Vad jag skriver om när jag skriver om nagellack.

Jag har lyssnat på en massa föreläsare det senaste som har föreläst i oändlighet om hur vårt behov av självbekräftelse speglas i vårt användande av sociala medier. Och om hur vi skapar vår identitet genom sociala medier. Om hur vi genom vad vi delar med oss och skriver uttrycker vem vi är, eller snarare vad vi vill vara. Det där är väl kanske inte så världsomvälvande tycker jag egentligen. Jag vill minnas att jag har suttit på oändligt många föreläsningar under sociologin och etnologin och hört föreläsare föreläsa i oändlighet om identitetsskapande. Men även om det inte är så nytt det vi håller på med på Facebook, så är det ändå hemskt intressant tycker jag. Det här blogginlägget kommer för övrigt inte heller att vara särskilt världsomvälvande, så om du hoppades på det kan du sluta läsa nu.

En sak som jag tycker är rätt sjuk med Facebook är alla överenskommelser om vad som är okej och inte okej att skriva. En av mina vänner har haft en lång och jobbig period. Han och hans fru har kämpat med att försöka pengarna att räcka och hitta jobb att jobba på. Han brukade alltid skriva ganska dystra statusar om att livet var skit och bara blev värre. Då var det en kompis till honom som sa till honom att han skrev för deppiga grejer, att han borde skriva något gladare istället. Och vad är grejen med det egentligen? Alltså vem ska bestämma vad man får skriva? Och glömmer man inte lite bort hur skönt det kan vara att få medkänsla och sympati i svåra stunder av ens vänner?

Jag tycker det här är så konstigt. Att man ska framställa sig som att man lever i den lyckligaste av världar med den underbaraste mannen och de gulligaste barnen. Alla vet ju att livet inte är så. Man bråkar. Man misslyckas. Man hatar sitt liv. Varför är folk så rädda för det som är verkligt? Varför måste man hålla på att fejka någon sorts sjuk låtsasvärld på Facebook där allt är fint, pastellfärgat och lyckligt? Det blir så himla märkligt tycker jag. Helt meningslöst och urvattnat. Men jag gör precis samma sak själv. Jag filtrerar naturligtvis också vad jag skriver i sociala medier. Jag checkar aldrig in när jag är hos min psykolog, jag skriver aldrig om saker som gör mig ledsen och jag skriver aldrig något negativt om mitt jobb längre. Jag brukar skriva om nagellack istället. Det blir enklare så.

Men det är knepigt och fascinerande det här. Att vi skapar bilder av oss själva som felfria och toklyckliga. Det är som en lek. Eller som ett märkligt spel där alla vet att man ljuger, men man håller på ändå.

Humor är en annan svår sak på Facebook. En kille jag känner som spelar i ett band och som tycker att han är jätterolig skrev en gång att han skulle behöva amputera armen. Det tyckte han var jätteskoj, men inte hans vänner. Han fick massor av kommentarer om hur synd det var om honom, folk ringde hans mamma och ingen förstod att han skämtade. Av det kan man nog dra slutsatsen att folk tenderar att tro på det man skriver och att han inte är så rolig som han tror att han är.

Den bästa statusen jag har läst var så här - Har rätt tråkigt, går och runkar. Det är fantastiskt roligt tycker jag. Jag önskar att jag hade skrivit den statusen! Men det hade inte gått, jag har för många som jag vill verka smart och sofistikerad inför som vänner. Jag har förresten märkt att det mina kompisar på Facebook gillar mest är när man skriver inlägg om alkoholhaltiga drycker och delar med sig av bilder på nyfödda bebisar. Min plan är därför att jag ska supa mig jättefull och bli på smällen. Då säkrar jag nog många likes. Det får bli mitt sommarprojekt.