söndag 21 augusti 2016

vardagliga ting

Nu var det ett bra tag sen jag skrev något här. Inläggen kommer tyvärr inte så ofta som jag önskar. Hoppas ni alla haft en bra sommar?!våran har varit fantastisk! Jag har många runt mig som längtat efter att börja jobba,komma in i rutinerna igen osv..som tröttnar på lediga dagar med familjen. Jag tillhör inte den gruppen.jag har haft 10 veckors sommarlov med mina barn och jag skulle lätt ta tio veckor till. Älskar de sena kvällarna med kvällsdopp,lek och filmmys.älskar att vi alla har sovmorgon och vaknar runt 9.30-10 och sedan äter sen frukost tillsammans. Badar,utforskar nya lekplatser,fiskar krabbor, åker på roadtrips osv. Att bara få vara tillsammans så länge är underbart! Ingen stress! Inget bråk!Nu när allt börjat med skolan och mitt nya jobb är allt stressigt igen. Ungar som gråter för att de behöver lämnas på fritids kl 7.15 ,ungar som gråter för att de vissa dagar måste vara på fritids till kl 16.30,ungar som gråter över att pappan ska lämna/hämta och inte mamman som alla år tidigare. Förändringar är inget som min familj gillar.. Inte när de gäller förändringar i deras vardagsrutiner. Hela världen rasar och allt är skrämmande och läskigt. Jag försöker trösta men efter några dagar känner jag hur frustrationen växer och jag har lust att skrika lite.men jag sansar mig och tänker att de är nytt detta.detta har vi aldrig gjort förut. Självklart är det läskigt som tusan!! Tänk om pappan lämnar på fel fritids?!tänk om mamman glömmer lämna på fritids och går stressat iväg till jobbet kl 06.30 och glömmer tre sovande ungar hemma?! Såklart de är lite skeptiska! Men det går väl över??! 


Just nu är vi mitt inne i en 6års trots där man dagligen får höra allt från "jag önskar jag hade en annan mamma" "du e jätte dum" till skrik och gråt över att man plötsligt måste lägga sig kl 20 ,inte får äta glass varje dag osv. Detta vet jag går över 😊

Kalle verkar dock mycket glad och lycklig i skolan och han har fått nya kompisar. Oron över att någon ska säga något dumt och elakt finns där hela tiden men har valt att inte tänka på det nu utan ta dagarna som dom kommer. Ska på inskolningssamtal nästa vecka,blir spännande att se vad hans fröken säger och om hon har några frågor el funderingar.jag har lite frågor själv att ställa och hoppas på att få bra svar. 

Nu är kl 21.30 och vi har en tvätt att hänga upp,en diskmaskin att tömma,en gympapåse att packa och vi behöver diskutera om vi ska köpa en camping el inte imorgon! 😊 YOLO 😉

lördag 13 augusti 2016

Ångest


"Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen
"

så skrev Pär Lagerkvist. Och jag vet det är så som alla säger; jag har ingen ångest. Det jag har är något annat, en mild oro som påminner mig om att jag lever och inte är helt avtrubbad, men ändå. Jag måste säga att jag har ångest.

Min kropp är ett underverk. Jag vet det. Motionerar jag, äter jag sover jag så går jag som tåget. Om jag vaknar på nätterna så kan jag göra djupandning och dricka varm mjölk med honung för att somna om. Det är skamligt men ibland önskar jag faktiskt att jag var sjuk,  fick ångestdämpande, sömntabletter och serotoninhöjande. Framförallt skulle jag vilja få en psykos som handlar om att matematik är en falsk konspirationsteori. Den känns riktigt härlig.

Nej sådant här ska man inte skämta om.  Jag är inte ute efter att driva med något eller någon. Min oro kommer inte inifrån. Det är det som jag egentligen vill tala om. Jag är orolig för vad som händer i världen, så orolig att jag skulle vilja bli galen för att slippa tänka, men jag kan inte, eller vill egentligen inte heller.

Världen har kanske alltid varit så här svårhanterlig. Men det som krockar för mig i mitt liv är tidens tanke om att man är sin egen lyckas smed och att man uppenbarligen förväntas fortsätta med detta samtidigt som världen närmar sig något väldigt ödesdigert. Det är klart att man måste fortsätta ha roligt. Det jag försöker komma åt är som en hal tvål som ständigt far ur mitt grepp. Jag kan inte göra något åt Trump, Erdogan, Putin eller IS. Det här med att man kan göra vad man vill med sitt liv är således en lögn på något vis. Jag är faktiskt väldigt rädd.En rädsla som jag inte kan använda till någonting bra. Och jag är faktiskt inte ett skit intresserad av att göra något bra av den. En del saker är bara ett tecken på att man är frisk och vaken. Med lite perspektiv så inser jag ändå att oron som finns i just den här kroppen är en helt likgiltig historia i sammanhanget. Att jag önskar mig allt det där andra, ångestdämpande, psykoser och allt vad jag skrev handlar  om att det hade varit så mycket enklare om det  berott på mig och inte på en flippad värld.

/Karin

tisdag 26 juli 2016

det löser sig

När jag läste informationsvetenskap för att bli bibliotekarie fick vi reda på att vetenskapen var utvecklad av NASA. Nu när jag läser projektledning så får jag lära mig att teorierna runt detta utvecklades vid skapandet av atombomben.  Jag vet inte hur det är med andra vetenskaper. Men de vetenskaper jag för övrigt närmat mig; litteraturvetenskap och religionshistoria är väl på något sätt utformade i skuggan av krig. Litteraturvetenskap. Tja, alla stora verk från Iliaden till Glaskupan handlar på något sätt om krig. Och sen religionerna - ja eller hur, don´t mention it.

Vad jag vill komma fram till är att mycket av vårt tänkande är inriktat på krigsretorik, fast helt i onödan. Jag har märkt det ofta på jobbet. När någon förändring är på gång. Att vi riktar in oss på något som vi tror ska hända. Och det är riktigt, förändringar innebär ofta problem, men det är ofta helt fruktlöst att försöka förutspå vilket problemet kommer att bli. Det kanske till och med gör att vi titta åt ett håll och blir överrumplade av ett helt annat problem.  För livet är inte ett krig där det finns en fiende att rikta in sig på, även om våra kultur är  programmerar oss för det.

Jag tänker på detta i samband med Pokemon go. Jag har självklart ingen koll på hur det kommer att utvecklas.  Men kanske är det så att dataspelsvärlden nu själva håller på att lösa problemet som stillasittande dataspelande har orsakat och allt som det larmats om. Kanske kan man kallt kan räkna med att alla larmrapporter om dataspel som skrivit från början varit inställda på krig och problem, att man hittar vad man letar efter.

Det var väl för hundra år sedan ungefär som man var rädda för förlästa. Då var det vanligaste att folk hade sex års folkskola och folk utanför strängt akademiska miljöer som läste lite för mycket sågs som ett hot och en fara för framtida släktled. I dag är de illitterata som ses som den stora samhällsfaran. 

Det finns också något annat jag minns. En berättelse jag hörde på 80-talet om 50-talet. Det handlade om en liten by vid Fryken där min familj bodde då. Berättelsen handlade om någon som då på den tiden regelbundet varit ute och sprungit, alltså motionerat, vilket ansågs som tecken på galenskap.Så var det eftersom de vuxna som bodde där hade kroppsarbete och behövde all vila de kunde få på lediga stunder. Men i dag? 


Jag är inte naiv. Jag tror inte att världen bara går framåt. Snarare att den går i cirklar och att går åt helvete med jämna mellanrum. Just nu är jag ganska säker på att vi närmar oss ett fullskaligt världskrig inom fem år. Men det är en helt annan grej och kanske är jag felprogrammerad även där? Kanske att vi skulle titta ut på problemen i världen istället för att stirra oss blinda de personliga problem som vårt nuvarande konsumtionsinriktade samhälle skapar?

Men jag tror på möjligheterna i öppenhet och förlustelse snarare än i strategier och hierarkier. Det senare kanske leder till tillfälliga framgångar, men för samhällsutvecklingen i stort är det som att köra en död häst. Självklart är makt något vi måste vara medvetna om, bearbeta och förhålla oss till. Kanske till och med skapa små krig, men vi måste tänka efter först och lista ut ifall det som driver oss är värt att strida för.  Det finns mycket som är värt att kämpa för, var så säker. Men sälj dig inte för skit.





måndag 4 juli 2016

funderar
















Det är måndag morgon. Jag har haft en fin semestervecka. Bland annat har jag umgåtts med Helena. Hon är en fantastisk människa och vi har känt varandra i  drygt 30 år. Jag har badat i tre vatten, läst Vi bara lyder av Roland Paulsen, druckit mig full, haft några toppen pass på Friskis, läst ytterligare några böcker,  njutit av Österlen och ja, nej det här skulle inte bli någon skrytkavalkad över allt jag gjort.

Men jag funderar väldigt mycket på vårt samhälle, att så många mår så dåligt. Denna utmattning Att vi ska prestera. Och jag har givetvis inga svar. I boken av Paulsen om var det en arbetsförmedlare som sa att hon fick utlopp för sin frustration, över den dåliga agendan på jobbet genom att träna.

Jag tycker det är bra att använda träning som redskap för problemlösning. Jag springer och kommer på hur jag ska tänka om en recension jag ska skriva, runt ett arbete jag ska göra. Jag går på gympa  och gör rörelser som frigör något i kroppen. Men jag kan inte lösa kollektiva problem på en joggingrunda. Eller det kan jag kanske, men problemet kommer tillbaka, för det är inte mitt problem utan hela samhällets. Det är ett säkert sätt att bli sjuk, att lägga för mycket ansvar på det egna immunförsvaret. Många försöker ändå.

Om 70 000 människor är sjukskrivna för att utmattningsdepression och siffran ökar hela tiden så är det inte  70 000 individuella problem.Givetvis kan man sätta sig ner och andas väldigt lugnt, lära sig alla  möjliga metoder för att lösa problemen som uppstår i den egna kroppen. Även om det kommer att kännas bättre tillfälligt så kommer det inte att förändra utsidan.


Det är något annat också här, något konstigt moralistiskt. Puritanskt. En tanke om att människan är ett slags muskel  en potential som kan träna bort allt, fett,  fel tankar,  fel sällskap och dålig ekonomi. Bara vi har rätt hållning så går det bort. Rätt karaktär. Det är bara dumheter. Som om vi vore de produkter som marknaden försöker få oss till (genom att köpa olika livsstilar) Men det är nog vår räddning att vi är mer komplicerade än så.

Något annat jag läste, minns inte var. Att förr på sjuttiotalet, så var folk inget att räkna med om de inte hade ett politiskt perspektiv, men idag, om man verkar politisk så har man ett politiskt ärende, vilket räknas som dåligt. Precis som att inte den här super liberala marknadsanpassningen som vi just nu går igenom inte är ohyggligt politiskt och inte en naturlag som den just nu är förklädd till,  som folk saknar språk för att kritisera. 

Vad är frihet för något?Sartre menade att vi är dömda till frihet. Att våra liv är de val vi gjort och att det är en insikt som ger oss ångest. Jag tror att många idag har ångest för att de har anpassat sig efter saker som omöjligt kan vara viktigt på riktigt. Att vi tror att vi tänker, men att vi är lurade.




torsdag 30 juni 2016

skolstart...

Till hösten börjar våran minsta i förskoleklass. Han ska lämna tryggheten i den lilla förskolan mot nya äventyr i oskarfredrik skolan. Våran minsta, min bebis.. Hur fel känns inte det? Han som är så liten. Så här kort var väl inte de andra två? De var ju mycket större?! Vilma hade ju under sommaren även lärt sig utala bokstaven R rätt. Våran minsta pjataj fojtfajande så häj.. Eller var de två andra lika små? Filip var  ju 6 år och 5 månader när han började på duvan. Vilma var 6 år och 2 veckor ca.. Kalle kommer vara 5 år och 10 månader.. Inte konstigt att han känns liten!! 😉😊 
Känslorna inför skolstarten är många. Kalle är super taggad och lite nervös. jag är super nervös!hur ska han klara att hämta mat i bamba? Kommer han gå vilse i skolan el på slolgården? Kommer han få kompisar? Kommer han blir retad el bli den ungen som retar andra? Båda de två sistnämnda är skrämmande tankar. Kommer barnen acceptera kalle för den han är? Kommer lärarna göra det?just nu känns det väldigt bra och vi är så nöjda med förskolepedagogen kalle ska få. Rose-marie har även haft både filip och vilma. Mina tankar och funderingar är just nu över om jag ska maila alla föräldrar nu under sommaren och berätta lite om oss och kalle. För att liksom förbereda dom ifall barnen kommer hem med frågor och för att man vill infomera. Men samtidigt känner jag en liten rädsla över att skicka ett mail ifall det sitter en el ett par föräldrar där hemma som inte tycker att kalle ska få vara den han är,som tycker det vi gör är fel och som.då kommer föra över sina tankar till sitt barn. Ett barn som kommer gå tillsammans med kalle flera timmar varje dag. Jag velar och vet inte vilket som är bäst. Maila el inte maila? 
Vill avsluta med ett svar som kalle gav vilmas kompis häromdagen som sa " han ser faktiskt ut som en kille" varpå kalle svarade" ja, jag är ju faktiskt en kille!" De himlande ögonen får ni föreställa er själva😊

torsdag 16 juni 2016

orka orka


 Det här året har jag kört ett mentalt maratonlopp. Jag är en av två redaktörer som startat upp en tidskrift. Jag har studerat heltid och jobbat nästan halvtid. Privat har jag haft en del bekymmer. Nej, jag lever inte ensam utan i en kärnfamilj med två barn och en man. Vi är fattiga.

Det här maratonloppet är ingenting som jag rekommenderar. Det bara råkade bli så. Livet spann loss. Kanske försummar jag mina barn? Jag vet inte. Det får de berätta för mig sen när de är vuxna. Men det känns inte så idag. Jag skriver det här för att jag inte riktigt förstår hur jag har orkat. Och som sagt det är inte det är något jag rekommenderar.

Ibland känns det som jag gjort är nästan olagligt,  att folk bara går och väntar på att jag ska bli utbränd. Men jag har styrt min egen skuta. Frågan är om jag orkar gå tillbaka till en inrutad tillvaro med fast jobb. Det verkar jobbigare än det jag har nu. En person som känner mig från mitt vanliga jobb såg mig en dag på bussen. Hon sa att hon såg mig bakifrån men att hon ändå kunde se att jag mådde bra. Obegripligt, men så är det. Jag mår väldigt bra. För jag gör vad jag vill.


Jag tror det är några saker i alla fall som räddat mig:

– Att jag är gift med en väldigt förstående man, som visserligen morrar. Vi bråkar mycket. Men jag hade nästan tyckt det varit värre om det var tvärtom, om han bara ställde upp liksom. Men han är lojal.

- Att jag skrattar mycket, att jag har väldigt roligt.

- Att jag har god fysisk kondition

- Att jag är disciplinerad men också att jag är lat och inte städar ihjäl mig.

- Åldern. Jag närmar mig andra halvlek  och det har lärt mig att förstå vad som är viktigt i livet och vad som är bullshit.

- Kulturen. Jag kopplar av med böcker, film och ibland teater. Kopplar av, reflekterar och blir något mer.

- Afrodisiaka; choklad, vin, kärlek.

- Socialism: att jag tror på kollektivets förmåga att lösa ekonomiska och politiska problem och att jag därför alltid inser att jag ingår i något större. Jag kan koppla upp mig mot något större. Om jag inte lyckas så beror det inte på att jag är dålig. Jag är ingen self made woman. Min omvärld skapar mig i lika hög grad som jag skapar mig själv. Många människor är födda i fel samhälle.

- Slumpen. Jag tror inte på att allt går att styra. Mycket beror på omständigheter, tillfälligheter. Ibland har man tur, ibland inte. Shit happens och Murphys lag gäller. Detta förstår jag på riktigt.

- Vänskap. Det finns väldigt många ambitiösa, fina människor som haft en jävla otur, som aldrig kommit fram som de borde. Därför är de personliga relationerna, kärleken, närheten till folk en litar på är viktigare än sådant som kan tas ifrån en.

Jag tror verkligen humor är den viktigaste grunden i ett samhälle, viktigare än infrastruktur, ekonomi och försvar. Det handlar om att kunna se sig själv utifrån, att kunna häckla makt och hantera rädslor. Skrattet är kanske  min självklara ventil mot världen.  Nu har jag inget mer att skriva. Nu ska jag dricka lite bubbel.

Till sist; detta är inget facit. Kanske är jag förlorad redan imorgon. 



måndag 13 juni 2016

Får man känna hur man vill?

känslor. Ett stort ord som innehåller mycket olika saker. Mina känslor har varit väldigt varierande och lite (för att citera prinsen) all over the place sedan Kalle valde att heta Kalle. I början är man rätt cool och tänker att det är självklart att Kalle ska heta Kalle om han vill det. Vi har ju pratat om allas like värde i familjen länge och jag har varit noga med att läsa böcker, berätta öppet om att folk har olika läggningar och att det är precis lika okej för en kille att gifta sig med en annan kille osv. Men transexualitet är något vi inte pratat om djupgående. Jag har väl nämt någongång ( när Filip var mitt i sin Babsan period) att de finns de som klär ut sig till de andra könet men stannat där. Ändå föll det sig så naturligt för Filip och Vilma att säga Kalle direkt. Inget konstigt liksom. Filip sa en kväll" mamma, jag tror inte jag har två systrar längre, jag tror jag har en lillasyster och en lillebror". 

Just de, jag nämnde hur cool jag var i början.. Det var jag också, tills jag sökte efter mer kunskap. Gick med i en grupp på Facebook med andra föräldrar i samma sits, tittade på avsnitt från "efter 10 med Malou" där modiga Sam och hans fantastiska mamma berättar om deras resa. Om Sams resa genom skolan med mobbning,depressioner och självmordstankar. Pang!! Där försvann min coolhet och jag blev livrädd! Jag grät efter avsnitten och tänkte" jag vill inte gå igenom det här" " jag orkar inte kämpa " " varför just jag, varför just mitt barn" osv. Nu tänker ni säkert " vad självisk hon är" . Ja jag var självisk! En liten stund.. En liten stund rasade min värld och jag tyckte så synd om mig själv. Hemskt, jag vet. Skuldkänslorna kom rätt fort. Sedan gick tankarna över till Kalle och jag började gråta igen. Min älskling! Min bebis! Ingen ska få honom att må så dåligt att han vill ta sitt liv. Jag kommer kämpa för honom mot hela världen om jag behöver. Då i den stunden var jag stark! En krigare som ska kriga tills jag stupar. Sen gick det några veckor och rädslan kom tillbaka. Jag skrev i gruppen på Facebook , pratade med flera mammor om mina känslor och fick till svar att " de är okej" alla känslor är okej! 
 
Jag har insett att det nog kommer gå upp och ner med mina känslor. Nu tex känns allt jätte bra men jag oroar mig inför Kalles skolstart och om allt kommer gå lika lätt som på förskolan. Det kommer det självklart inte att göra. Det började ju fel när de stod Julia Ivarsson på klasslistorna. Men det ska ändras och Kalles fröken var på Camillas föreläsningen om sams uppväxt i lördags under Pride veckan. Det värmde i hela min kropp när jag fick veta det. 

Nu har jag babblat på länge och ändå har jag så mycket mer att skriva😊 Men imorgon är det dags för jobbintervju så sängen kallar. 
Avslutar med att skriva att jag är så stolt över min modiga lilla kille som vågar visa vem han är och jag är även stolt över min familj och våra nära och kära som respekterar,älskar och tar Kalle för den han är.