

Definitionen av kultur

Folk har sådana problem med att det är svårt att definiera kultur. Jag undrar vad det är för bra med att något är enkelt att definiera. Vad gäller kulturen så kan man väl bara säga att det är en jävla tur att petimetrarna gått bet med definiera den. För vad skulle hända om de lyckats?

Varför?

Min kulturella reningsmånad går över förväntan. Samtidigt undrar jag varför jag gör detta. Det är väl ett experiment för att se hur och om mitt medvetande påverkas. Vad gäller matkulturen så ser jag inga problem med att leva mer finkulturellt. Det gör jag redan och det är så att säga helt i min smak. Men det andra, litteraturen, filmerna, tidningarna?
Kultur hur dålig den än är, så speglar alltid samhället. Om man är intresserad så lär man sig något av allting. Vår omvärld är blir allt större, vi bor i den globala byn och på något sätt så måste man sätta stopp för sitt medvetande, vi orkar inte hela tiden veta allting. Vi behöver koppla av . Eller är det så att det är allt skräp, all vilseledande sensationskultur som gör att allting känns för mycket? Jag vet inte. Den 1 april hoppas jag vara något närmare ett svar som gäller åtminstone för en mänska på planeten jorden.

Bra film

Att bo i stan med barn känns i bland ifrågasatt. Men i den frågan kan jag verkligen ge svar på tal. Vi bor här för att vi tycker att det är en överlägsen lösning, för oss. Fast jag är också rädd för den konformitet som villasamhällen ger utryck för när man kör förbi dem på motorvägen och ser husen stå bredvid varandra som en politisk manifestation på något jag vet inte vad. Jag har alltid känt mig skrämd över normer som tas för självklar utan att ifrågasättas, så som jag inbillar mig att det är i villsamhällen. Men det är en åsikt som bara grundar sig på fördomar men också en känsla av att jag hör inte hemma där. I detta finns också ett slags vek sorg, över att aldrig kunna känna mig helt normal, men jag är ändå ganska glad över mitt utanförskap.

Mitt utanförskap är inget annat än ett lyxutanförskap som i dag är helt utan lidande, som när jag väl gett upp alla försök att bli normal aktivt odlat. Denna odling har jag säkert ägnat mig åt för att jag kommer kommer från landet, det riktiga landet, en bit bort från villasamhället. Jag föddes som nummer sju i en familj som funnits i tjugo år när jag kom. Det var starka traditioner, självklarheter, normer, men det var egna normer, även om det var mycket traditionellt. Trots att vi bodde utanför så var det ett hem som genomströmmades av människor . Så det var aldrig The fools on the hil utan ett rikt socialt sammanhang vilket också är ett mönster som jag också fått med mig hemifrån. Så trots att jag ser mig som en ganska självständig kritisk människa så är jag alltså enormt formad av min uppväxt. Så var finns självständigheten kan man fråga sig, de egna valen?? Det som jag kallar för utanförskap och kritiskt tänkande var i själva verket förutbestämt och inte alls ett eget val. Vem är jag?? To be or not to be.

Men nu skulle jag egentligen bara skriva att jag inte flyttade till Göteborg för att bo i en villaförort några mil bort och samtidigt låtsas att jag bor på landet. Sen skulle jag skriva att i går kunde jag klockan halv nio promenera några kvarter bort för att gå till den bästa biografen; Folkets bio och se en fantastisk film Det vita bandet En film som faktiskt handlar om ett litet samhälle med fasta normer och förfärliga patriarker.

Inga problem, inga frestelser

Dag 2 innebar inga problem och inga frestelser. Under dagen var jag på en stimulerande utbildning om det mångspråkiga biblioteket. På kvällen satt jag till bords med goda vänner. Den stora frågan nu är mer varför jag valde mars och inte februari. Mars månad känns som en onödigt lång månad.

Senare i dag skall jag gå till Kicks och fråga dem ifall de vet om min favoritögonskugga innehåller palmolja. Konsumentpåtryckning kallas det, så får man hoppas att det går vidare, men det finns det ingen garanti för så klart. Eller har jag så tur att den är palmoljefri? Ögonskuggan är förfärligt dyr i och sist jag köpte den fick jag en hel massa prover på köpet
( det här börjar plötsligt likna en modeblogg, det är möjligt att bloggen just i dag har kapats av Ebba von Sydow, men det kommer ni aldrig säkert få veta). Det bara var jag och en känd musikalstjärna som köpt just denna färgkarta av ögonskuggan berättade biträdet för mig, så jag kände mig som en stjärna. Jag minns att jag nästan låtsades att jag var rik och jag njöt l av det. Jag antar att det är många som leker rika hela tiden. Eller leker Dallas som man sa på åttiotalet när jag var tonåring. Allt var kopplat till Dallas. Folk byggde Dallashus. Problem var rena Dallas och så vidare och så vidare. Sen kom Doktor Phil och förändrade bilden av den amerikanska familjen, men det tar vi en annan gång.

Min ögonskugga. Efter ett halvår gick ögonskuggan, som nästan fick mig att känna mig som en rik musikalartist, en dramatisk död tillmötes. Den krossades i min ryggsäck av romaner och matlådor. Jag hade en liten minnescermoni då jag strödde stoffet i toalettholken. (Nu vet jag faran med att lägga en ögonskugga i en ryggsäck och kan gärna ställa upp och föreläsa om det ifall jag får tillräckligt bra betalt.) Tanken var att jag skulle sjönga My way på ögonskuggans begravning, men eftersom detta var efter Anna Ankas inträde i den svenska medvetenheten så orkade jag inte med just den sången och någon annan sång kom jag just inte att tänka på, mer än Härlig är jorden men det kändes på något sätt för mycket. Efteråt undrar jag ifall jag inte borde ha bjudit in biträdet till cermonin, men det skulle ju också vara att avslöja mina enkla hemförhållanden. Min brist på samordning av färg på badrumsmatta och handdukar skulle komma i full dager och det är möjligt att jag skulle skämmas över det. Sedan skulle jag säkert känna skuld över att jag skämts på en begravning.

Dessutom är det svårt att utöva konsumentpåtryckning om man blir för tjenis med butiksbiträdena. Så är det exempelvis på klädbutiken Sarah. Jag handlar aldrig där men jag gillar att titta på deras kläder. Jag tycker synd om biträdena eftersom jag läst en del om deras dåliga arbetsförhållanden. För några veckor sedan när jag var där och såg att de sålde Bh-toppar till småtjejer så ville jag klaga men kände att det var tveksamt om biträden verkligen skulle våga vidarbefodra kritiken. I stället gick jag hem och struntade i hela saken. Kanske borde jag ha gått hem och startat en aktion, men det finns ju gränser på hur mycket engagemang man klarar av.

Dag 1

Dag 1 för mitt kulturella reningsbad gick bra. Eller Facebook, vad är det?? Att ha kontakt med sina vänner känns inte som något dåligt, men kanske att lägga till en applikation som berättar att mitt indiannamn är Luriga Örnen?
På morgonen gick jag till den kommunala badinrättningen. Jag är inte helt frisk så jag struntade i att simma och ägnade mig istället helt åt bubbelbad och bastu. Jag satt i bubbelbadet tillsammans med två persiska kvinnor, kände mig romersk och tyckte att detta med kommunala badinrättningar är en fantastisk idé.

På lunchen läste jag Vi läser i stället för Amelia. Fick i mig en intervju med den underbara Kristina Lugn. På kvällen när det
var dags för att sätta på teven kom min son och frågade ifall jag ville spela UNO, så det gjorde vi. Fick förmodligen frågan för att jag såg lös och ledig ut. Eftersom jag vill vara kulturellt medveten och undvika fånigt brackiga ord som "kvalitetstid med mina barn" så säger jag att det var en trevlig familjekväll.

Problemet är fredagen. Chipsdagen. Jag är inte mycket för kompensation. Att äta morötter eller popcorn i stället funkar inte för mig. Allt som är istället för är sämre, konstlat, fel helt enkelt. Om jag sitter och äter popcorn så kommer jag hela tiden tänka att det här äter jag istället för chips. Istället för är ungefär som "jag skall inte tänk" det leder mig ofrånkomligt till att känna mig som en människa på undantaget, utanför bortom det jag egentligen vill.
Varför kan jag inte äta chips? För att det finns palmolja i nästan allt chips och glutamat i chips. Det kliar faktiskt på huden när jag ätit chipset, så det känns inte helt sunt. I affären har jag sett att det finns ett dyrare chips för 50 kronor påsen, jag skall undersöka vad det är för något. Om det är ett alternativ fritt från palmolja och glutamat. Men att välja alla dyrare alternativ är så klart bra för hälsan, men har jag råd? Om jag slutar idiotkonsumera så borde det ge mig mer pengar för vettig konsumtion.

Har läst om Umami, som kallas vara vår femte grundsmak, som skall vara smaken för protein.En smak som industrin försöker efterlikna på kemisk väg genom glutamat och som gör att vi vill ha mer. Ett försök att bli av med chipsbehovet är kanske att äta mer som smakar unami, som mustiga köttgrytor exempelvis. Men det äter jag redan och det hjälper inte mot min chipslängtan.

Mitt chipsbehov på fredagkvällarna handlar nog snarare om ett sätt att koppla av, att slippa vara så himlans medveten. Att kunna känna att jag äter det här för att jag efter en vecka av hårt arbete kan känna att jag är en fri människa som inte är fast i tänk på att ha viktkontroll eller konsumentkontroll, nu släpper vi loss helt enkelt. I stället för knark. Men ganska futtigt. Kanske kan jag komma över chipsbehovet genom lite medvetenhet? Men det är just medvetenhet jag är trött på. Jag vill ibland slippa vara medveten. Kanske räcker det bara att äta lite för mycket? Lite lagom fredagsfrossa? Det finns något besvärligt med för stor hälsomedvetenhet. Det är som att låtsas att man inte vore dödlig. Jag har inget emot att ta hand om mig själv, men det har en gräns. Bakom vår kulturs strävan efter måttfullhet, takt, renhet så finns också något neurotiskt, skamkänslor som för mänskligheten mot något mindre autentiskt, som exempelvis skönhetsoperationer är ett tecken på. Det handlar mycket om att inte anse sig vara fin nog. Dessa problem syns i vårt samhälle som genomsyras av allt mer borgerliga ideal där många går i väggen på grund av sin strävan för att vara tillräckligt smakfulla. Detta måste man kämpa aktivt emot! Genom att våga synas och ifrågasätta, genom att ställa oss på tvärs! En fråga som "varför det?" kan man komma ganska långt med.

På fredag skall jag nog panera lite chevré och dela en flaska Sancerre med min man, klockan nio en stund efter middagen, så att det ändå blir den där känslan av att ha ätit för mycket. För att kompensera kostnaderna så får jag väl äta linser några dagar. Det är också gott!

En vit månad

I januari brukar jag ha en vit månad. Jag avstår från all form av alkohol för att jag är så trött på det efter alla helgerna. Förra året i maj försökte jag mig på att även ta mig en reningskur, en så kallad en detoxkur. Det gick åt helvete. Mina ben svullnade så att jag fick sova med stödstrumpor. Efter tio dagar ringde jag till företaget som tillverkade naturmedicinen som jag åt som en del av reningsprocessen. När de återkopplade efter efter några dagar så sa de att det var mina njurar som krånglade. Att jag skulle ta halva dosen och dricka njurte varje dag, en annan produkt som företaget lanserade. Men att ta en medicin för att klara av en annan kändes inte optimalt och jag såg plötsligt framför mig hur jag skulle äta ett tiotal mediciner varje morgon. Tänkte att det är väl så här det är med hela livet. Men gör en sak för att dölja en annan och så en sak för att dölja det tredje. Ja det är i alla fall ett problem att naturmedicin inte genomgår samma kontroll som skolmedicinen.

Men i mars månad i år har jag tänker jag ha ett kulturellt reningsbad. Jag skall inte slö titta på skit på tv, inte läsa en enda rad om Anna Anka eller melodifestivalen, bara läsa romaner och bättre tidningar. Kanske till och med läsa lite dikter på kvällskvisten. När det gäller maten så tänker jag inte slänga i mig någon skitmat. Det skall vara välgjort och inte halvfabrikat. Om det gäller kläder, ja det finns inget utrymme för att köpa något, men om jag gör det så skall det inte vara någon billig skit. Billigt får det gärna vara, men då får det vara second hand.

Jag är nyfiken på ifall denna kulturella rening kommer att påverka mig över huvudtaget. Vi får se. Kanske svullnar min hjärna så jag får börja sova med hjälm och får rekommendationer om att läsa Vergillius varje middagsrast. Men Vergillius är precis lika överdrivet tillrättalagt och fånigt som njurte, så där går definitivt min gräns. Börjar jag skriva om Vergillius så kan ni räkna med att något gått allvarligt fel och sen vet man aldrig hur det kan sluta. Kanske börjar jag tala på hexameter.