Det bara växer inom mig, insikten om att vi aldrig kommer att ses igen. Aldrig. En insikt som jag inte kan arbeta emot eftersom det vore att jobba emot mitt eget förstånd. Detta med sagor och religion får plötsligt en annan innebörd, som möjliga etablerade påhitt, utvägar.
Jag är bara så jävla trött på sorg. Hur den härjar runt i min kropp. Fångar in mig när jag just skall springa. De femton senaste åren har varit sådana. Fyllda av dem som jag måste försöka förstå är försvunna. Fylld av brist på förståelse för vad som har hänt. Men det har varit så mycket annat också, samtidigt. De bästa åren. Man får vara nöjd över det komplicerade. Tacksam för förvirring. Nu kanske jag kan sova en stund. God natt.
Kanske har vi fått höra det många
gånger, att vi är för känsliga. Kanske har någon person upplyst
oss om att känslighet är något bra. Oftast sägs det till oss i
all välmening de dagar då vi beklagar oss för att vi känner oss
hudlösa, sårade och för att den smärtan är så svår. Någon
gång har vi hört att vår känslighet gör oss till empatiska
människor. Att vi kan använda oss av vår känslighet. Att vi kan
vända den till något positivt. Att det egentligen är ur den vi får
vår styrka. Och det är helt sant, det är en tillgång att vara
känslig. Utan den hade vi inte varit de vi är. Vissa dagar är det
bara så svårt att se. Som idag.
Jag minns hur jag låg och lyssnade på
den här Sting låten i en freestyle på en vit sandstrand i Koh
Samui, Thailand, 1990. Jag hade redan genomlevt många förluster
fastän jag bara var 25 år. Sorgen hade jag väl med mig i
ryggsäcken på vår resa. ”Fragile” är nog den låt som jag har
gråtit mest till. Och som fortfarande ger mig tröst. För när man
är ledsen känner man sig väldigt ömtålig.
Så, till alla underbara känsliga
människor! Den här är till oss.
