orka orka

 Det här året har jag kört ett mentalt maratonlopp. Jag är en av två redaktörer som startat upp en tidskrift. Jag har studerat heltid och jobbat nästan halvtid. Privat har jag haft en del bekymmer. Nej, jag lever inte ensam utan i en kärnfamilj med två barn och en man. Vi är fattiga.

Det här maratonloppet är ingenting som jag rekommenderar. Det bara råkade bli så. Livet spann loss. Kanske försummar jag mina barn? Jag vet inte. Det får de berätta för mig sen när de är vuxna. Men det känns inte så idag. Jag skriver det här för att jag inte riktigt förstår hur jag har orkat. Och som sagt det är inte det är något jag rekommenderar.

Ibland känns det som jag gjort är nästan olagligt,  att folk bara går och väntar på att jag ska bli utbränd. Men jag har styrt min egen skuta. Frågan är om jag orkar gå tillbaka till en inrutad tillvaro med fast jobb. Det verkar jobbigare än det jag har nu. En person som känner mig från mitt vanliga jobb såg mig en dag på bussen. Hon sa att hon såg mig bakifrån men att hon ändå kunde se att jag mådde bra. Obegripligt, men så är det. Jag mår väldigt bra. För jag gör vad jag vill.


Jag tror det är några saker i alla fall som räddat mig:

– Att jag är gift med en väldigt förstående man, som visserligen morrar. Vi bråkar mycket. Men jag hade nästan tyckt det varit värre om det var tvärtom, om han bara ställde upp liksom. Men han är lojal.

- Att jag skrattar mycket, att jag har väldigt roligt.

- Att jag har god fysisk kondition

- Att jag är disciplinerad men också att jag är lat och inte städar ihjäl mig.

- Åldern. Jag närmar mig andra halvlek  och det har lärt mig att förstå vad som är viktigt i livet och vad som är bullshit.

- Kulturen. Jag kopplar av med böcker, film och ibland teater. Kopplar av, reflekterar och blir något mer.

- Afrodisiaka; choklad, vin, kärlek.

- Socialism: att jag tror på kollektivets förmåga att lösa ekonomiska och politiska problem och att jag därför alltid inser att jag ingår i något större. Jag kan koppla upp mig mot något större. Om jag inte lyckas så beror det inte på att jag är dålig. Jag är ingen self made woman. Min omvärld skapar mig i lika hög grad som jag skapar mig själv. Många människor är födda i fel samhälle.

- Slumpen. Jag tror inte på att allt går att styra. Mycket beror på omständigheter, tillfälligheter. Ibland har man tur, ibland inte. Shit happens och Murphys lag gäller. Detta förstår jag på riktigt.

- Vänskap. Det finns väldigt många ambitiösa, fina människor som haft en jävla otur, som aldrig kommit fram som de borde. Därför är de personliga relationerna, kärleken, närheten till folk en litar på är viktigare än sådant som kan tas ifrån en.

Jag tror verkligen humor är den viktigaste grunden i ett samhälle, viktigare än infrastruktur, ekonomi och försvar. Det handlar om att kunna se sig själv utifrån, att kunna häckla makt och hantera rädslor. Skrattet är kanske  min självklara ventil mot världen.  Nu har jag inget mer att skriva. Nu ska jag dricka lite bubbel.

Till sist; detta är inget facit. Kanske är jag förlorad redan imorgon.