Karin väljer veckan soundtrack och snöar in på dagens litteratursyn

Jag har tänkt en del på författaren Émile Zola under senaste året. Hur hans idéer om naturalismen, om att arv och miljö skapar någon slags determinism, spelar stor roll i hur vi i dag värderar skönlitteratur. Det viktigaste för att en berättelse skall fånga, menar vi, är dess trovärdighet. Trovärdighet handlar inte om att berättelsen befinner sig i en verklig kontext, en värld med drakar och flygande kvastar kan uppfattas mycket mer trovärdig än en berättelse från Göteborg. Trovärdighet handlar om en gemensam tro på hur sammanhang sitter ihop, vilka omständigheter som vi menar kan följa varandra så att vi köper det. Vad denna syn på litteraturen betyder vet jag inte, men kanske att en del röster inte tas på allvar. Frågan är vad man går miste om? Vad som finns bortom strukturerna. Hur blir det med vansinnet? 

 En god vän som hade sitt romanmanus på det stora förlaget fick höra att vissa delar i romanfigurens bakgrund skulle skrivas om, för att den var för kontroversiell.

Frågan är hur intressant det är att läsa okontroversiell litteratur? Detta stärker min idé om att vissa berättelser, eller vissa människor, inte får plats, varken i dagens litteratur eller dagens samhälle. Vi vill ha de rätta berättelserna, om de rätta människorna, som tar ställning för de rätta sakerna. En bild som allt färre får plats i.

I dag är det inte bara  högerextremister eller reaktionära kristna som bedömer skönlitteratur efter författarens eller för den delen romanfigurens politiska ställningstagande eller världsåskådning. Ändå lever vi en tid långt ifrån den politiska korrektheten. Ska samtidslitteraturen missa det?

Det  kulturella klimatet har smittat även vänsterdebattörer. Utan att de själva begripit det har de också börjat se kultur som något som skall ha en en förutsägbar inverkan på folk. De skall bli friska och invaggade i den rätta tron, som medicin eller istället för religiös litteratur. Men den största faran är väl att man inte litar på folks omdöme, man är rädd att fel slags budskap skall förstöra människorna. Förhållningssättet är hur som helst väldigt religiöst och rätt gammaldags.

Inte vet jag varför Nika Roza Danilova valde artistnamnet Zola Jesus. Men hon sjunger om smärta, om att ha det i sig att vara en förlorare. Det är rätt svårt att tänka sig att hon inte känner till Émile Zola.  Vad jag vet är att hon har läst filosofi. Här kommer ett par citat från intervjuer med henne:
 

Schopenhauer, who's dark as fuck. He's basically like: Kill yourself, it's not worth it. After you read his essays, you can't feel good about anything, so it's obviously going to affect my art and how I live". Eller så här: 

"I probably read Dostoevsky and Nietzsche  before I should have", she confessed.


Men i alla fall, hon är 23 år och har trots sin starka känsla av utanförskap lyckats få världen framför sina fötter. Det är så de gör, de stora konstnärerna: