Anna väljer Veckans Soundtrack

Rock your baby! Wanda Jackson, ladies and gentlemen!

Anna väljer veckans soundtrack

På 90-talet kollade jag mycket på en film som heter Pump up the volume med Christian Slater. Soundtracket består bland annat av denna sköna gamla dänga, Everybody knows av Leonard Cohen. En skön start på veckan, inte sant?

Carina väljer veckans soundtrack 2013

Ja att se förvirring gör en sedermera vis. Men ibland kan det vara näst intill olidligt att sinnligen känna hur man befinner sig mitt i denna världs förvirring. När jordens lidande blir för stort, då, när vi sitter och gråter över världen, då är det bara en sak som hjälper oss att uthärda. Det är KONSTEN.

När Miss Li sjunger "Här kommer natten" så vet jag vad livet handlar om. I några minuter kan jag vila i hennes skapande och känner mig hemma i världen trots allt. Efter den 3:e minuten i låten är jag totalt uppslukad, som i en annan värld. Det är vad Elisabeth Grosz menar med "becoming", det skälvande ögonblick då vi dras in i konstverket, när vi inte längre vet var vi slutar och musiken börjar- vi blir ett och samma. Och det är väl det konsten gör, den väcker känslor och reaktioner och den för oss in i imaginära världar. Men vi förflyttas inte, för även det imaginära tillhör detta livet.

http://youtu.be/lUzJ3J5c1pw

Carina väljer veckans soundtrack

Den franska triologin Trois colour: Den blå, vita och röda filmen av den fantastiske regissören Krzysztof Kieslowsky har inte bara påverkat mig utan verkligen präglat mitt liv. Det är speciellt den Blå filmen som har etsat sig fast och nu återigen gör sig påmind. Juliette Binoche framför huvudrollen på ett imponerande sätt.  Zbigniew Preisners musik, som jag tycker är något av det bästa klassiska som komponerats i modern tid, påverkar filmerna i lika stor utsträckning som Goran Bregovic gjorde i Emir Kusturicas Zigenarnas tid. Det är kombinationen av det skira vackra och outhärdligt sorgliga som ger musiken resonans i mig. 
Så i kontrast till julens glättighet vill jag dela med mig av trailern till den Blå filmen och sedan Preisners Lacrimosa. 

Carina väljer veckans soundtrack

Carina väljer veckans soundtrack

Karin väljer veckan soundtrack och snöar in på dagens litteratursyn

Jag har tänkt en del på författaren Émile Zola under senaste året. Hur hans idéer om naturalismen, om att arv och miljö skapar någon slags determinism, spelar stor roll i hur vi i dag värderar skönlitteratur. Det viktigaste för att en berättelse skall fånga, menar vi, är dess trovärdighet. Trovärdighet handlar inte om att berättelsen befinner sig i en verklig kontext, en värld med drakar och flygande kvastar kan uppfattas mycket mer trovärdig än en berättelse från Göteborg. Trovärdighet handlar om en gemensam tro på hur sammanhang sitter ihop, vilka omständigheter som vi menar kan följa varandra så att vi köper det. Vad denna syn på litteraturen betyder vet jag inte, men kanske att en del röster inte tas på allvar. Frågan är vad man går miste om? Vad som finns bortom strukturerna. Hur blir det med vansinnet? 

 En god vän som hade sitt romanmanus på det stora förlaget fick höra att vissa delar i romanfigurens bakgrund skulle skrivas om, för att den var för kontroversiell.

Frågan är hur intressant det är att läsa okontroversiell litteratur? Detta stärker min idé om att vissa berättelser, eller vissa människor, inte får plats, varken i dagens litteratur eller dagens samhälle. Vi vill ha de rätta berättelserna, om de rätta människorna, som tar ställning för de rätta sakerna. En bild som allt färre får plats i.

I dag är det inte bara  högerextremister eller reaktionära kristna som bedömer skönlitteratur efter författarens eller för den delen romanfigurens politiska ställningstagande eller världsåskådning. Ändå lever vi en tid långt ifrån den politiska korrektheten. Ska samtidslitteraturen missa det?

Det  kulturella klimatet har smittat även vänsterdebattörer. Utan att de själva begripit det har de också börjat se kultur som något som skall ha en en förutsägbar inverkan på folk. De skall bli friska och invaggade i den rätta tron, som medicin eller istället för religiös litteratur. Men den största faran är väl att man inte litar på folks omdöme, man är rädd att fel slags budskap skall förstöra människorna. Förhållningssättet är hur som helst väldigt religiöst och rätt gammaldags.

Inte vet jag varför Nika Roza Danilova valde artistnamnet Zola Jesus. Men hon sjunger om smärta, om att ha det i sig att vara en förlorare. Det är rätt svårt att tänka sig att hon inte känner till Émile Zola.  Vad jag vet är att hon har läst filosofi. Här kommer ett par citat från intervjuer med henne:
 

Schopenhauer, who's dark as fuck. He's basically like: Kill yourself, it's not worth it. After you read his essays, you can't feel good about anything, so it's obviously going to affect my art and how I live". Eller så här: 

"I probably read Dostoevsky and Nietzsche  before I should have", she confessed.


Men i alla fall, hon är 23 år och har trots sin starka känsla av utanförskap lyckats få världen framför sina fötter. Det är så de gör, de stora konstnärerna:

Carina väljer veckans soundtrack

Det är måndag morgon. Men meningen är att idag bryr vi oss inte om det. Här kommer en riktig kraftlåt att ha med sig under dagen. Sätt på den här till tandborstningen och ingen kan stoppa dig. Idag är en sån dag då det inte spelar någon roll om allt går emot dig och ingenting blir som du hade tänkt sig. Allt är som det ska hur det än blir. Idag är vi alla kärleksfulla hjältinnor och hjältar.

Karin väljer veckans soundtrack

Carina väljer veckans soundtrack

 Det är något magiskt med den här låten.

Anna väljer Veckans soundtrack

I put a spell on you av Screamin' Jay Hawkins från 56 är så jäkla cool! Passar väldigt bra nu när jag mentalt förbereder mig för en resa i musikens tecken genom USA. Känns som ett passande soundtrack för New Orleans av någon anledning...
Denna första version är lite mer långsam men videon är ju så förbannat kul. Jag bjuder även på ett inspelat uppträdande med lite mer fart i. Notera ciggen i dödskallen!





He sure got som crazy eyes, Screamin' Jay!

Karin väljer veckans soundtrack

Jag är så glad för att få ha upptäckt Grimes och att för ännu ett år få återuppleva den sköna våren. Jag skulle kunna skriva en lång text om Grimes. Om den kompromissande konsten och den okompromissade, att båda sorterna funkar men att det bara är den sistnämnda som kan bli genial. Men i livet är det precis tvärtom, man måste kompromissa om det skall funka. Därför är Grimes en befriare!
Jag älskar henne!



Ni får ett bonusspår där, från en livespelning mitt i litteraturen

Carina väljer veckans soundtrack

Kära läsare
Det är måndag igen och denna gång startar vi mjukt med lite soul med Michael Kiwanuka. En låt som jag har fastnat för och ibland vaknar till på morgonen, som om jag hade en skivspelare i huvudet, kanske har den stått på hela natten. Ändå tröttnar jag inte.

Här kommer den nu till er för en soft ingång i veckan. Allt kommer att ordna sig.

Anna väljer veckans soundtrack!

Jag hörde denna låt för första gången förra veckan, väldigt rolig och tragisk. För att inte helt deppa ned sig så tycker jag inte att man ska ta denna veckas soundtrack för bokstavligt. Se det som underhållning istället för tonsättande:

Karin väljer veckans soundtrack

Nytt från denna vecka är att vi skall turas om att ge er ett soundtrack för veckan. Jag hoppas att den här låten skall kunna vara till hjälp för att sätta veckan. Av erfarenhet vet jag också att det är en låt som kan fungera som energigivare då man är trött men måste diska, är lat men måste jogga m.m. Ja ni fattar.