Jag tittar på teve

I går tittade jag på gynekologen i Askim som jag också tycker är väldigt bra teveserie (har bara sett på två avsnitt). Jag har också sett ett avsnitt av Solsidan och ett annan avsnitt i en serie som jag inte kommer i håg namnet på. Det var bra och handlade om män som gjorde bort sig ungefär och var kul. Jag är en förströdd tevetittare.

Min lite omständliga inledning är till för att klargöra att jag inte vet mycket om teveserier. Men när jag tittar är det alltid samma slags folk som skildras, till och med samma skådisar (eller kanske inte alla, men de bor nog ganska nära varandra.) Jag tycker att den svenska teveserien generellt håller god klass. Det jag sett av Gynekologen i Askim är lysande.

Vad som bekymrar mig är alltså att det nästan alltid är samma Sverige som skildras. Inga nysvenskar eller fattiga över huvud taget. Det är knappt att det får plats en dansk. Jo Kim Larsen skulle nog kunna vara med om han drack pilsner i bild. Jag förstår att man inte kan skriva om sådant man inte vet. Men problemet är väl snarare att man inte släpper in folk med andra erfarenheter. Vi har ju Peter Birro verkar de tänka. För att få en förändring så tror jag att man skulle släppa in det man absolut inte tror att man behövde, för att få snurr på allt möjligt. Men hur skulle man våga det? Det kostar ju pengar? Fast vad är allmänkulturen till för? Mycket av det som visas är direkt uteslutande, vad är det för bra med det? Som ett slags lektion kanske? Men det var väl inte kulturens syfte? Eller just det, nu mera pratar vi inte längre om kultur utan om underhållning.

Det är som den svenska teverserien går i traditionen från ett Ibsendrama. Jag älskar Ibsen. Men det är inte så Sverige ser ut nu förtiden. Även om det visst är en hel massa folk som nu plötsligt kan kalla sig burgen medelklass och som uppenbarligen har ett himlans sjå att bygga upp sin identitet. Men vi får inte glömma att det finns andra, kanske till och med intressantare öden att skildra. Folk som även om de har mindre pengar än den burgna medelklassen också har intresse av att bygga upp sin identitet. Det handlar inte bara om vilka man skildrar, utan också om berättarstrukturer, att vi måste lära oss lyssna på ett annat slags berättelser. För att få ordning på den här världen måste vi våga titta på den ur olika perspektiv. Det handlar om att skapa ett samhälle där alla åtminstone i sagan får plats som något annat än vildar i skogen. Och då pratar jag inte om vampyrer.

Men hur skulle vi kunna veta något om det? Vi är så upptagna av att försöka hålla oss harmoniska, eftersom vi tror att världen skakar av oss själva och inte hur den ser ut. Så vi får ta våra insomningstabletter, går på våra yogaklasser och ja, lever vidare. Kanske också att vi legitimerar vår existens genom att prata illa om sverigedemokraterna. För deras största uppgift tycks när det kommer till kritan vara att göra oss andra lite godare, lite bättre.

Definitionen av kultur

Folk har sådana problem med att det är svårt att definiera kultur. Jag undrar vad det är för bra med att något är enkelt att definiera. Vad gäller kulturen så kan man väl bara säga att det är en jävla tur att petimetrarna gått bet med definiera den. För vad skulle hända om de lyckats?

Varför?

Min kulturella reningsmånad går över förväntan. Samtidigt undrar jag varför jag gör detta. Det är väl ett experiment för att se hur och om mitt medvetande påverkas. Vad gäller matkulturen så ser jag inga problem med att leva mer finkulturellt. Det gör jag redan och det är så att säga helt i min smak. Men det andra, litteraturen, filmerna, tidningarna?
Kultur hur dålig den än är, så speglar alltid samhället. Om man är intresserad så lär man sig något av allting. Vår omvärld är blir allt större, vi bor i den globala byn och på något sätt så måste man sätta stopp för sitt medvetande, vi orkar inte hela tiden veta allting. Vi behöver koppla av . Eller är det så att det är allt skräp, all vilseledande sensationskultur som gör att allting känns för mycket? Jag vet inte. Den 1 april hoppas jag vara något närmare ett svar som gäller åtminstone för en mänska på planeten jorden.

En vit månad

I januari brukar jag ha en vit månad. Jag avstår från all form av alkohol för att jag är så trött på det efter alla helgerna. Förra året i maj försökte jag mig på att även ta mig en reningskur, en så kallad en detoxkur. Det gick åt helvete. Mina ben svullnade så att jag fick sova med stödstrumpor. Efter tio dagar ringde jag till företaget som tillverkade naturmedicinen som jag åt som en del av reningsprocessen. När de återkopplade efter efter några dagar så sa de att det var mina njurar som krånglade. Att jag skulle ta halva dosen och dricka njurte varje dag, en annan produkt som företaget lanserade. Men att ta en medicin för att klara av en annan kändes inte optimalt och jag såg plötsligt framför mig hur jag skulle äta ett tiotal mediciner varje morgon. Tänkte att det är väl så här det är med hela livet. Men gör en sak för att dölja en annan och så en sak för att dölja det tredje. Ja det är i alla fall ett problem att naturmedicin inte genomgår samma kontroll som skolmedicinen.

Men i mars månad i år har jag tänker jag ha ett kulturellt reningsbad. Jag skall inte slö titta på skit på tv, inte läsa en enda rad om Anna Anka eller melodifestivalen, bara läsa romaner och bättre tidningar. Kanske till och med läsa lite dikter på kvällskvisten. När det gäller maten så tänker jag inte slänga i mig någon skitmat. Det skall vara välgjort och inte halvfabrikat. Om det gäller kläder, ja det finns inget utrymme för att köpa något, men om jag gör det så skall det inte vara någon billig skit. Billigt får det gärna vara, men då får det vara second hand.

Jag är nyfiken på ifall denna kulturella rening kommer att påverka mig över huvudtaget. Vi får se. Kanske svullnar min hjärna så jag får börja sova med hjälm och får rekommendationer om att läsa Vergillius varje middagsrast. Men Vergillius är precis lika överdrivet tillrättalagt och fånigt som njurte, så där går definitivt min gräns. Börjar jag skriva om Vergillius så kan ni räkna med att något gått allvarligt fel och sen vet man aldrig hur det kan sluta. Kanske börjar jag tala på hexameter.

Låt mig slippa den förbannade sanningen

Det jag skall skriva om nu är för svårt och invecklat för att kunna bli riktigt bra. Men jag gör det ändå. Mycket av den senaste tidens bokutgivning ger mig svår andningsnöd och migränattacker. Här skall jag försöka förklara varför. Det som får mig att må dåligt är för att allt för mycket handlar om att skildra sanningen om olika saker, the true story, eller varför inte kalla det för ett obearbetat råmaterial. Det är böcker så klart, berättelser, men har ingenting med konst att göra. För konsten står för det motsatta att använda sina erfarenheter för att se något nytt. I dessa sanna berättelser är ingenting förädlat. Men det riktigt dumma är väl vad som händer med litteraturen på sikt eller varför inte säga det kollektiva medvetandet, när vi överöses av litteratur som säger sig ha en nyckel eller ett svar på hur saker och ting verkligen är. Ett slags litterär fundamentalism.

Jag läste ungdomsromanen Intet och av Janne Teller för några år sedan. Det handlade om några ungdomar som försökte bevisa vad som var värt någonting genom att samla saker. Jag har aldrig läst någon tolkning av boken men vad jag tänkte var när jag läst klart är att när man försöker fånga vad som är det stora i tillvaron så förlorar man det. Det stora är just intet. Eller som någon hindu sa tat twam asi Märkigt hur jag nu hamnade i det religiösa när jag försökte hålla mig borta i från det. Det är väl likadant med sanningen, försöker man skildrar den så skildrar man också alltid osanningen. Istället för att berätta något så får man stå till svars för vad som var sant.

De stora berättelserna berättar om livet och man får med sig någonting, utan att behöva mäta vad det är. Det är ett värde bortom den ständiga hetsen på resultat, staplar och effektivisering. Därför behövs det. Amen

Dagens citat

I dagens Gp (del 3 sidan 64)intervjuas David Karlsson göteborgsk idéhistoriker och kulturskribent som hoppade av kultutredningen. I intervjun så berättar han om bakgrunden till avhoppet och vad han beskriver som en havererat arbete. Han presenterar för mig ett nytt begrepp; the garbage can model (soptunnemodellen). Forskare i organisationsteori använder det för att beskriva hur processer i anarki där problemlösning och beslut inte hänger ihop.

Det är ju min egen generations föräldraskap i ett nötskal. Jag har skrivit om det i bloggen flera gånger, om att vi är medvetna om att vi gör fel utan att göra något åt det. Som ett levande exempel på detta kan jag nämna sockret. Att det varit en mer eller mindre het diskussion om hur skadligt sockret är under åtminstone alla år jag varit förälder. Men trots detta så visar försäljningsiffror och annat visar att barn äter mer godis för varje år som går. Jag tror att detta problem beror att vi inte riktigt förstår vilka vi är. Att vi är långt mer styrda av kommersiella intressen än vi har en aning om. Att vi börjar i fel ända på något vis. Vi försöker ändra genom att sätta upp regler och skuldbelägga oss själva när ett samhällsengagemang skulle vara långt mer effektivt sätt att få makten över våra liv, eller åtminstone en väg att inse maktlösheten. Men det var en parentes.

Vad jag egentligen vill lyfta fram i detta blogginlägg är följande är avslutningen på den ovannämda intervjun. David Karlsson sätter fingret på ett problem i dagens kulturklimat:

"Göteborg & Co fattar ju att Filmfestivalen generar jobb och gör nytta för Göteborg. Men det är inte kulturpolitikens uppgift att skapa dessa näringar. Kulturpolitikens uppgift är att främja konsten. Om det finns en konstnärlig utveckling på hög nivå så ger det en näringseffekt. Tyvärr är det ytterst få människor som gör den kopplingen i dag. "

Håller inte med dig Elin Grelson

I gårdagens Gp skriver Elin Grelsson om Åsa Beckmans artikel om manliga genier med rätt att svina där Beckman berättade om en händelse på 90-talet där Stig Larsson på ett väldigt svinaktigt sätt förolämpat Beckman.

Nåja Grelssons poäng är att Beckmans artikel inte tillför något utan snarare för ner den politiska diskussionen på sandlådenivå. Jag håller inte med utan tycker snarare att Grelson använder sig av en klassisk härskarteknik för att förlöjliga Beckmans inlägg. Grelson menar bland annat att Beckman genom att namnge en specifik person gör situationen omtolkningsbar. Det är väl klart att det blir så, men så är det väl med alla texter, inte bara texter som bygger på personliga erfarenheter.

Ja nu har jag inte tid att skriva om detta egentligen. Grelson skriver att "Att våga inte en bredare överblick än sitt personliga förflutna är mer än någonsin nödvändigt för att inte samtidsdebatten ska avpolitiseras i debattens strukturella tolkningar av sitt navelskåderi"

Jag tycker det är lite korkat att tro att man kan göra sig fri från sina personliga erfarenheter. Däremot anser jag att förmågan av att sättet att tolka sin personliga erfarenhet i en text säger mycket om kvalitén på texten. Att skriva rätt upp och ner är en annan sak än att aktivt använda sig av andra texter och teorier för att förstå sitt eget liv. Det är bron mellan teorin och verkligheten. Finns inte den bron blir teorierna rätt meningslösa. Jag tycker att Beckman lyckas med detta!! Jag blev glad hennes artikel för att hon gav min egen feministiska teoribildning en substans. Beckman hade upplevt, läst, tolkat och tio år senare använt sin upplevelse i en analys i en debatt som startats av någon annan.

Jag tycker inte att det är något fel att ta med sig personliga erfarenheter (Läs Åsa Beckman) in i en debatt när man på grund av sin person blivit kränkt offentligt av en person (läs Stig Larsson) som helt tappat distansen för skillnaden mellan det privata och offentliga utan att någon reagerat på detta. Men det är klart han Stig Larsson är ju ett manligt geni.

Thomas Idergard tycker att kultur är fint och bra

I dagarna fick jag hem ett nummer SKTFtidningen Allt om Jobbet, tema kultur och fritid. Ett skarpt nummer som lyfter fram problem i dagens kommunala kulturliv. Men här finns också en del optimism, som i artikeln om Vara, hur konserthuset har betytt mycket positivt för bygden. En studie från Handels i Göteborg visar också att de intäkter som kommunen gör på alla som kommer till konserthuset är större än kostnaden för bidragen. Nu planerar Vara för ett nytt kulturhus med konsthall och en jätteanläggning för ridsport. Dessa satsningar är ett sätt att försöka komma till rätta med befolkningsminskningen, för att locka dit nya invånare.

Kommer att tänka på när jag och min min man flyttade från Gamlestaden till Högsbo. Andra kvällen vi bodde där så försökte vi hitta en krog, men det fanns inte, bara en pizzeria utan rättigheter. Är detta allt undrade vi och kände en slags gemensam ångest över att det verkade som om vi hamnat i en slags sovförort bland människor vi aldrig skulle få lära känna. Affärer fanns det inte heller i någon större utsträckning. Men biblioteket som låg alldeles bredvid pizzerian var öppet så vi gick dit i stället. Sen fick vi barn och då var det Öppna Förskolan på Fyrken som gjorde livet uthärdligt. Utan biblioteket och Öppna förskolan så hade tillvaron i Högsbo varit väldigt mycket eländigare för mig, så är det väl överallt, det är den lokala infrastrukturen som gör det.

Tillbaka till SKTF tidningen så finns där också en artikel där forskningsresultat visar att kulturupplevelser är bra för hälsan. Egentligen tror jag man skall akta sig för att över huvud taget leta efter den typen av argument för att motivera kulturen. En tillspetsad konsekvens av en sådan argumentationsretorik skulle kunna bli att socialstyrelsen rekommenderade 2 teaterbesök om året. Fast nu gör ju inte socialstyrelsen så längre. Men för mig är själva strävan mot att alltid försöka vara nyttig och förståndig en kollektiv mental ohälsa som bland annat gör oss lättmanipulerade vad gäller reklam och överdrivet nitiska i våra försök att definiera oss själva som människor. Ja det där vill jag egentligen inte gå in på, men för mig är kulturen en av de områden som står för det andra, det som rycker loss men samtidigt förklarar, ger en mening som sträcker sig utanför jaget.

Men det är en del personer som inte går att prata med om man inte har rationella argument. Som Thomas Idergard, ansvarig för tankesmedjan Timbros välfärdsprogram. Han får svara på frågor om välfärd och kultur i SKTF-tidningen. Så här svarar han på frågan om kommunpolitiker som vill satsa på kultur för att få dit invånare:
"Det är inte kommunernas primära uppgifter att få folk att flytta dit. Men om man sköter sitt kommunala uppdrag på ett bra sätt kommer folk att göra det i alla fall. Kultur är fint och bra men det är inte en offentlig uppgift att finansiera allt som är fint och bra"
Jaha liksom. Så långt tänker alltså ansvarig för Timbros välfärdsprogram. Herre gud. Rationellt och bra.

Göteborgs biblioteksplan, Tim Jackson och dadaismen

Göteborgs biblioteksplan har kommit tillbaka efter sin första remissrunda. Det är på många sätt en förskräcklig läsning. Ordet kultur finns bara som del i de sammansatta orden kulturstrategiska gruppen och kulturförvaltningen, vilket känns skandalöst eftersom biblioteken är landets mest besökta och uppskattade kulturinstitution. Hur gick det till när man glömde ett så viktigt ord kan man undra. (Ordet böcker finns dock tack och lov, om än i sparsam utsträckning, men ändå kanske något att glädjas åt i dessa kristider) I stället för kultur har man lagt tyngdpunkten på nyttoaspekten för bibliotek, som mötesplats i syfte att främja integration, för att satsa på prioriterade grupper som funktionshindrade, barn och unga och människor med annat modersmål än svenska. Detta är bra, viktigt, fantastiskt, men inte allt. Värdet av kultur kan inte mätas, det står för någonting annat, bortanför eller kanske vid sidan av det ständigt mätbara, som ett nödvändigt komplement för helheten. I mina förtvivlade försök att försöka förstå varför man valt att inte använda ordet kultur i denna text så gissar jag att man inte vill beblanda sig med det inte mätbara, vilket får som konsekvens att man inte beblandar sig med kulturen. Ett slags självmord säger jag som just läst en bok om depression och börjar fatta att det handlar om energi eller brist på energi för välmående över huvud taget. Vart kommer bibliotekens energi ifrån om inte ifrån kulturen? Skriver man en biblioteksplan och inte vågar använda ordet kultur så är man på fel plats! Det hade räckt med några rader om att biblioteken skall vara en mötesplats för att förvalta och synliggöra ett mångkulturellt kulturarv, istället för att skriva som nu en "mötesplats i syfte att främja integration". Som mötesplatser för att enbart främja integration fungerar tågstationer utmärkt. För biblioteket är det något mer eller snarare något annat vi är ute efter!

Att särskilt lyfta fram biblioteket som en institution inte bara för barn eller speciellt utsatta grupper utan istället som en plats för kulturupplevelser som rättighet för alla medborgare handlar också om att vara strateg. Att värna om de som kan värna om oss. Biblioteksplanen som den ser ut nu är rena självmordet. För hur det än är så går folk fortfarande mest till biblioteket för att läsa böcker visar en ganska färsk undersökning, vilket biblioteksplanen nästan inte alls skriver om. I stället skriver man desto mer om att utveckla det digitala biblioteket, vilket naturligtvis är viktigt. Dock är jag ganska säker på att det inte är just stadsdelschefer och förvaltningschefer som är de bästa spåmännen i fråga om hur denna utveckling skall se ut, och sen vore det väl mer än önskvärt att man hade lika höga ambitioner i fråga om kulturen.

Fast jag är nöjd med skrivningen om att biblioteken i än större utsträckning skall samarbeta med andra institutioner. Det är ett gemensamt samhällsansvar så klart. Ett ansvar som vi delar och det handlar också om en hållbar utveckling, för den enskilda så väl som för hela planeten. Om att inse det destruktiva i att hela tiden tänka ökat välstånd. Att göra andra saker än att arbeta, som till exempel att konsumera kultur, att ägna sin fritid åt att gå på bibliotek och läsa böcker exempelvis. I Storbritannien finns en vis man som heter TIm Jackson och han har verkligen insett detta på ett lite mer vetenskapligt vis än jag. Han är professor i hållbar utveckling och har på uppdrag av den brittiska regeringen lett en kommission i att lägga upp riktlinjerna för just en hållbar utveckling. Om den fattiga världen skall komma upp till samma "välstånd som vi" så kräver det att vi har en världsekonomi som är 15 gånger större år 2050, vilket är en praktisk omöjlighet. Jackson säger att vi måste börja mäta vårt välstånd i annat än materiella termer. Att vi istället skall ägna vår tid åt att förverkliga oss själva, att blomstra som människor, att vara aktiva i vår närmiljö. Han säger vidare att denna omställning är nödvändig, men att han inte vet i fall det måste till ett ekonomiskt sammanbrott innan. Fast det är inte fel att börja redan nu även om alla inte hänger på. Vidare kritiserar han våra politiker som försöker att komma till rätta med vår nuvarande finanskris genom att återigen försöka öka tillväxten. Att det är så menar han är en konsekvens av att dagens politiker inte känner till något annat sätt att tänka, men han önskade att de åtminstone satte av några procent av pengarna för att satsa på ett alternativ, en möjlig annan väg.

Precis på samma sätt som jag menar att man skall satsa på kulturen. Kulturen ger människor en möjlighet att blomstra både som utövare och konsumenter. I biblioteksplanen borde man skriva om det lokala biblioteket kan också bli en självklar plats för olika kulturutövare (som exempelvis vill läsa dikter, ställa ut konst eller vara sagoläsare) Framtiden ur ett ekologiskt perspektiv är något som även Göteborgs beslutsfattare måste förstå, ta till sig innan det är försent. Eller som Christer Sanne, docent i samhällsutveckling säger i ett radioprogram i dag; att vår tro på ökad tillväxt inte tar oss dit vi vill heller som enskilda människor. Därför måste vi börja använda de tekniska uppfinningarna till att skapa mer fritid. Vilket osökt får mig att tänka på tyska dadaisternas vackra manifest som jag därför väljer att citera här. (Ett manifest som jag för övrigt en gång för en väldans massa år sedan tejpade upp på ytterrdörren till en söka jobb kurs som arbetsförmedlingen tvingade mig gå på)men det där med kommunismen, nej, men det var ju skrivet före allt annat och innan kommunismen verkligen hänt. Hur som helst. Dadaismen äger fortfarande! Inte för att det är något att leva efter utan för att det är en sund motkraft.

"1. DADAISMEN KRÄVER:
a. en internationell revolutionär organisation av alla tänkande och skapande män och kvinnor på den radikala kommunismens grund;
b. inrättandet av progressiv arbetslöshet genom en förnuftig mekanisering av varje tänkbar aktivitet. Endast genom arbetslöshet är det möjligt för individen att finna livets sanning och slutligen bli ett med sina upplevelser;

c. omedelbar expropriering av all egendom (socialisering), kommunal utspisning för samtliga; dessutom uppförandet av städer och parker, skinande av ljus, vilka skall tillhöra alla i samhället och egga till frihet"

Det dadaistiska centralrådet . Tyska gruppen Jefim Jefim Golyscheff, Raoul Hausmann, RIchard Hülsenbeck
Citat ur "Dada en antologi", Bahåll, Lund, 1992 sidan 98