Poeterna som sa nej tack

Man har frågat bland annat Bruno K Öijer, Kristina Lugn, Gunnar Harding, Göran Sonnevi, Göran Greider och Ann-Marie Berglund om de vill dikta till kronprinsessans bröllop. De har tackat nej. Det gör mig så glad att det finns folk med lite ryggrad, som inte låter sig bländas av den kungliga glansen. För jag har förstått att det är det som annars är melodin i dagens underhållningsbranch; att inte tacka nej och aldrig anse sig vara för fin. Jag antar att det är ett bra om man vill bli känd genom att synas. Dock gissar jag att det är ett tveksamt agerande för att utveckla sitt konstnärskap, men jag vet inte riktigt. Det beror väl kanske på vem man är och vilka förfrågningar man får. Men för en poet att skriva dikter till kungahuset? Ingen smart väg att gå. Det är få som läser dikter redan i dag och de som läser modern dikt är garanterat inga monarkister, det kan jag slå mig i backen på. Jag har också väldigt svårt att föreställa mig hur de tänkte när de bestämde sig för fråga exempelvis Göran Greiderr om han ville skriva en kärleksdikt till prinsessbröllopet? Tror de att hans vänsterengagemang är något att han lagt sig till med bara för att synas? Att Ingela Pling Forsman skriver hans tal? Men om nu Greider eller för den delen Öijer antog utmaningen och skrev en dikt till prinsessbröllopet så är det troligt att deras enda möjliga fortsatta karriärmöjlighet vore som textförfattare i en schlagerfabrik eller som redaktörer på någon damtidning. Det är väl inget fel på det, man skall inte vara för fin.