Människan som maskin

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det är rörigt, men jag skriver ändå, eftersom jag som vanligt vaknat när alla sover. Dessutom behövs det ett inlägg här i dag, nu, innan våren kommer och alla vi skribenter måste börja springa ute i parker för att jaga solen så att våra muskler blir lugna och avslappnade.  

Jag kom hem i går till en stor tidningshög, som jag bläddrade hastigt i. Där stod mycket, bland annat om nedläggningshotade bibliotek, spårvagnskontrollanters övervåld, Breiviks s.k. avhumanisering m.m.  Jag funderade på spårvagnskontrollanter och tänkte att de är symbol för något som de inte format själva, en mindre bra samhällsutveckling. Resultatet som ingen vill stå för. Jag tänkte på att problemet är kanske inte att maskiner blir mänskliga utan att människor blir maskiner. Jag tänkte på alla poliser jag sett de senaste veckorna. Att jag inte alls blir trygg av dem. Särskilt inte de med dragna atomatvapen på Gare du Nord i Paris. 

I dag har jag fått nya tidningar och läst ledare om att föräldrar själva skall bestämma om föräldrapenningen. Att folk går till jobbet fast de är sjuka, trots att de förlorar på det i längden, samt att socialchefer inte har råd att följa lagen, så folk har mindre chans att få hjälp med pengar till glasögon och tandvård. Jag har läst att vi i veckan blir 9,5 miljoner människor i Sverige. Att det är de som tjänar mest som inte tar föräldraledigt eller har råd att sjukskriva sig. 

Under de senaste veckorna har jag mest gått omkring och funderat på vad idén om det fria valet är i vår tid då reklam vänder sig mot barn och företag köper forskning. Inte för att jag är den första att fundera på det, eller kanske just därför att jag är en av många. 

Om politiken vill sträva mot möjlighet till fria val så borde de väl satsa på en stark motvikt till det kommersiella? På andra värden?  Hur gör man för att få ett människovärde och inte främst vara en siffra i ett protokoll för olika intressenter som skall tjäna pengar på oss? 

Jag tänker på honom som jag skulle hjälpa skaffa ett googlekonto och som inte hade några svar att ge på kontrollfrågor som Vem var din första vän? Jag tänker på att det är lätt att hamna utanför allt i en värld där ingen ser värdet av din köpkraft förrän du säljer stulen koppar och har fått en plats på ett privat boende för hemlösa. 

Jag har också funderat på vad som händer om vi alla slutar handla annat än nödvändigheter.   Skulle det inte innebära en maktförskjutning? Skulle ickehandlandet ses som omoral av de som vill hålla fast vid den gamla världsordningen?   Skulle det då inte bli väldigt tydligt att den liberala idén om fritt val bygger på idén om tillväxt tillväxt tillväxt? 

Men jag tänker också på att alla arter kommer att dö ut någon gång, även mänskan. Kanske tillväxt kan hjälpa till med detta och då kanske vi kan räknas som fritt stoff i universum. Fast det sista var väl rätt flummigt och säkert inte någon ideologisk utveckling som Jan  Björklund skulle ställa sig bakom. 

Men vad är det som gör oss till människor? 

ett enklare liv, äller??

Jag är lite trött på damm och almanackor. Trött på att veta att jag tillhör en priviligerad grupp i världen men ändå inte. Alltid underordnad för att folk som jag alltid underordnat sig, gud, staten, kungen, eller som nu, tiden eller idén om att ha ett rikt liv. Att vi alla håller på likadant. Fyller upp och fyller på. Vid sidan av, de som inte har något jobb. Tänk om vi kunde lära av dem. Då kunde både de och vi få ett större värde. Hur det än är så värderar vi folk olika. Inte gör det saken bättre att denna värdering ofta är omedveten. Men den finns där som en del i socialisationsprocessen, som pågår i det osynliga, men som är nödvändig för att allt som skall fungera och som gör att vi sugs upp, in, fast i normer och en strävan efter att hitta liksasinnade, att vara mitt i ett sammanhang. I ett slags centrum av händelser som man åtminstone är del av.

Det vore ganska skönt att bo i ett tält tycker jag. Ett tält med en cykel kopplat till ett aggregat så att jag kunde ha en läsplatta och läsa böckerna.I diskussionen om läsplattan, som jag ännu inte prövat, men ändå hoppas på , så är jag förtjust eftersom jag gillar saklösheten. En läsplatta skulle göra det enklare att fara runt och vara en lärd snusmumrik, sådan som jag egentligen vill vara. Jag skulle vilja ta med min familj och bo i tält. När det blev kallt kunde vi dra söderut. Barnen kunde ha hemundervisning, vara lite sotiga i ansiktet, klädda i garvat läder. Kunniga i både Dickens och i att påla ett rådjur.

Kommer att tänka på Doppler av Erland Loe. Där huvudpersonen en pappa till flera barn, lämnar hus och hem och bosätter sig i ett tält. En rolig och tänkvärd bok. Jag tänker speciellt på Doppler när han kommer till föräldramötet. Vilket hot han utgör bara genom att finnas till. Vad är vi rädda för egentligen? Borde vi inte vara rädda för helt andra saker?