Varje människa är en manifestation

Jag hittade en gammal text. Står jag för den i dag? Jag vet inte. Minns inte ens vad jag tänkte när jag skrev den. Men den berättar något för mig, om mig själv, vem jag var och vem jag blivit. Här är texten:

Varje människa är en manifestation av politiska aktioner, så som exempelvis sexualpolitik, trygghetssystem och klassidentitet. Varje människa måste leta efter sig själv i alla dessa lager på lager. Så som att skrapa en tavla, ta bort terpentin, se ifall det finns något därunder, för att sedan inse att det är alla de där lagren som format en, som man har både glädje och förbannelse att skylla på. Ändå vill man veta vad som hänt om man funnits någon annanstans. Man vill veta för det är sådana vi människor är. Vi vill ödsla tid på det ovidkommande, eftersom det är så spännande, för att det kan ge oss en alternativ verklighet, ett spår att vila i. Ändå vet vi säkert att en människas öde slutligen bara är ett. Hur kan man egentligen påstå att man är något annat än en slump? Att förändra är kanske att sluta ge döma sig själv och andra.  

Modernt folkvett stavas socialism, glöm inte det Magdalena Ribbing!

Jag läser ibland Magdalena Ribbings folkvetts spalt i DN. Ribbing är duktig på att formulera sig och hennes svar  bygger ofta på sunt förnuft. De utgår från att man skall visa lika mycket hänsyn till alla, oavsett ställning, ett slags socialism egentligen.

Problemet med  många av våra vett och etikettregler är att de härstammar från tiden före den allmänna rösträtten. Något som visar detta är påståendet att man kan bryta mot en etikettregel om man kan den. Som om det vore en konstart! Fast alla vet att de där reglerna härstammar från det som fortfarande kallas de högre samhällsklasserna och ger vissa har rätt att röra sig ledigare. Vilket medger att folk värderas efter en rangordning.  Det döljer Ribbing ofta väl i sin folkvettsspalt, där hon  precis som det moderna kapitalistiska samhället försöker ge sken av att alla människor har lika stort värde. Men ibland skiner det igenom, som när Ribbing pratar om att man inte bör amma offentligt.Vilka samhället är till för är en fråga som man allt för sällan ställer sig när man diskuterar etikettregler.


Om hon alls skall få någon trovärdigheten igen  ifråga om att hennes regler är tillför allas bästa så bör hon ställa sig i kör och sjunga Åh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras när jag höras. Är hon ens feminist? Svårt att tro eftersom hon år efter år, så fördömer amning offentligt och nu senast genom att slå till med att hon aldrig sett någon amma på på Nobelfesten. Som att nobelfesten är någon måttstock alls på någonting förutom sig själv. En fest som jag kan förstå är festernas fest. Men en fest som visar på just uråldriga konventioner både vad gäller klass och kön. En fest där damernas klädsel betygsätts på många förstasidor dagen efter, medan männens klädsel inte nämns alls, mer än 1982 då Garcia Marques kom i folkdräkt.

Ett sammanhang där världens skarpaste forskare skall känna sig hedrade för att hamna bredvid någon som ärvt en titel. Att ärva en statschefstitel kan jag inte se det som något annat än en uråldrig perversion. Nobelfesten är nog fantastiskt fint och flott, men särskilt modernt är den inte, eller särskilt kul kanske. På samma sätt som kasus och andra saker moderniserats så borde också kvinnans liv moderniseras och förenklas. För idén bakom att ammande kvinnor inte skall visa sig offentligt beror nog på en tradition av att kvinnor inte alls skall visa sig i offentliga rum, att inte vara önskade. För visst vore det väl önskvärt även med amningsvrår på Nobelfesten?

När vi fick vår son sommaren 2000 så var det bland det bästa jag varit med om. Ingenting av all den oro som jag hade innan, av allt som folk varnat mig för inträffande. Han skrek aldrig. Han sov hela nätterna. Han var det vackraste barn jag någonsin sett. Jag var pigg och utåtriktad. En del sa till mig att jag skulle vara hemma och ta det lugnt. Varför det tänkte jag. Allt funkade ju ändå. När hösten kom så räknade jag ut att jag och sonen hade varit på ett tjugotal restauranger under sommaren. Att amma ute gav mig frihet. Vi hamnade i en god spiral min son och jag. Frågan om att inte amma ute handlar inte om att inte visa brösten, det säger även Magdalena Ribbing och det bevisar alla dekolletage på festernas fest. Ribbing menar att det handlar om mammans integritet. Jag menar att det handlar om mammans integritet att få amma ute. Att låta en mamma få leva ett liv i frihet utan begränsningar som amningsförbud försätter henne i. Idén om att kvinnor inte skall amma handlar om att kvinnor har en sämre ställning i det offentliga rummet.  Den idén kan vi kasta bort för den tillför inget gott.

Veckans soundtrack

Kapten Röd, vår tids Stagnelius

Veckans Soundtrack

En dag försent, hoppas det går bra. Min arbetsvecka börjar ju faktiskt idag och vi har inte varit så bra på att hålla igång, så bättre sent än aldrig? Den här låten har jag lyssnat på hela helgen, jag mår så bra av den. Hoppas ni också gillar den!

Men hallo, lyssna nu då!

För ganska länge sedan gick det ut ett mejl till alla föräldrar i ett av mina barns klasser. Mejlet var från en förälder som tyckte det var stökigt i klassen och ville att vi föräldrar skulle träffas på ett fik och prata om detta. Men det blev ingen träff eftersom en överväldigande majoritet tyckte det var ett dåligt förslag. Någon menade tom att det var hemskt att vi skulle träffas utan lärare. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var som var så farligt. För i ett annat sammanhang, i en annan tid, exempelvis när jag gick i skolan, så hade föräldrarna pratat ändå. På den tiden, innan det fria skolvalet, träffades föräldrarna  eftersom de bodde i samma område, hamnade på samma fester, var med i samma föreningar, eller helt enkelt bildade en klunga utanför mataffären då de bara råkat stöta på varandra.  Men i vår tid kan det hända att man tror det är en fara att prata utan dagordning.  Kanske på grund av en underliggande idé om att det bara kommer något dåligt av att folk pratar direkt ur hjärtat. Hur kan det vara så? Kommer det från den kristna idén om att vi alla är syndare? Eller är det från marknaden påhittade koncepttänket som spökar? Som har fått oss att tro att vi inte duger utan alla de behov de skapat för oss? Det är tystnadens kultur i alla fall. Så mycket vet jag. 

På många arbetsplatser jag känner till pratar man väldigt mycket om linjen, som innebär att man inte får prata med vem som helst hur som helst. Det bygger på att man vet sin  plats i hierarkin och tar upp frågorna med den som ligger precis över en själv i hierarkin. Absolut inte med någon som ligger för högt upp. Men andra hållet är det förstås inga problem. Jag har exempelvis ingen möjlighet att tillrättvisa en chef som börjar prata med mig genom att hänvisa till att hen gör fel och att hen bör vända sig till min närmaste chef. Jag brukar säga att det blir som viskleken. Det kommer aldrig fram något väsentligt Det är inte så att man nu för tiden  snackar om att riva pyramider. Utan mer att man bör känna till pyramiderna och underhålla dem allt vi kan. Att erkänna och upprätthålla samhällspyramider är viktigt för att legitimera stora inkomstskillnader.. Jag var med om det själv när vi var en yrkesgrupp som skickade ett brev till chefsgruppen om problem som vi såg i våra arbetsmetoder. Vi tog upp det här för att vi var engagerade i vårt arbete. Något som enligt rådande lönekriterier räknas som bra.   Resultatet av vår skrivelse blev bara att man pratade om  hur felaktigt vi bettet oss som gått fel väg. Det var väl egentligen ingen som efteråt pratade om sakinnehållet i vad vi skrivet. Vi råkade ut för ett regelrätt felgörande helt i enlighet med påförande av skuld och skam så som i Berit Ås härskartekniker. Jag var förvånad och förstummad på ett sätt som gjorde att även jag slöt mig till tystnadens kultur. Innan dess hade jag egentligen inte förstått hur illa det var ställt. 

Jag har också hört talas om kollegor som har fått för sig att de inte får prata med pressen om deras arbetsplatser, trots att de jobbar i offentlig verksamhet. Det är sådant de fått för sig efter att ha pratat med sina chefer. Det verkar inte ens som chefer i dag känner till detta med offentliganställdas meddelarfrihet, inte förstår att de begår en kriminell handling när de mer eller mindre öppet förbjuder sina anställda att prata fritt. Värst av allt är kanske att det verkar som att man är tyst för att man tror att man skyddar något, är god enligt någon icke analyserad princip. Fast i grunden är det ju en bristande tro på ett fritt tankeflöde.  Jag vet inte exakt hur mycket gott som kommit ur den idén. Att det skulle kunna komma något bra av att inte vara kritiskt granskad, trodde jag var en idé som man förhöll sig positivt till främst innan vetenskapen fick inträde. Ja på den tiden när man kunde hamna i domstol för att man menade i att jorden var rund.  Om man är snäll kan man säga att det är så dumt så klockorna stannar. Men det är värre än så, klockorna har gått tillbaka åtminstone hundra år och ibland ända till Galileos tid. 

Jag tror absolut att det blivit så för  att demokratin är underordnad marknaden. Ett exempel som stödjer idén om att marknaden är överordnad politiken är att sossarna inte begriper att de skulle vinna valet hur lätt som helst om de bara bestämde sig för att man inte fick ta ut vinster ur välfärden, eftersom typ alla är emot det. Ändå  vågar sossarna inte gå emot marknaden, trots att vår svenska modell saknar historiskt motstycke och räknas stå höger om högern.  Jag begriper inte riktigt vad det är man är så rädd för ska hända? Det kan väl inte handla om något annat än att man ser marknaden som oerhört stor och skrämmande auktoritet?   Vi lever i ett samhälle där en rådande princip är att vi skall förhålla oss rationellt till en marknad som belagts med mänskliga lynniga drag. Det var ungefär så Katrin Kielos skrev i Den ekonomiske mannen och jag håller med henne. 

Alla idéer om att man inte skall prata kommer har precis som all legitimerad irrationalitet belagts med rationella förklaringar. Men ingen av exemplen ovan håller om man gör en ordentlig analys. Är det något som vi borde ha lärt oss av Freud eller för den delen av livet självt så är det  att det fria  samtalet är en grundförutsättning för att kunna lösa upp ett problem.

Det  vi lever i nu påminner om ett slags diktatur, marknadens diktatur, där samtalet ser som något farligt och samhällsomstörtande. Fördelen är att varje människa kan göra skillnad i detta genom att börja öppna käften lite oftare. Men glöm inte heller vad Martin Luther King sa: Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad. 

Sociala medier och den globala byn

Det är ganska länge sedan som uttrycket global village lanserades. Apropå integritet och social kontroll så har jag mer och mer anslutit mig till en idé om att de social medierna står för en strävan  att leva i små byar med social kontroll. Jag säger ingenting om ifall det är en destruktiv strävan, en social konstruktion eller en biologisk nödvändighet, bara att jag tror det är så. Att leva i små samhällen med mellan 10-500 personer där alla vet allt om alla är kanske den historiskt mest representerade samhällsformen. Det är så det är på sociala medier i dag.

Visst är det så att om du har gjort ett avtryck på nätet som du inte är nöjd med så ligger det kvar.  Men de flesta av oss är ointressanta för de flesta andra människorna på planeten. De som är intresserade av att få reda på dumma saker om andra människor har hittat metoder för det även innan internet.