Jessica heter jag. En trebarnsmamma på 34 år som bor med min man Erik och våra barn Filip , Vilma och Kalle i en lägenhet i Göteborg. Jag har länge velat starta en blogg men känt att jag inte riktigt har något att skriva om. Iallafall inte något som tilltalar någon annan. Men så känner jag att jag just nu vill blogga för min egenskull men även för att dela mina känslor och tankar med andra. Min blogg kommer att handla om vardagliga ting som händer i en familj med tre barn i åldrar 5-10 år, en katt , en fru och en man och allt runt omkring. Men mycket kommer att kretsa om mina tankar, känslor och om livet som mamma till Kalle 5 år.
Kalle föddes den 25 oktober 2010 på östra sjukhuset i Göteborg. En snabb förlossning på ca 1 timme. När barnet kom ut säger barnmorskan " grattis till en flicka". Vi gav henne namnet Julia . Hon var en Julia rätt länge. Men redan som 2.5 åring ville hon alltid vara pappan i alla lekar och vid 3.5 års ålder ratade hon klänningar och annat i sin garderob. Storebrors tröjor var det som gällde. I nov 2015 började Julia tala om att hon ville klippa sig kort hårig. Lika kort som kusinen vilmer. Men det hände inget och i januari började Julia säga att hon ville vara en kille. Det kom inte fram så tydligt och hon sa det bara snabbt någon gång. Men en dag när jag hämtade på förskolan kom ena pedagogen fram till mig att sa " vilket modigt barn du har" ! Då hade Julia suttit i samlingen och räckt upp handen och sagt högt och tydligt inför alla " jag är en kille, och jag vill heta Kalle" .... Sedan dess kallas Kalle för Kalle av både personal och barn på förskolan. Håret klipptes kort några veckor efter och vi har nu börjat vänja oss vid namnet kalle här hemma. Tiden har inte varit lätt och tankarna i mitt huvud har varit många. Både bra och mindre bra. Men det tar vi i nästa inlägg. 
så fint! vad glad jag är att du är med!
SvaraRaderaTack fina du! Kram
SvaraRaderaVilka fantastiska föräldrar, barn och pedagoger! Men framförallt vilken fantastisk Kalle!
SvaraRaderaVad fint att ni är så kloka. Min Leo som snart är 5 tar gärna på sig rosa vackra kläder mm. Vi var på 4 års kalas nyligen och då klädde han upp sig i lila prinsessklänning, rosa foppatofflor och rosa hårspänne. Ingen annan av de andra killarna hade något liknande. Leo säger ofta att han skall bli en flicka sen för att han är fantastisk. Ibland får jag höra att jag borde styra eller guida honom rätt... att det är min skyldighet som mamma. Men jag tror mer på att han får blomstra i sin kraft och utvecklas till det som gör honom mest glad i livet. Jag är ibland rädd för att han skall bli mobbad att folk skall göra narr av honom. Men som det ser ut nu så har han vänner som tycker om honom som han är och jag älskar Leo mest över allt på jorden. Tack för att du delar med dig det hjälper andra❤
SvaraRaderaTack för era fina svar! KiniQ , du gör helt rätt som låter leo vara den hen är. Man är rädd och jag har många tankar om rädslor,framtiden och annat och ska försöka skriva ner de imorgon. Man känner mkt, och det är okej! Det viktiga är att vi stöttar våra barn att de vågar vara precis den de är. Kram på dig!
SvaraRaderaKör hårt kalle!
SvaraRaderaKör hårt kalle!
SvaraRadera