Göteborgs biblioteksplan har kommit tillbaka efter sin första remissrunda. Det är på många sätt en förskräcklig läsning. Ordet kultur finns bara som del i de sammansatta orden kulturstrategiska gruppen och kulturförvaltningen, vilket känns skandalöst eftersom biblioteken är landets mest besökta och uppskattade kulturinstitution. Hur gick det till när man glömde ett så viktigt ord kan man undra. (Ordet böcker finns dock tack och lov, om än i sparsam utsträckning, men ändå kanske något att glädjas åt i dessa kristider) I stället för kultur har man lagt tyngdpunkten på nyttoaspekten för bibliotek, som mötesplats i syfte att främja integration, för att satsa på prioriterade grupper som funktionshindrade, barn och unga och människor med annat modersmål än svenska. Detta är bra, viktigt, fantastiskt, men inte allt. Värdet av kultur kan inte mätas, det står för någonting annat, bortanför eller kanske vid sidan av det ständigt mätbara, som ett nödvändigt komplement för helheten. I mina förtvivlade försök att försöka förstå varför man valt att inte använda ordet kultur i denna text så gissar jag att man inte vill beblanda sig med det inte mätbara, vilket får som konsekvens att man inte beblandar sig med kulturen. Ett slags självmord säger jag som just läst en bok om depression och börjar fatta att det handlar om energi eller brist på energi för välmående över huvud taget. Vart kommer bibliotekens energi ifrån om inte ifrån kulturen? Skriver man en biblioteksplan och inte vågar använda ordet kultur så är man på fel plats! Det hade räckt med några rader om att biblioteken skall vara en mötesplats för att förvalta och synliggöra ett mångkulturellt kulturarv, istället för att skriva som nu en "mötesplats i syfte att främja integration". Som mötesplatser för att enbart främja integration fungerar tågstationer utmärkt. För biblioteket är det något mer eller snarare något annat vi är ute efter!
Att särskilt lyfta fram biblioteket som en institution inte bara för barn eller speciellt utsatta grupper utan istället som en plats för kulturupplevelser som rättighet för alla medborgare handlar också om att vara strateg. Att värna om de som kan värna om oss. Biblioteksplanen som den ser ut nu är rena självmordet. För hur det än är så går folk fortfarande mest till biblioteket för att läsa böcker visar en ganska färsk undersökning, vilket biblioteksplanen nästan inte alls skriver om. I stället skriver man desto mer om att utveckla det digitala biblioteket, vilket naturligtvis är viktigt. Dock är jag ganska säker på att det inte är just stadsdelschefer och förvaltningschefer som är de bästa spåmännen i fråga om hur denna utveckling skall se ut, och sen vore det väl mer än önskvärt att man hade lika höga ambitioner i fråga om kulturen.
Fast jag är nöjd med skrivningen om att biblioteken i än större utsträckning skall samarbeta med andra institutioner. Det är ett gemensamt samhällsansvar så klart. Ett ansvar som vi delar och det handlar också om en hållbar utveckling, för den enskilda så väl som för hela planeten. Om att inse det destruktiva i att hela tiden tänka ökat välstånd. Att göra andra saker än att arbeta, som till exempel att konsumera kultur, att ägna sin fritid åt att gå på bibliotek och läsa böcker exempelvis. I Storbritannien finns en vis man som heter TIm Jackson och han har verkligen insett detta på ett lite mer vetenskapligt vis än jag. Han är professor i hållbar utveckling och har på uppdrag av den brittiska regeringen lett en kommission i att lägga upp riktlinjerna för just en hållbar utveckling. Om den fattiga världen skall komma upp till samma "välstånd som vi" så kräver det att vi har en världsekonomi som är 15 gånger större år 2050, vilket är en praktisk omöjlighet. Jackson säger att vi måste börja mäta vårt välstånd i annat än materiella termer. Att vi istället skall ägna vår tid åt att förverkliga oss själva, att blomstra som människor, att vara aktiva i vår närmiljö. Han säger vidare att denna omställning är nödvändig, men att han inte vet i fall det måste till ett ekonomiskt sammanbrott innan. Fast det är inte fel att börja redan nu även om alla inte hänger på. Vidare kritiserar han våra politiker som försöker att komma till rätta med vår nuvarande finanskris genom att återigen försöka öka tillväxten. Att det är så menar han är en konsekvens av att dagens politiker inte känner till något annat sätt att tänka, men han önskade att de åtminstone satte av några procent av pengarna för att satsa på ett alternativ, en möjlig annan väg.
Precis på samma sätt som jag menar att man skall satsa på kulturen. Kulturen ger människor en möjlighet att blomstra både som utövare och konsumenter. I biblioteksplanen borde man skriva om det lokala biblioteket kan också bli en självklar plats för olika kulturutövare (som exempelvis vill läsa dikter, ställa ut konst eller vara sagoläsare) Framtiden ur ett ekologiskt perspektiv är något som även Göteborgs beslutsfattare måste förstå, ta till sig innan det är försent. Eller som Christer Sanne, docent i samhällsutveckling säger i ett radioprogram i dag; att vår tro på ökad tillväxt inte tar oss dit vi vill heller som enskilda människor. Därför måste vi börja använda de tekniska uppfinningarna till att skapa mer fritid. Vilket osökt får mig att tänka på tyska dadaisternas vackra manifest som jag därför väljer att citera här. (Ett manifest som jag för övrigt en gång för en väldans massa år sedan tejpade upp på ytterrdörren till en söka jobb kurs som arbetsförmedlingen tvingade mig gå på)men det där med kommunismen, nej, men det var ju skrivet före allt annat och innan kommunismen verkligen hänt. Hur som helst. Dadaismen äger fortfarande! Inte för att det är något att leva efter utan för att det är en sund motkraft.
"1. DADAISMEN KRÄVER:
a. en internationell revolutionär organisation av alla tänkande och skapande män och kvinnor på den radikala kommunismens grund;
b. inrättandet av progressiv arbetslöshet genom en förnuftig mekanisering av varje tänkbar aktivitet. Endast genom arbetslöshet är det möjligt för individen att finna livets sanning och slutligen bli ett med sina upplevelser;
c. omedelbar expropriering av all egendom (socialisering), kommunal utspisning för samtliga; dessutom uppförandet av städer och parker, skinande av ljus, vilka skall tillhöra alla i samhället och egga till frihet"
Det dadaistiska centralrådet . Tyska gruppen Jefim Jefim Golyscheff, Raoul Hausmann, RIchard Hülsenbeck
Citat ur "Dada en antologi", Bahåll, Lund, 1992 sidan 98
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar