torsdag 22 april 2010

vad var det jag tänkte skriva?

I dag när jag var ute och sprang i Änggårdsbergen så tänkte jag en del som jag tyckte var så smart och som jag bestämde mig för att skriva om. Men nu har jag glömt alltsammans!

Carl Johan De Geer skrev en gång att man inte behövde oroa sig för att komma i håg de bra idéerna för var de bra som kom man i håg dem. Jag tror nästan tvärtom, att som smartast är man i drömmarna och hur ofta kommer man i håg dem, nästan aldrig. Ja inte jag i alla fall.

Nu minns jag plötsligt vad jag tänkte. När jag sprang där i Änggårdsbergen vid middagstid så var där ganska många personer som hängde där som man på grund av deras klädsel kunde gissa arbetade på det närliggande Sahlgrenska sjukhuset. Jag tänkte att de borde heja på mig eftersom jag genom mitt joggande sparade pengar för deras arbetsgivare. Tycker att jag skapat en strålande idé för regeringens arbetsmarknadsåtgärder. Man kunde ha folk i skogen som såg ut som välbetalda kirurger men som i själva verket var intvingade i en arbetsmarknadsåtgärder och genom att hjälpa andra så kunde de samtidigt lära sig att hjälpa sig själva. Änggårdsbergen skulle på så sätt också bli en tryggare plats att vistas på för oss joggare.Vi skulle känna oss uppskattade och behövda istället för övergivna och svettiga. En winwin situation helt enkelt.Ja sen när alla blivit modiga och starka så kunde det komma lite hästar till skogen, som vi kunde svinga oss upp på och på så sätt känna det ännu mer som om vi behärskade livet. Därefter kunde vi tillsammans sjunga den här sången:



Nu undrar jag ifall Carl Johan De Geer verkligen menar att detta är en bra idé. Den är ganska svår att förverkliga i alla fall. Om jag kommit på det tidigare så kanske jag kunnat få vara med i Örnnästet. Om de nu har någon slask som de visar för att göra bra teve av. När jag åkte tåg så hörde jag att det var så Idol gick till. Bara de bästa och de sämsta kommer in till juryn. Jag blir lite illa berörd då jag tänker att en del som kommer in till juryn säkert inte fattat att de kommit dit för att de är så dåliga. Det är väl en bristande självkännedom som får dem dit kan man tänka. När det handlar om mobbning så tycker jag att man jobbar väldigt märkligt, att bara jobba med skolmiljön och tro att det hjälper. För att få en förändring så är det hela samhället som måste ta ansvar genom att visa alla människor samma respekt. Och hur kom jag nu in på det här? God Natt

onsdag 21 april 2010

Hur vanlig då?

Jag läser i tidningen att stödet för kungahuset minskar. Själv tillhör jag dem som inte gillar monarkin, men hoppas vid min gud att det skall bli självreglerande, att de kungliga själva skall avsäga sig sin kunglighet, så småningom. Victorias barn kanske. Riksdagen kommer aldrig göra något åt saken, eftersom bilderna av kungahuset är så personliga så att avsätta kungahuset skulle mer vara som ett personligt påhopp på de kungliga mer än att byta statskick.

Bilden av kronsprinsessans gemål, som vanlig, den retar mig. Hur vanlig är man när man äger ett gym på Östermalm? Umgås i hans kretsar? I ibland när man läser verkar det som att det till och med är synd om denne Westling för att han är så vanlig.
Kom igen om hon han varit volvoarbetare med radhus i Gråbo, då hade man kunnat prata om vanlig. Men Daniel Westling, nej, som kommer från Ockelbo och har en pappa som är socialchef eller vad det nu var. Även om det inte är samhälletsbotten så är det väl ändå en lite mer än vanlig position. Grejen är väl att trots att Westling inte kom från de allra torftigaste förhållandena så har han gjort en klassresa. Det verkar fortfarande vara något laddat i Sverige. Rika är bäst om de varit rika från början, fattiga som blir rika har något skamligt över sig. De luktar.

Ja vanligheten. GP är en tidning som jag läser varje morgon. Den har blivit bättre på vissa sätt på sista tiden. På helgerna när vi läser Dn också så kan man se med blotta ögat att GP är tjockare. De har bra krönikörer och intressanta reportage. Men Gp börjar bli en extremt uteslutande tidning, där man lägger allt mer tid på borgerliga livstilsreportage och pratar om en liten klick av göteborgarna som om de vore en majoritet. Kom igen, gör ett inredningsreportage hos en trångbodd syriansk familj på Hjällbogärdet, det hade varit intressant. Att göra snyggt när man har mycket av både pengar, yta och den rätta bildningen är ingen konst. För frågan är väl också vilka estetiska ideal man lyfter fram. Det som syns i dag är ganska strömlinjeformat och därför uteslutande och normgivande. Snart kommer en ny variant av Ludde Norströms Lortsverige, men den gången kommer det att handla om stil det är jag säker på . Förresten tvprogrammet Rent hus var väl också en version av Lortsverige skulle man väl kunna säga.

Vad jag är ute efter att det finns en ganska stor procent av människor som aldrig innesluts i de allmängiltiga retoriska referenserna.. Som om de inte vore. Det är synd och skam.

lördag 10 april 2010

ett enklare liv, äller??

Jag är lite trött på damm och almanackor. Trött på att veta att jag tillhör en priviligerad grupp i världen men ändå inte. Alltid underordnad för att folk som jag alltid underordnat sig, gud, staten, kungen, eller som nu, tiden eller idén om att ha ett rikt liv. Att vi alla håller på likadant. Fyller upp och fyller på. Vid sidan av, de som inte har något jobb. Tänk om vi kunde lära av dem. Då kunde både de och vi få ett större värde. Hur det än är så värderar vi folk olika. Inte gör det saken bättre att denna värdering ofta är omedveten. Men den finns där som en del i socialisationsprocessen, som pågår i det osynliga, men som är nödvändig för att allt som skall fungera och som gör att vi sugs upp, in, fast i normer och en strävan efter att hitta liksasinnade, att vara mitt i ett sammanhang. I ett slags centrum av händelser som man åtminstone är del av.

Det vore ganska skönt att bo i ett tält tycker jag. Ett tält med en cykel kopplat till ett aggregat så att jag kunde ha en läsplatta och läsa böckerna.I diskussionen om läsplattan, som jag ännu inte prövat, men ändå hoppas på , så är jag förtjust eftersom jag gillar saklösheten. En läsplatta skulle göra det enklare att fara runt och vara en lärd snusmumrik, sådan som jag egentligen vill vara. Jag skulle vilja ta med min familj och bo i tält. När det blev kallt kunde vi dra söderut. Barnen kunde ha hemundervisning, vara lite sotiga i ansiktet, klädda i garvat läder. Kunniga i både Dickens och i att påla ett rådjur.

Kommer att tänka på Doppler av Erland Loe. Där huvudpersonen en pappa till flera barn, lämnar hus och hem och bosätter sig i ett tält. En rolig och tänkvärd bok. Jag tänker speciellt på Doppler när han kommer till föräldramötet. Vilket hot han utgör bara genom att finnas till. Vad är vi rädda för egentligen? Borde vi inte vara rädda för helt andra saker?

lördag 3 april 2010

enkelheten

Jag vet inte ifall ni känner till Henry David Thoreau, men han var en amerikan som skrev det berömda verket Skogsliv vid Walden. Det är väldigt länge sedan jag läste boken och det kan hända att jag tolkat allt fel. Men Thoreau isolerade sig i skogen för att få en distans till samhället, utveckla en samhällskritik. Han pratade om enkelheten. Visst, jag kan också längta efter det där, att återvända till ett slags enkelt tillstånd, bort från allt skräp och brus som ständigt jagar mig. Här om dagen läste jag också en recension av en annan civilisationskritiker. Jag har tyvärr glömt vem som skrivit boken, för jag tyckte det var så dumt så jag brydde mig inte om att lägga det på minnet. Men författaren i fråga menade att vi skulle komma till rätta med exploateringen av vår natur genom att återvända till något slags liv som det var då man levde på stäpperna och savannerna, innan själva jordbrukssamhället. Det dumma med en sådan bok är att ge ett förslag som är omöjligt att genomföra. Lika troligt att vi gör det som att vi återvänder till vår moders livmoder. När det väl kommer till kritan så är det väldigt få av oss som är sugna på att bli någon slags samlare igen.Om man romantiserar väldans så skulle man kunna säga att våra bostadslösa är de riktiga civilisationskritikerna, de som vägrar att sluta upp i den etablerade civilisationen.


Jag har precis läst Lena Sundströms bok ”Världens lyckligaste folk”. Boken beskriver ett nutida Danmark, där media ständigt bevakar, provocerar och problematiserar landets muslimer, vilket har fått utrikespolitiska konsekvenser och så klart svårigheter för de muslimer som faktiskt bor i landet. Eller för den delen svenskar som tillfälligt bor i landet och inte kan skaffa sig ett bankkort eftersom de är utlänningar.

I läsningen av denna bok kommer jag tillbaka till Thoreau, inte i tankarna om att vi alla skall bygga oss varsin hydda i skogen, utan att vi behöver skaffa oss ett intellektuellt försvar, ett inre rum att reflektera över vad som är vindar och vad som är något annat. Thoreau sa att det inte är tiden som förändras utan att det är vi. Jag är beredd på att skriva under på detta och menar att vi måste ha utrymme för att välja vilket vi som vi väljer att bli en del av. Lära oss att se var gränserna mellan vi och tidens påverkan.

I dag är vi exempelvis ganska beroende av den amerikanska kulturen. Tittar man på tevetablån för en vanlig kväll så är många av de program som visas producerade i Usa, ett land där den religiösa fanatismen blomstrar. I arton av landets femtio delstater så är det förbjudet att i skolan undervisa i Darwins läror. I påskaftonens Dn kunde man läsa The Hutaree Militia, en tungt beväpnad högerkristen milisgrupp som den federala polisen misstänkt för förberedelse av mord på antikritst, d v s amerikanska regeringstjänstmän. I den katolska kyrkan pågår nu en skandal där påven väntat i 12 år med att ta av prästkragen på en pedofilanklagad. De amerikanska katolikerna stöder påven.

Ja den religiösa fanatismen eller hokuspokustraditionen blomstrar i alla högsta grad i USA. Ett annat exempel på detta är väl den nu filmade boken av Jon Ronson ”Män som stirrar på getter” där man berättar om hur man sedan 70-talet tränat en del av armen i paranormala där det värsta exemplet kanske var att försöka lära sig att stirra ihjäl en get. Men här får jag sluta ge exempel, för det finns hur många som helst.

Jag vet att det finns äldre vänstermänniskor som likt dagens Sverigedemokrater förordar en bojkott av USA, men att fördöma ett helt folk är alltid dumt, vare sig det är danskar, amerikaner eller afghaner. I USA finns också många stora tänkare som exempelvis David Henry Thoreau och Noam Chomsky.

Men det intressanta är väl att rädslan för den totalt dominerande amerikanska kulturen inte verkar vara något som skrämmer ivrarna av bevarandet av den svenska kutluren. Varför ? Kanske för att den amerikanska kulturen är den vinnande. Sådant vill folk härma. Glömmer aldrig historien om ledaren för grabbgänget som råkat ut för en stukning av foten och gick och haltade. Hans kompisar härmade omedvetet och gick på led haltande bakom honom. Det är så det är, vi letar efter vinnande koncept, av ren överlevnadsinstinkt antar jag. Att vara en fattig utländsk i en förort med främmande religion är inget vinnande koncept. Lika omedvetet som vi försöker ta till oss det vinnande så försöker vi att särskilja oss från de som verkar vara förlorarna. Det är därför vi måste försöka bli medvetna.

Vi borde lära av Thoreau, inte genom att åka ut till en enkel hydda och försöka komma tillbaka till något ursprung, utan genom att försöka hålla oss kritiska till det som vi är en del av. Det är så vi kan skaffa oss ett psykologiskt försvar för oss själva, våra barn och för hela framtiden. Det är det som är att vara modern, att se framåt och att vakta på framtiden, inte bara försköna historien. När vi ser tillbaka på historien så är det lätt att upptäcka att vi haft en massa dumma förhållningssätt till saker och ting. Och gemensamt för alla tider är väl att det just är det moderna som är det vinnande. Men är väldigt naivt att tro att inte också vår tid är full av dumheter som folk i framtiden kommer att ha svårt att förstå sig på.

Jag vet egentligen inte vad jag är ute efter att säga. Utan låter Gunnar Ekelöf få avsluta med sin dikt Jag tror på den ensamma människan som han skrev 1945


Jag tror på den ensamma människan

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Gunnar Ekelöf 1945