bra film, trots att det är komedi

Jag har precis sett en underbar brittisk komedi; Le donk & Scor-zay-zee, en låtsasdokumentär.  I huvudrollen en råddare som är rätt korkad och har ett otroligt munläder. Han har hittat en rappare som han får med upp som förband. Upplägget går ut på att det kommer ett filmteam hem till Le donk för att följa honom under några dagar. Hemma hos Le donk bor den kuvade men begåvade rapparen Scor-zay-zee, som Le Donk menar sig ha upptäckt och räddat livet på . Paddy Considne, gör en strålande rollprestation som den korkade råddaren, man har liksom träffat honom. En kille som tror att han är rätt smart, men som alla har genomskådat och som blir rätt obehaglig när han trängd, vilket inte är så sällan.

Filmen får mig att tänka  att tänka på en annan sjukt rolig låtsasdokumenär, den norska Get Ready to Be Boyzvoiced, som gör parodi om ett pojkband

Svammel om individualismen

I dagarna har jag sett Vilgot Sjömans Nyfikenfilmer. Jag tycker inte helheten är särskilt bra, utan för utspätt. De här upplösta jagen, Lena Nyman och Börje Ahlstedt, i ena stunden som skådespelare som spelar sig själva som spelar i filmen och i andra stunden någon i filmen, liksom Vilgot Sjöman själv spelar sig själv, tycker jag bara är fånigt spekulativt. Men det finns mycket intressant material i filmerna, som när Lena Nyman går runt och frågar folk om de tycker det finns ett klassamhälle.

Hela mitt vuxna liv har jag hört om de här nyfikenfilmernas betydelse. Men jag har aldrig riktigt fått kläm på hur många det var som såg dem. För vilka hade de betydelse? Vilgot Sjöman antyder att filmerna inspirerade till studentupproret i Paris 1968. Men vad ledde studentupproren till?  I dagens Dagens nyheter skriver Martin Gelin (DN Kultur sidan 8, 2012-07-28) om sin läsning av läst Kurt Andersens True belivers som menar att 60-talet åtminstone i USA inte var någon vänsterrevolution utan en individualistisk revolution, om självförverkligande och en bitvis narcissistisk hedonism.

Jag tror inte på några enkla svar, men det ligger något i det, för det är svårt att begripa hur det hårt individualistiska samhället vi i dag lever i annars kunnat växa sig så starkt. Det största minnet av 68 vi har i dagens maktsamhälle är kanske hästsvansen på vår moderate finansminister? Jag tänkte på det i morse när jag läste om rättegången mot den man som var svårt misshandlad på Kortedala torg. Han har bestående men, blind på ena ögat och förstört minne. Där ser ni den riktiga baksidan av individualismen. Det var bara en person som försökte hjälpa mannen, trots att där fanns flera vittnen. Kanske begriper folk inte längre styrkan i kollektivet, att de tillsammans kunde ha stoppat misshandel, precis som de skulle kunna stoppa mycket annat, om de ides.

Tillbaka till Nyfikenfilmerna. I klippet nedan går Lena Nyman runt och frågar folk ifall de tycker vi lever i ett klassamhälle. På slutet är Palme med, han är 39 år och kommunikationsminister.Han pratar om klassamhället, men nämner också skönlitteraturens enorma politiska betydelse. Så då är det ju inte svårt att associera till dagens rätt torftiga litterära klimat. Men det tar vi en annan gång.  

Enkelheten i Mannen från Le Havre

Det är inte bara medvetandet om alla möjligheter som gör det moderna livet komplicerat, utan också tekniken som man omger sig med som man kanske inte alls vet hur den fungerar. I går såg jag filmen Mannen från Le Harve och den var som maken uttryckte det skamlöst nostalgiskt. En del av det nostalgiska är det ständiga rökandet som försiggår tom inne på sjukhuset. Som för att skildra hur det var i en tid då man inte visste hur farligt rökning var ( i bloggers ordbehandling är tom ordet rökandet förbjudet eller i alla fall rödmarkerat).

Det handlar om en skoputsaren Marcel Marx som tar hand om en illegal flykting. Där finns en kommissarie på uppdrag att leta rätt på flyktingen. Innan skoputsaren blev skoputsare var han uteliggare. Han blev räddad av en kvinna som sedan blir hans fru. En berättelse i filmen handlar också om att frun blir svårt sjuk.

Miljön är konsekvent omodern. I hela filmen finns en enda mobiltelefon och den tillhör så klart motståndarna.Men mobiltelefonen visar också att det inte är någon tidsbestämd historia. Referenserna till flyktingarna är också modern. Kaurismäki använder bara det han vill för att bygga sin historia och han gör det säkert. Berättelsens tema är ganska enkelt, om att följa det som man känner är rätt.

Det blir bra eftersom det enkla aldrig blir banalt. Sådant lyckas bara stora konstnärer med. Ju mer erkänd man blir desto svårare måste det vara. Som att gå på lina med hungriga lejon under sig. Det kan Aki Kaurismäki.

Why?

Jag har gillat Mads Mikelssen länge. Han var bra redan i Pusher 1996. Sen är det väl så med ansikten som dyker upp lite för ofta, man tröttnar även om det inte beror på en försämrad skådespelarinsats. Men Mads Mikelssen har jag egentligen inte tröttnat på förrän han dök upp i tevereklamen för Fritidsresor. Är detta verkligen ett jobb som han inte kan avstå och är det någon som på allvar tror att han åker på semester med Fritidsresor? Jag tycker i alla fall han sjönk när han hoppade i det där vattnet.

Fler filmer hos Fritidsresor

Propaganda

Ibland ser jag allt genom en skräckspegel. När jag var liten trodde jag oftast att det där överdrivna, grova var något som kom ifrån mig själv, eller kanske min familj, eller möjligtvis någon annan närstående. När jag sedan blev äldre och erfarnare insåg jag att det finns överallt i vårt samhälle, om än inte ensamt så alltid närvarande. Att det finns och frodas beror väl på att vi försöker polera upp det eller låtsas att det inte existerar. Vi inser inte det korkade i att dölja våra egna tillkorta kommanden, eller att vi väljer att blunda för något uppenbart fel. Kanske är det därför som det överdrivet idylliska alltid får mig att må illa. Jag tycker det förvrider världen till något osmakligt, okunnigt och ointressant. Den bild av oss människor som får plats i det där stiliserade idyllen är egentligen inte särskilt fin, utan grov och förenklad. Det kan vara sverigedemokraten som tar för givet att jag delar deras främlingsfientlighet eller någon annan som tror att jag delar deras intresse för heminredning. Olika förutfattade meningar om vem man är och vem man bör vara, som en slags motkraft till kreativitet och pluralism.

I dag när jag såg dokumentären Inside Job, som förklarar uppkomsten av den ekonomiska krisen 2009 , så tillkom ännu en dimension av min skräckspegel . Filmen förklarar bland annat att de ledande ekonomerna från universitet som gick i bräschen för avregleringen av marknaden var sponsrade av finansinstituten som var de som tjänade mest på detta. Senare när krisen kom och Obama skällde ut folket på Wall Street för oansvarigt agerande, så tändes ett hopp. Men istället blev Wall Streetexperter Obamas experter och självklart blev reformen, eller vanten, en tumme, vilket känns helt logiskt med tanke på världsordningen för övrigt.

Självklart är det fara när propaganda inte bara får fotfäste bland fattiga arbetare utan också bland de som dominerar styret av världsekonomin. Det krävs inte direkt att man är leninist för att inse att de som bestämt det här är de som tjänar mest på det och de som förlorar är de fattigaste. Ja ja detta har ju även Anders Borg insett.

Vi har tappat bort det kritiska tänkandet till förmån för propagandan och detta avspeglar sig på långt fler områden än Wall Street. Jag möter det så gott som dagligen.

Jag tittar på teve

I går tittade jag på gynekologen i Askim som jag också tycker är väldigt bra teveserie (har bara sett på två avsnitt). Jag har också sett ett avsnitt av Solsidan och ett annan avsnitt i en serie som jag inte kommer i håg namnet på. Det var bra och handlade om män som gjorde bort sig ungefär och var kul. Jag är en förströdd tevetittare.

Min lite omständliga inledning är till för att klargöra att jag inte vet mycket om teveserier. Men när jag tittar är det alltid samma slags folk som skildras, till och med samma skådisar (eller kanske inte alla, men de bor nog ganska nära varandra.) Jag tycker att den svenska teveserien generellt håller god klass. Det jag sett av Gynekologen i Askim är lysande.

Vad som bekymrar mig är alltså att det nästan alltid är samma Sverige som skildras. Inga nysvenskar eller fattiga över huvud taget. Det är knappt att det får plats en dansk. Jo Kim Larsen skulle nog kunna vara med om han drack pilsner i bild. Jag förstår att man inte kan skriva om sådant man inte vet. Men problemet är väl snarare att man inte släpper in folk med andra erfarenheter. Vi har ju Peter Birro verkar de tänka. För att få en förändring så tror jag att man skulle släppa in det man absolut inte tror att man behövde, för att få snurr på allt möjligt. Men hur skulle man våga det? Det kostar ju pengar? Fast vad är allmänkulturen till för? Mycket av det som visas är direkt uteslutande, vad är det för bra med det? Som ett slags lektion kanske? Men det var väl inte kulturens syfte? Eller just det, nu mera pratar vi inte längre om kultur utan om underhållning.

Det är som den svenska teverserien går i traditionen från ett Ibsendrama. Jag älskar Ibsen. Men det är inte så Sverige ser ut nu förtiden. Även om det visst är en hel massa folk som nu plötsligt kan kalla sig burgen medelklass och som uppenbarligen har ett himlans sjå att bygga upp sin identitet. Men vi får inte glömma att det finns andra, kanske till och med intressantare öden att skildra. Folk som även om de har mindre pengar än den burgna medelklassen också har intresse av att bygga upp sin identitet. Det handlar inte bara om vilka man skildrar, utan också om berättarstrukturer, att vi måste lära oss lyssna på ett annat slags berättelser. För att få ordning på den här världen måste vi våga titta på den ur olika perspektiv. Det handlar om att skapa ett samhälle där alla åtminstone i sagan får plats som något annat än vildar i skogen. Och då pratar jag inte om vampyrer.

Men hur skulle vi kunna veta något om det? Vi är så upptagna av att försöka hålla oss harmoniska, eftersom vi tror att världen skakar av oss själva och inte hur den ser ut. Så vi får ta våra insomningstabletter, går på våra yogaklasser och ja, lever vidare. Kanske också att vi legitimerar vår existens genom att prata illa om sverigedemokraterna. För deras största uppgift tycks när det kommer till kritan vara att göra oss andra lite godare, lite bättre.