Man är bara bäst på att vara sig själv

Jag tänkte på  vad Elins skrev om som  om att bli sedd för vad man är. För många år sedan sa en väldigt  smart vän till mig att man bara är bäst på att vara sig själv. Det handlar inte bara om att erkänna sina svagheter, utan också att man bättre kan utveckla sina potentialer om man utgår från sig själv. Ett enkelt exempel på detta är att många litar bättre på en gammaldags elektronikhandlare än en som gått alla arton säljkurser och är förvillande lik sin kollega att det kan vara svårt att veta vem av dem man pratat med trots att de utseendemässigt skiljer sig åt i både längd, vikt, hårfärg, hudfärg ja tom kön. De har bestämt sig för att vara något. Medan den gamle elektronikhandlaren mer ger intryck på att ha prövat sig fram, och råkat lära sig en hel del på vägen. Det handlar om ett koncepttänkande som formar hela livsstilar. Fast att hålla sig till ett koncept är ju också att begränsa sig. Att gå med på att man är dum alltså. Begränsningar har man ändå, helt onödigt att tänka ut några extra.

Rätt länge hade jag väninnor som pratade om att de skulle styra sina känslor i olika riktningar. Att de inte gillade när de själva tänkte si eller så. De bestämde sig för de här reglerna för att de trodde det var bra för dem. De trodde det var personlig utveckling, men snarare var det ett slags själslig stympning. Jag vet inte vad som har hänt, varför ingen av mina väninnor pratar på det där sättet längre. Kanske har jag bytt vänner, eller kanske har livet slukat upp dem. Att tänka att man tänker fel är väl som att tala om för sig själv att man är fel. Jag tror mer på att försöka förstå sig själv istället för att ta avstånd från sig själv och det som kommer ur en.  Att göra på det första sättet är lite som att stå vid sidan av havet istället för att kasta sig i det. Man ser en del, men man förstår inte.

Nu tänkte jag skriva att vi lever i ett slags matrixtid, där allt är likadant, man försöker utgå från något annat, göra om sig, bli lycklig. Fast så är har det kanske alltid varit. Det är bara formen som vi stöps i som blir olika. Förr var det religionen som sa att vi var födda syndare. I dag är det kommersen som talar om att vi är fel men att de kan hjälpa oss bli bra. 

Jag ville skriva mer här, men orkar inte riktigt. Om mediabilden där unga framställs som skönhetsopererade bimbos när de i själva verket är mer politiskt aktiva än på sjuttiotalet. Om en massa falska myter sprids för att passa in i någons koncept. I detta finns ju också myter om olika invandrargrupper. Att kommunen också smittats av att tänka koncept, att man arbetar fram någon sorts chefmodell om hur man skall vara, som gör både chefer och medarbetare helt förvirrade. Ja. Fel ute på många sätt. 

Ville  också skriva om samtalet med en väninnan  igår  om alla tjänstemän som bara lyder order, eftersom det frodas en myt om att det är professionellt att inte använda sin egen hjärna och ingen därför behöver ta ansvar för exempelvis  när någon utvisas rakt in i döden. Att klimatet påminner om det som var under Nazityskland.