Karin väljer veckan soundtrack och snöar in på dagens litteratursyn

Jag har tänkt en del på författaren Émile Zola under senaste året. Hur hans idéer om naturalismen, om att arv och miljö skapar någon slags determinism, spelar stor roll i hur vi i dag värderar skönlitteratur. Det viktigaste för att en berättelse skall fånga, menar vi, är dess trovärdighet. Trovärdighet handlar inte om att berättelsen befinner sig i en verklig kontext, en värld med drakar och flygande kvastar kan uppfattas mycket mer trovärdig än en berättelse från Göteborg. Trovärdighet handlar om en gemensam tro på hur sammanhang sitter ihop, vilka omständigheter som vi menar kan följa varandra så att vi köper det. Vad denna syn på litteraturen betyder vet jag inte, men kanske att en del röster inte tas på allvar. Frågan är vad man går miste om? Vad som finns bortom strukturerna. Hur blir det med vansinnet? 

 En god vän som hade sitt romanmanus på det stora förlaget fick höra att vissa delar i romanfigurens bakgrund skulle skrivas om, för att den var för kontroversiell.

Frågan är hur intressant det är att läsa okontroversiell litteratur? Detta stärker min idé om att vissa berättelser, eller vissa människor, inte får plats, varken i dagens litteratur eller dagens samhälle. Vi vill ha de rätta berättelserna, om de rätta människorna, som tar ställning för de rätta sakerna. En bild som allt färre får plats i.

I dag är det inte bara  högerextremister eller reaktionära kristna som bedömer skönlitteratur efter författarens eller för den delen romanfigurens politiska ställningstagande eller världsåskådning. Ändå lever vi en tid långt ifrån den politiska korrektheten. Ska samtidslitteraturen missa det?

Det  kulturella klimatet har smittat även vänsterdebattörer. Utan att de själva begripit det har de också börjat se kultur som något som skall ha en en förutsägbar inverkan på folk. De skall bli friska och invaggade i den rätta tron, som medicin eller istället för religiös litteratur. Men den största faran är väl att man inte litar på folks omdöme, man är rädd att fel slags budskap skall förstöra människorna. Förhållningssättet är hur som helst väldigt religiöst och rätt gammaldags.

Inte vet jag varför Nika Roza Danilova valde artistnamnet Zola Jesus. Men hon sjunger om smärta, om att ha det i sig att vara en förlorare. Det är rätt svårt att tänka sig att hon inte känner till Émile Zola.  Vad jag vet är att hon har läst filosofi. Här kommer ett par citat från intervjuer med henne:
 

Schopenhauer, who's dark as fuck. He's basically like: Kill yourself, it's not worth it. After you read his essays, you can't feel good about anything, so it's obviously going to affect my art and how I live". Eller så här: 

"I probably read Dostoevsky and Nietzsche  before I should have", she confessed.


Men i alla fall, hon är 23 år och har trots sin starka känsla av utanförskap lyckats få världen framför sina fötter. Det är så de gör, de stora konstnärerna:

Stor "bökig" kvinna gör entré i den svenska litteraturen

”Fast de goda författarna ihärdigt talar om för oss att slumpen är mäktigare än den goda viljan och att världen är full av sprickhål, så är det ändå trösterikt att läsa goda böcker. De är bättre än verkligheten, mycket bättre för de är koncentrerade och styrda. Vi behöver styrsel och styrning.” konstaterar den litterära gestalten Lillemor i Kerstin Ekmans senaste roman Grand final i skojarbranschen.
 Jag håller med om det. Väl skrivna böcker ger trygghet. Man kan luta sig tillbaka, slappna av och låta sig föras med. Oberoende av hur mycket elände som man genomlever genom texten håller vissa författare en i handen och ledsagar en genom stormen. Som läsare vet man att man är säker där, vi kommer att komma i hamn helskinnade.

Grand final är underhållning av hög klass, det ekmanska språket ständigt närvarande. De två huvudpersonerna karaktärsdrag beskrivs aldrig ”kvinnligt” utifrån någon stereotyp, utan blottas i hela sin mänsklighet. Var och en av dem kan agera fegt, beräknande, galet, uppoffrande, lågmält eller bullrande, blotta sin statusjakt eller vara totalt osociala. De är också tidvis sexuellt utlevande, svartsjuka, fattar överilade drastiska beslut eller försöker stanna kvar i en kärleksrelation. Babba är en underbar litterär gestalt. Hon beskrivs så här: ”Den där gestalten i brun täckkappa är som ett stort djur och kan lunka iväg vartsomhelst utan att lämna ett spår efter sig”. Det är inte så att jag hejdlöst gillar den där Babba och det är så skönt! Många kvinnor i litteraturen är sammansatta på ett sätt där vi ska vara omtyckta och vi får fortfarande inte får vara bortstötande, groteska, äckliga, feta, missköta oss eller verkligen bedra. I alla fall inte utan att det är meningen att läsaren ska förstå att handlandet är en konsekvens av hur hon har blivit behandlat. En kvinna kan bedra om hon har varit utsatt för förtryck i ett förhållande, hon kan missköta sig om hon har ångest och hon kan vara feg i de fall då det krävs ett gigantiskt mod. Är det meningen att man ska känna sympati för en kvinna så kan alla de där egenskaperna accepteras. Trots att litteraturen är en osinlig källa av levnadserfarenhet, så är det också (därmed) en fiktiv värld där verklighetens realism bidrar som grundplåt till det som skrivs. Sociala koder sipprar med kvinnobilderna in i litteraturen. Självklart finns det en Babba i verkligheten, men hon är också en tydlig gestaltning av en kvinna som definitivt inte följer mallen för kvinnlighet, men det sköna är att hon inte direkt går över till att bli manlig heller. Hon är mänskligt skildrad och jag är tacksam.

Det känns lite som att två av våra stora svenska författare har insett samma sak samtidigt. Att det finns en litterär person som inte har fått plats i litteraturen och som nu måste få utrymme. Den ilskna, elaka, ljugande, bedrövade och sorgtyngda Minna i Majgull Axelssons Moderspassion har vissa likheter med Babba. För Minna finns en förklaring till hennes beteende, men i hennes fall handlar det inte om den anledning som kvinnor måste ha för att agera besvärligt. I sina stora kroppshyddor, sina rätt osociala sätt att vara på och i sitt ointresse för att egentligen vårda relationer, som inte betyder något för dem, påminner de om varandra. De innehar samtidigt ett rikt känslospektrum (avstängt eller inte) och är också snälla, kärleksfulla och omtänksamma mot dem de älskar och är själva omtyckta samtidigt som de är fyllda av hämndlystnad respektive beräknelighet i kampen för sin överlevnad. Karaktärerna är komplexa, tack och lov!

En liknande oförutsägbar gestalt är Sylvia i Sara Kadefors Borta bäst. Boken fick alldeles för lite uppmärksamhet när den kom 2009, tycker jag. Sylvia har flytt från sin fina sociala klass i förorten och bor till en början i sin bil på en parkering vid en träddunge. Varje dag äter hon gratis frukost på IKEA. Också hon har delar av de drag som Babba och Minna innehar. Hon begränsas inte av en kvinnlig form.

Sen har vi Ekmans Lillemor ”klädd i röd reulenedräkt” och med hår som står som ”en blond sky” omkring henne och Axelssons Marguerite ”en falnad skönhet med djupa linjer i ansiktet” och deras söner som vantrivs i livet och söker sig destruktiva vägar och som båda kvinnorna i två helt skilda berättelser försöker hjälpa, på var sitt håll. Det är nästan så att man vill be dem hoppa ut ur den ena boken och in i den andra för att ta ett snack på ett café och dela erfarenheter.

Moderspassionen har inte samma kompakthet som exempelvis Aprilhäxan, Grand final är lättsammare än någon ekmansk bok jag har läst, men det är ändå svårt att hitta liknande berättarkonst som dessa två. Kadefors är vad man brukar kalla en sträckläsare. Alla tre fick mig att skratta högt, många gånger.

Romanretreat

För lite mer än ett år sedan så skrev jag på Kortedala och Gamlestadens biblioteksblogg om romanretreat. Ett begrepp som jag hittat på där jag tipsar om att skaffa mental återhämtning genom att låsa in sig med en roman under en dag. Jag skrev om det som ett sätt att få tillbaka orken. Det är ju inget nytt precis, så har folk gjort i alla tider. Men i denna fitnessfixerade era så tror jag faktiskt att det kan vara bra att även lyfta fram läsning som det mentala underverk det faktiskt är. När man ändå lyfter fram så många andra tillkrånglade metoder. Att läsa för att koppla av men också för att stärka den egna integriteten, sitta själv med sina tankar. Alla dessa goda tankar som finns som aldrig får något utrymme eftersom de låses in i rädslor och annat mentalt motstånd.

Om det är något som jag saknar i dagens samhälle så är det förmågan att ta tillvara folks kapacitet annat än som köpkraft och arbetskraft. Många av oss sitter i mängder av föreningar på sin fritid, men det är också ett slags medveten samhällsordning, som är bra, men innanför paragrafer så tar man ändå bara delvis tar vara folks fria tankar. Vi behöver mer tid för det fria strosandet i tanken. Som motverkar att exempelvis inte tre miljoner människor samtidigt kommer på att det är grymt intresserade av inredning och tror att de kommit på det själv.

Det har hänt mycket positivt i samhället under de senaste femtio åren. Om man tittar på en gatubild i en svensk storstad så ser man att mångfalden i gatubilden är större än för 50 år sedan. Fast samtidigt växer den extrema individualismen sig starkare, där varje människa skall vara ett varumärke och där det blir så att det bara är vissa som får komma till tals. Men det finns också många tysta människor som har saker att säga, men som ingen bryr sig om att lyssna på, eftersom det inte är ovanligt med slå- sig -fram -mentalitet, ett slags tävling i att synas och märkas mest. En idioti, brist på förståelse för vad som händer eller inte händer när det är samma människor som babblar hela tiden.

censur i jakten på den perfekta barndomen

I dag är jag väldigt trött och har definitivt inte ork att skriva här. Men vissa saker kan man inte bara låta passera. Som att man kunde läsa i tidningen i dag att barnboksförfattare känner sig väldigt censurerade av unga redaktörer som vill skapa en trygg värld i böckerna genom att exempelvis inte ha vuxna som dricker alkohol. Författare berättar att de blivit censurerade. Ja vad skall man säga? Ännu ett destruktivt tecken i tiden. Förr hade man religionen som satte gränser för folk, i dag är det märkligt nog upplysning , medvetenhet och säkerhetststänkande. Det enda som är bra med att ha tillrättalagda barnböcker är att hålla neurotiskt oroliga föräldrar på mattan. Att till godo se dessa behov är att som mata en eld med ved, det blir bara värre. Det handlar om föräldrar som helst av allt skulle vilja ha kontroll över varje tanke i deras barn hjärna. Som inte vill låta barnen ha barnböcker som en fristad. Ett ställe som är fri från pekpinnar och som tar barnens parti och framförallt en värld där barnen kan känna igen sig i. Astrid Lindgren var banbrytande i denna traditionen. Med sina barnböcker och sitt arbete som redaktör på Rabén och Sjögren fullkomligt revolutionerade hon den svenska barnboken, för det blev hon och många svenska barnböcker världsberömda. Hon fattade att barnböcker som skapade läslust skulle göras för barnen och inte som ett medel för de vuxna att i ännu ett område få kontroll över sina barn. Barnen fick rätt till samma frigörande läsupplevelser som de vuxna haft sedan Madame Bovary.

Men nu är vi alltså barnboken på väg att utarmas till att bli läroböcker i att leva det perfekta livet, ungefär som Lilla Katekesen var förr i världen. Det är så korkat och brist på konstnärlighet att det står liksom för sig själv. Allt som jag skulle kunna skriva nu om detta har läsaren förmodligen redan tänkt ut själv. Jag är inte emot politisk medvetenhet, men jag vill låta barnboken vara konst och som på så sätt kommer att spegla samhället och inte läroböcker som skall förändra samhället. Hjärntvättar vi barnen så kan också andra göra det senare i andra syften. Vi måste lära dem tänka fritt och bör inte lägga allt för mycket tillrätta.

Citat ur en barnbok från 1965

"Kapten Kruut slog bakut!
Skepp ohoj! Ro i lä!
Kapten Stolt slog en volt
just när klockan slog tre!
Kapten Wasa slogs av fasa
Kapten Näck slogs av skräck!
Kapten Äran av förfäran
Kapten Bläck han slog i däck!
Brassa på! Över styr!
Ro i lä! Hämta hem!
Kapten Smolk drog sin dolk
och tog livet av folk!

Ur Sjörövarboken av Lennart Hellsing (en bok som jag och min son älskar)

Låt mig slippa den förbannade sanningen

Det jag skall skriva om nu är för svårt och invecklat för att kunna bli riktigt bra. Men jag gör det ändå. Mycket av den senaste tidens bokutgivning ger mig svår andningsnöd och migränattacker. Här skall jag försöka förklara varför. Det som får mig att må dåligt är för att allt för mycket handlar om att skildra sanningen om olika saker, the true story, eller varför inte kalla det för ett obearbetat råmaterial. Det är böcker så klart, berättelser, men har ingenting med konst att göra. För konsten står för det motsatta att använda sina erfarenheter för att se något nytt. I dessa sanna berättelser är ingenting förädlat. Men det riktigt dumma är väl vad som händer med litteraturen på sikt eller varför inte säga det kollektiva medvetandet, när vi överöses av litteratur som säger sig ha en nyckel eller ett svar på hur saker och ting verkligen är. Ett slags litterär fundamentalism.

Jag läste ungdomsromanen Intet och av Janne Teller för några år sedan. Det handlade om några ungdomar som försökte bevisa vad som var värt någonting genom att samla saker. Jag har aldrig läst någon tolkning av boken men vad jag tänkte var när jag läst klart är att när man försöker fånga vad som är det stora i tillvaron så förlorar man det. Det stora är just intet. Eller som någon hindu sa tat twam asi Märkigt hur jag nu hamnade i det religiösa när jag försökte hålla mig borta i från det. Det är väl likadant med sanningen, försöker man skildrar den så skildrar man också alltid osanningen. Istället för att berätta något så får man stå till svars för vad som var sant.

De stora berättelserna berättar om livet och man får med sig någonting, utan att behöva mäta vad det är. Det är ett värde bortom den ständiga hetsen på resultat, staplar och effektivisering. Därför behövs det. Amen