Får man känna hur man vill?

känslor. Ett stort ord som innehåller mycket olika saker. Mina känslor har varit väldigt varierande och lite (för att citera prinsen) all over the place sedan Kalle valde att heta Kalle. I början är man rätt cool och tänker att det är självklart att Kalle ska heta Kalle om han vill det. Vi har ju pratat om allas like värde i familjen länge och jag har varit noga med att läsa böcker, berätta öppet om att folk har olika läggningar och att det är precis lika okej för en kille att gifta sig med en annan kille osv. Men transexualitet är något vi inte pratat om djupgående. Jag har väl nämt någongång ( när Filip var mitt i sin Babsan period) att de finns de som klär ut sig till de andra könet men stannat där. Ändå föll det sig så naturligt för Filip och Vilma att säga Kalle direkt. Inget konstigt liksom. Filip sa en kväll" mamma, jag tror inte jag har två systrar längre, jag tror jag har en lillasyster och en lillebror". 

Just de, jag nämnde hur cool jag var i början.. Det var jag också, tills jag sökte efter mer kunskap. Gick med i en grupp på Facebook med andra föräldrar i samma sits, tittade på avsnitt från "efter 10 med Malou" där modiga Sam och hans fantastiska mamma berättar om deras resa. Om Sams resa genom skolan med mobbning,depressioner och självmordstankar. Pang!! Där försvann min coolhet och jag blev livrädd! Jag grät efter avsnitten och tänkte" jag vill inte gå igenom det här" " jag orkar inte kämpa " " varför just jag, varför just mitt barn" osv. Nu tänker ni säkert " vad självisk hon är" . Ja jag var självisk! En liten stund.. En liten stund rasade min värld och jag tyckte så synd om mig själv. Hemskt, jag vet. Skuldkänslorna kom rätt fort. Sedan gick tankarna över till Kalle och jag började gråta igen. Min älskling! Min bebis! Ingen ska få honom att må så dåligt att han vill ta sitt liv. Jag kommer kämpa för honom mot hela världen om jag behöver. Då i den stunden var jag stark! En krigare som ska kriga tills jag stupar. Sen gick det några veckor och rädslan kom tillbaka. Jag skrev i gruppen på Facebook , pratade med flera mammor om mina känslor och fick till svar att " de är okej" alla känslor är okej! 

 

Jag har insett att det nog kommer gå upp och ner med mina känslor. Nu tex känns allt jätte bra men jag oroar mig inför Kalles skolstart och om allt kommer gå lika lätt som på förskolan. Det kommer det självklart inte att göra. Det började ju fel när de stod Julia Ivarsson på klasslistorna. Men det ska ändras och Kalles fröken var på Camillas föreläsningen om sams uppväxt i lördags under Pride veckan. Det värmde i hela min kropp när jag fick veta det. 

Nu har jag babblat på länge och ändå har jag så mycket mer att skriva😊 Men imorgon är det dags för jobbintervju så sängen kallar. 

Avslutar med att skriva att jag är så stolt över min modiga lilla kille som vågar visa vem han är och jag är även stolt över min familj och våra nära och kära som respekterar,älskar och tar Kalle för den han är.