Propaganda

Ibland ser jag allt genom en skräckspegel. När jag var liten trodde jag oftast att det där överdrivna, grova var något som kom ifrån mig själv, eller kanske min familj, eller möjligtvis någon annan närstående. När jag sedan blev äldre och erfarnare insåg jag att det finns överallt i vårt samhälle, om än inte ensamt så alltid närvarande. Att det finns och frodas beror väl på att vi försöker polera upp det eller låtsas att det inte existerar. Vi inser inte det korkade i att dölja våra egna tillkorta kommanden, eller att vi väljer att blunda för något uppenbart fel. Kanske är det därför som det överdrivet idylliska alltid får mig att må illa. Jag tycker det förvrider världen till något osmakligt, okunnigt och ointressant. Den bild av oss människor som får plats i det där stiliserade idyllen är egentligen inte särskilt fin, utan grov och förenklad. Det kan vara sverigedemokraten som tar för givet att jag delar deras främlingsfientlighet eller någon annan som tror att jag delar deras intresse för heminredning. Olika förutfattade meningar om vem man är och vem man bör vara, som en slags motkraft till kreativitet och pluralism.

I dag när jag såg dokumentären Inside Job, som förklarar uppkomsten av den ekonomiska krisen 2009 , så tillkom ännu en dimension av min skräckspegel . Filmen förklarar bland annat att de ledande ekonomerna från universitet som gick i bräschen för avregleringen av marknaden var sponsrade av finansinstituten som var de som tjänade mest på detta. Senare när krisen kom och Obama skällde ut folket på Wall Street för oansvarigt agerande, så tändes ett hopp. Men istället blev Wall Streetexperter Obamas experter och självklart blev reformen, eller vanten, en tumme, vilket känns helt logiskt med tanke på världsordningen för övrigt.

Självklart är det fara när propaganda inte bara får fotfäste bland fattiga arbetare utan också bland de som dominerar styret av världsekonomin. Det krävs inte direkt att man är leninist för att inse att de som bestämt det här är de som tjänar mest på det och de som förlorar är de fattigaste. Ja ja detta har ju även Anders Borg insett.

Vi har tappat bort det kritiska tänkandet till förmån för propagandan och detta avspeglar sig på långt fler områden än Wall Street. Jag möter det så gott som dagligen.