Något av det mest oattraktiva jag vet är oviljan att reflektera över sig själv och bristen på intresse för att förändra sig. Eftersom jag själv ägnar sjukt mycket tid och kraft åt att försöka förstå och förändra mig själv, så blir det här ointresset helt obegripligt för mig.
Jag går för övrigt i terapi. Det har jag gjort i väldigt många år och när jag berättar det så reagerar folk ibland så här:
1. Oj, då måste du ju ha jättestora problem om du har gått i terapi så länge? - Ja, kanske när jag började, men inte lika stora längre. Något har jag lärt mig.
2. När är du klar? - Typ aldrig? Livet fortgår och man hamnar alltid i nya situationer som får en att reflektera och utmana sig själv. Och jag vet inte om målet med terapi behöver vara att bli färdig, jag tänker att målet är att bli helare.
3. Vad pratar du om, pratar du om mig? - Det går aldrig att förklara och är fullkomligt ointressant för någon annan än mig. Och om jag nu skulle prata om dig så handlar det ändå mer om mig än om dig, så det är också helt ointressant.
Men nu var det inte min terapi som jag ville skriva om. Ofta när jag bloggar här är jag rädd att det blir för opersonligt och ointressant för någon annan än mig och det kan jag lova att det skulle bli om jag fortsatte det där terapispåret.
Det jag har ägnat mest tid åt det senaste är detta: att man vill bli sedd för den man är och inte som den andra bestämmer sig för att man är.
Jag ska försöka förklara. Ibland hamnar jag i situationer och sammanhang där jag märker att människorna omkring mig ser mig på ett sätt som jag har väldigt svårt att känna igen mig i. Det kan vara att jag träffar en vän som jag inte har träffat på länge, som har kvar bilden av mig som den Elin jag var för längesedan. Ett tag umgicks jag i en grupp med människor som uppfattade sig själva som oerhört fria och öppna, men sällan har jag träffat på människor som var så styrda av sina förutfattade meningar om sig själva, mig och resten av mänskligheten. Den bilden av mig som den gruppen hade, som en svag och vek person, det var inte så jäkla kul att möta den hela tiden.
Nu är det ju en sak när detta sker i mer flyktiga möten i livet. När det blir riktigt konstigt för mig, det är när detta sker i ens allra närmaste relationer. Jag växte upp i en familj där ingen vuxen var särskilt intresserad av vem jag var , vad jag ville eller vad jag hade för behov. Inte så konstigt det, för det var det som behövdes för att upprätthålla de sjuka strukturerna.
Märkligt är det också när detta händer i kärleksrelationer. När man inser att personen som säger att det älskar en inte har en susning om vem man är, utan är kär i en påhittad Elin som kanske inte har så mycket med den verkliga Elin att göra.
Kanske är det så att för att våga se vem någon annan egentligen är, vara öppen och ta in den personens verklighet och ge den personen utrymme att vara sig själv - då måste man också våga se sig själv och vem man själv är. Ja, det vara bara det. Förresten är jag inte särskilt konstig, jag är rädd för grejer precis som du, har dåliga sidor precis som du. Men jag har också en massa fina egenskaper. Hoppas du kan se dom. Kram.
Fint & klokt & sant
SvaraRadera