lördag 20 maj 2017

Fallet Kevin

Det är värsta solen ute. Typiskt Göteborgsvarvetväder. Jag har varit och tränat på annat håll. Tvingades gå till skoaffären helt oduschad för att jag insåg att dottern inte fått några sommarskor än och det passar dåligt med höga stövlar på Liseberg idag.Ändå sitter jag här och skriver. I en blogg som egentligen inte finns längre. Föga originellt är det, men jag tänker på Kevinfallet.

Liksom professor Sven E Christiansson har jag läst Gitta Sereneys bok Fallet Mary Bell och då och då återvänt till det här mordet i Arvika. Googlat, kollat flashback. Funderat. Och jag måste säga att jag fick en chock då de här pojkarna första gången syntes i tv. Jag hade väntat mig något helt annat, något skräckinjagande. 

Det som händer nu påminner mig om när jag var på en manifestation tio år efter Backabranden. Det var ett samtal på Radar 72 där vi satt ett femtiotal personer i en stor ring. Drabbade som då var i trettioårsåldern berättade om vad de upplevt. Hur de vårdats, hur deras familjemedlemmar och vänner dött. Någon frågade om det var lättare nu, tio år efteråt. De som gjorde sig hörda var överens om att nej, det var inte lättare, utan värre, för nu insåg de att hela deras ungdom gått förlorad. Jag tänker att ett liknande insikt kanske också kommer att drabba Christian och Robin. Det är så obeskrivligt sorgligt.

Det hjälper inte att det nu sker en häxjakt på de inblandade. Men jag tycker inte heller att de ska försvara sig, utan bara be om ursäkt. De har byggt sin karriär på det här. Kan inte energin istället gå till åt att försöka laga det som går?

Men jag tänker att det framförallt handlar om hur små vi är i rättssamhället. Att position har betydelse för vad man tycker sig ha rätt att formulera. Att vi trots att vi inte tror det fostras i ett lydnadssamhälle och att det är därför en sådan här sak kunnat hända. Att det är så mycket som måste förändras för att det här inte sker igen.


onsdag 8 mars 2017

8 mars : Till min dotter om jag hade någon (och det har jag ju)


 I dag är det 8 mars. Sedan 1978 har det varit en internationell kvinnodag. Jag brukar inte fira. Men det har hänt då och då under senaste tjugoåtta åren. Ett år den 8 mars så bad jag min make om blommor.  Han sa åt mig att jag skulle gå ut och demonstrera istället.

Förra året pågick en väldigt märkligt debatt om pappafeminister. En del tyckte illa om män som blivit feminister först sedan de fått döttrar. Jag vet inte hur de ser på frågan, om feminism är en klubb som man ska få medlemskap i,  eller om det är en kamp som man ska vinna eller förlora. För mig är det en kamp och alla som vill vara med i mitt lag välkomnar jag, oavsett när det blev övertygade. Jag tycker alla andra utgångspunkter i politisk kamp är obegripliga. Handlar det om att man ska vara på ett visst sätt, ha ett visst (politiskt) ursprung för att duga?  Ja det finns en del andra politiska ideologier som haft liknande utgångspunkter. Det har fungerat fasansfullt, både tankemässigt och praktiskt. Även om det funnits utopier om tredje riken och annat. Min make är dock inte någon så kallad pappafeminist. Han lät sig övertygats av anarkafeminister långt innan han blev pappa och vi blev ett par.

Det har hänt mycket med feminismen sedan 1978. Men det är fortfarande överraskande många som är rädda för feminism. I dag finns det ett aggressivt högerblock som är emot feminism.  Trots att feminism bara betyder att män och kvinnor ska ha samma rättigheter. Men allt som utmanar rådande maktstrukturer är skrämmande.  Rädslan är ett bevis för att feminismen behövs.
 Hur ska man då göra för att uppfostra döttrar att bli starka, självständiga och stå upp för sina rättigheter, i den här tiden då så mycket verkar gå ut på att vara söt och tillmötesgående? 

 
Vi måste uppfostra våra döttrar att våga vara skrämmande, att inte vara rädda för att rucka på maktstrukturerna. Vi bör ta ansvar för våra egna rädslor och inte oreflekterat falla för frestelsen att överföra dem på våra barn. Rädda kommer de bli ändå av olika saker. Vi måste göra vad vi kan för att ge dem mod och en känsla av självklarhet.

Jag säger inte att vi ska utsätta dem för uppenbara risker, utan att vi inte ska hitta på risker som inte finns. Statistiskt sett så är det farligaste platsen för barn i det egna hemmet. Vi måste visa våra döttrar att gatorna är deras likväl som männens. Aldrig gå med på att hon som flicka och kvinna måste anpassa sig på grund av sitt kön.  Om hon ska kämpa för sin rätt måste hon våga ge sig på maktstrukturer och då kan hon inte vara för rädd.

Jag tror också att det är viktigt att träna sina döttrar i ilska. Att se bråk som en konst som man kan lära sig något av. Kanske finns det inte plats för bråk i skolan, ja då är det bra att ge plats åt detta hemma.  Det jag inte säger här är att man ska uppfostra sina döttrar att till att bli vuxna ursinniga monster. Nej det jag säger att man ska ta tar barns ilska på allvar, lyssna och reda ut. Då tror jag att det är lättare att bli en vuxen som kan förstå sina egna reaktioner och argumentera för sin sak. Ska man rädda en syster i nöd eller springa ifrån en galning är det också viktigt att kranen för ilska inte är för hårt utdragen.

Du ska uppmuntra din dotter till mod och ilska. Då kommer hon ha lättare för att säga nej. Att säga nej är nämligen grunden i mycket vardagsfeminism. Vi har i dag ett samhälle som fungerar tack vare  att kvinnor har uppfostrat till att inte säga nej. Men det kostar för mycket. Kvinnor är sjukare än män. Vi har sämre löner.  Det sjukaste av allt är kanske att problemen allt som oftast läggs på en individuell nivå när det är kollektivt. Nej det här duger inte.












fredag 23 september 2016

att ha det bra


När jag tänker på mitt liv är det mycket som jag önskar vore annorlunda. Men det som är bra är mina vänner. Jag har svårt att tro att det kan finnas en enda människa i hela världen som har bättre vänner än mig. Eller snarare är det kanske så att de är världens bästa vänner för mig.

I dag när jag gick förbi en restaurang hörde jag ett samtal mellan två män. Eller jag hörde den ena mannen säga till den andra:
- Det där låter väldigt konstigt i mina öron, Ahmed.

Han sa det med eftertryck. Jag tänkte att det var två riktigt bra vänner. Ibland när man lyssnar på folk och de pratar om något där jag tycker de slirar eller att märker att deras resonemang inte har någon vidare täckning uppstår en möjlighet till förtrolighet. Med bekanta skruvar jag på sig men med de riktiga vännerna vågar jag fråga vad de menar. Jag vågar för jag vet var jag har dem. För att vi har det förtroendet och intresset för varandras liv.

De där frågorna som lyckas ringa in ett problem som man kanske inte sett eller som ibland bara reder ut ett missförstånd. Men bara det att ha någon som bryr sig.  Men det är så många nu för tiden som inte är intresserade av något annat än sig själva. Som bara använder andra människor som projiceringsytor. Så fattigt det måste kännas.

/Karin

att ha det bra


När jag tänker på mitt liv är det mycket som jag önskar vore annorlunda. Men det som är bra är mina vänner. Jag har svårt att tro att det kan finnas en enda människa i hela världen som har bättre vänner än mig. Eller snarare är det kanske så att de är världens bästa vänner för mig.

I dag när jag gick förbi en restaurang hörde jag ett samtal mellan två män. Eller jag hörde den ena mannen säga till den andra:
- Det där låter väldigt konstigt i mina öron, Ahmed.

Han sa det med eftertryck. Jag tänkte att det var två riktigt bra vänner. Ibland när man lyssnar på folk och de pratar om något där jag tycker de slirar eller att märker att deras resonemang inte har någon vidare täckning uppstår en möjlighet till förtrolighet. Med bekanta skruvar jag på sig men med de riktiga vännerna vågar jag fråga vad de menar. Jag vågar för jag vet var jag har dem. För att vi har det förtroendet och intresse för varandras liv.

De där frågorna som lyckas ringa in ett problem som man kanske inte sett eller som ibland bara reder ut ett missförstånd. Men bara det att ha någon som bryr sig.  Men det är så många nu för tiden som inte är intresserade av något annat än sig själva. Som bara använder andra människor som projiceringsytor. Så fattigt det måste kännas.

/Karin

söndag 21 augusti 2016

vardagliga ting

Nu var det ett bra tag sen jag skrev något här. Inläggen kommer tyvärr inte så ofta som jag önskar. Hoppas ni alla haft en bra sommar?!våran har varit fantastisk! Jag har många runt mig som längtat efter att börja jobba,komma in i rutinerna igen osv..som tröttnar på lediga dagar med familjen. Jag tillhör inte den gruppen.jag har haft 10 veckors sommarlov med mina barn och jag skulle lätt ta tio veckor till. Älskar de sena kvällarna med kvällsdopp,lek och filmmys.älskar att vi alla har sovmorgon och vaknar runt 9.30-10 och sedan äter sen frukost tillsammans. Badar,utforskar nya lekplatser,fiskar krabbor, åker på roadtrips osv. Att bara få vara tillsammans så länge är underbart! Ingen stress! Inget bråk!Nu när allt börjat med skolan och mitt nya jobb är allt stressigt igen. Ungar som gråter för att de behöver lämnas på fritids kl 7.15 ,ungar som gråter för att de vissa dagar måste vara på fritids till kl 16.30,ungar som gråter över att pappan ska lämna/hämta och inte mamman som alla år tidigare. Förändringar är inget som min familj gillar.. Inte när de gäller förändringar i deras vardagsrutiner. Hela världen rasar och allt är skrämmande och läskigt. Jag försöker trösta men efter några dagar känner jag hur frustrationen växer och jag har lust att skrika lite.men jag sansar mig och tänker att de är nytt detta.detta har vi aldrig gjort förut. Självklart är det läskigt som tusan!! Tänk om pappan lämnar på fel fritids?!tänk om mamman glömmer lämna på fritids och går stressat iväg till jobbet kl 06.30 och glömmer tre sovande ungar hemma?! Såklart de är lite skeptiska! Men det går väl över??! 


Just nu är vi mitt inne i en 6års trots där man dagligen får höra allt från "jag önskar jag hade en annan mamma" "du e jätte dum" till skrik och gråt över att man plötsligt måste lägga sig kl 20 ,inte får äta glass varje dag osv. Detta vet jag går över 😊

Kalle verkar dock mycket glad och lycklig i skolan och han har fått nya kompisar. Oron över att någon ska säga något dumt och elakt finns där hela tiden men har valt att inte tänka på det nu utan ta dagarna som dom kommer. Ska på inskolningssamtal nästa vecka,blir spännande att se vad hans fröken säger och om hon har några frågor el funderingar.jag har lite frågor själv att ställa och hoppas på att få bra svar. 

Nu är kl 21.30 och vi har en tvätt att hänga upp,en diskmaskin att tömma,en gympapåse att packa och vi behöver diskutera om vi ska köpa en camping el inte imorgon! 😊 YOLO 😉

lördag 13 augusti 2016

Ångest


"Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen
"

så skrev Pär Lagerkvist. Och jag vet det är så som alla säger; jag har ingen ångest. Det jag har är något annat, en mild oro som påminner mig om att jag lever och inte är helt avtrubbad, men ändå. Jag måste säga att jag har ångest.

Min kropp är ett underverk. Jag vet det. Motionerar jag, äter jag sover jag så går jag som tåget. Om jag vaknar på nätterna så kan jag göra djupandning och dricka varm mjölk med honung för att somna om. Det är skamligt men ibland önskar jag faktiskt att jag var sjuk,  fick ångestdämpande, sömntabletter och serotoninhöjande. Framförallt skulle jag vilja få en psykos som handlar om att matematik är en falsk konspirationsteori. Den känns riktigt härlig.

Nej sådant här ska man inte skämta om.  Jag är inte ute efter att driva med något eller någon. Min oro kommer inte inifrån. Det är det som jag egentligen vill tala om. Jag är orolig för vad som händer i världen, så orolig att jag skulle vilja bli galen för att slippa tänka, men jag kan inte, eller vill egentligen inte heller.

Världen har kanske alltid varit så här svårhanterlig. Men det som krockar för mig i mitt liv är tidens tanke om att man är sin egen lyckas smed och att man uppenbarligen förväntas fortsätta med detta samtidigt som världen närmar sig något väldigt ödesdigert. Det är klart att man måste fortsätta ha roligt. Det jag försöker komma åt är som en hal tvål som ständigt far ur mitt grepp. Jag kan inte göra något åt Trump, Erdogan, Putin eller IS. Det här med att man kan göra vad man vill med sitt liv är således en lögn på något vis. Jag är faktiskt väldigt rädd.En rädsla som jag inte kan använda till någonting bra. Och jag är faktiskt inte ett skit intresserad av att göra något bra av den. En del saker är bara ett tecken på att man är frisk och vaken. Med lite perspektiv så inser jag ändå att oron som finns i just den här kroppen är en helt likgiltig historia i sammanhanget. Att jag önskar mig allt det där andra, ångestdämpande, psykoser och allt vad jag skrev handlar  om att det hade varit så mycket enklare om det  berott på mig och inte på en flippad värld.

/Karin

tisdag 26 juli 2016

det löser sig

När jag läste informationsvetenskap för att bli bibliotekarie fick vi reda på att vetenskapen var utvecklad av NASA. Nu när jag läser projektledning så får jag lära mig att teorierna runt detta utvecklades vid skapandet av atombomben.  Jag vet inte hur det är med andra vetenskaper. Men de vetenskaper jag för övrigt närmat mig; litteraturvetenskap och religionshistoria är väl på något sätt utformade i skuggan av krig. Litteraturvetenskap. Tja, alla stora verk från Iliaden till Glaskupan handlar på något sätt om krig. Och sen religionerna - ja eller hur, don´t mention it.

Vad jag vill komma fram till är att mycket av vårt tänkande är inriktat på krigsretorik, fast helt i onödan. Jag har märkt det ofta på jobbet. När någon förändring är på gång. Att vi riktar in oss på något som vi tror ska hända. Och det är riktigt, förändringar innebär ofta problem, men det är ofta helt fruktlöst att försöka förutspå vilket problemet kommer att bli. Det kanske till och med gör att vi titta åt ett håll och blir överrumplade av ett helt annat problem.  För livet är inte ett krig där det finns en fiende att rikta in sig på, även om våra kultur är  programmerar oss för det.

Jag tänker på detta i samband med Pokemon go. Jag har självklart ingen koll på hur det kommer att utvecklas.  Men kanske är det så att dataspelsvärlden nu själva håller på att lösa problemet som stillasittande dataspelande har orsakat och allt som det larmats om. Kanske kan man kallt kan räkna med att alla larmrapporter om dataspel som skrivit från början varit inställda på krig och problem, att man hittar vad man letar efter.

Det var väl för hundra år sedan ungefär som man var rädda för förlästa. Då var det vanligaste att folk hade sex års folkskola och folk utanför strängt akademiska miljöer som läste lite för mycket sågs som ett hot och en fara för framtida släktled. I dag är de illitterata som ses som den stora samhällsfaran. 

Det finns också något annat jag minns. En berättelse jag hörde på 80-talet om 50-talet. Det handlade om en liten by vid Fryken där min familj bodde då. Berättelsen handlade om någon som då på den tiden regelbundet varit ute och sprungit, alltså motionerat, vilket ansågs som tecken på galenskap.Så var det eftersom de vuxna som bodde där hade kroppsarbete och behövde all vila de kunde få på lediga stunder. Men i dag? 


Jag är inte naiv. Jag tror inte att världen bara går framåt. Snarare att den går i cirklar och att går åt helvete med jämna mellanrum. Just nu är jag ganska säker på att vi närmar oss ett fullskaligt världskrig inom fem år. Men det är en helt annan grej och kanske är jag felprogrammerad även där? Kanske att vi skulle titta ut på problemen i världen istället för att stirra oss blinda de personliga problem som vårt nuvarande konsumtionsinriktade samhälle skapar?

Men jag tror på möjligheterna i öppenhet och förlustelse snarare än i strategier och hierarkier. Det senare kanske leder till tillfälliga framgångar, men för samhällsutvecklingen i stort är det som att köra en död häst. Självklart är makt något vi måste vara medvetna om, bearbeta och förhålla oss till. Kanske till och med skapa små krig, men vi måste tänka efter först och lista ut ifall det som driver oss är värt att strida för.  Det finns mycket som är värt att kämpa för, var så säker. Men sälj dig inte för skit.