Saknad

Det bara växer inom mig, insikten om att vi aldrig kommer att ses igen. Aldrig. En insikt som jag inte kan arbeta emot eftersom det vore att jobba emot mitt eget förstånd. Detta med sagor och religion får plötsligt en annan innebörd, som möjliga etablerade påhitt, utvägar. 

Jag är bara så jävla trött på sorg. Hur den härjar runt i min kropp. Fångar in mig när jag just skall springa. De femton senaste åren har varit sådana. Fyllda av dem som jag måste försöka förstå är försvunna. Fylld av brist på förståelse för vad som har hänt. Men det har varit så mycket annat också, samtidigt. De bästa åren. Man får vara nöjd över det komplicerade. Tacksam för förvirring. Nu kanske jag kan sova en stund. God natt.