Vad jag skriver om när jag skriver om nagellack.

Jag har lyssnat på en massa föreläsare det senaste som har föreläst i oändlighet om hur vårt behov av självbekräftelse speglas i vårt användande av sociala medier. Och om hur vi skapar vår identitet genom sociala medier. Om hur vi genom vad vi delar med oss och skriver uttrycker vem vi är, eller snarare vad vi vill vara. Det där är väl kanske inte så världsomvälvande tycker jag egentligen. Jag vill minnas att jag har suttit på oändligt många föreläsningar under sociologin och etnologin och hört föreläsare föreläsa i oändlighet om identitetsskapande. Men även om det inte är så nytt det vi håller på med på Facebook, så är det ändå hemskt intressant tycker jag. Det här blogginlägget kommer för övrigt inte heller att vara särskilt världsomvälvande, så om du hoppades på det kan du sluta läsa nu.

En sak som jag tycker är rätt sjuk med Facebook är alla överenskommelser om vad som är okej och inte okej att skriva. En av mina vänner har haft en lång och jobbig period. Han och hans fru har kämpat med att försöka pengarna att räcka och hitta jobb att jobba på. Han brukade alltid skriva ganska dystra statusar om att livet var skit och bara blev värre. Då var det en kompis till honom som sa till honom att han skrev för deppiga grejer, att han borde skriva något gladare istället. Och vad är grejen med det egentligen? Alltså vem ska bestämma vad man får skriva? Och glömmer man inte lite bort hur skönt det kan vara att få medkänsla och sympati i svåra stunder av ens vänner?

Jag tycker det här är så konstigt. Att man ska framställa sig som att man lever i den lyckligaste av världar med den underbaraste mannen och de gulligaste barnen. Alla vet ju att livet inte är så. Man bråkar. Man misslyckas. Man hatar sitt liv. Varför är folk så rädda för det som är verkligt? Varför måste man hålla på att fejka någon sorts sjuk låtsasvärld på Facebook där allt är fint, pastellfärgat och lyckligt? Det blir så himla märkligt tycker jag. Helt meningslöst och urvattnat. Men jag gör precis samma sak själv. Jag filtrerar naturligtvis också vad jag skriver i sociala medier. Jag checkar aldrig in när jag är hos min psykolog, jag skriver aldrig om saker som gör mig ledsen och jag skriver aldrig något negativt om mitt jobb längre. Jag brukar skriva om nagellack istället. Det blir enklare så.

Men det är knepigt och fascinerande det här. Att vi skapar bilder av oss själva som felfria och toklyckliga. Det är som en lek. Eller som ett märkligt spel där alla vet att man ljuger, men man håller på ändå.

Humor är en annan svår sak på Facebook. En kille jag känner som spelar i ett band och som tycker att han är jätterolig skrev en gång att han skulle behöva amputera armen. Det tyckte han var jätteskoj, men inte hans vänner. Han fick massor av kommentarer om hur synd det var om honom, folk ringde hans mamma och ingen förstod att han skämtade. Av det kan man nog dra slutsatsen att folk tenderar att tro på det man skriver och att han inte är så rolig som han tror att han är.

Den bästa statusen jag har läst var så här - Har rätt tråkigt, går och runkar. Det är fantastiskt roligt tycker jag. Jag önskar att jag hade skrivit den statusen! Men det hade inte gått, jag har för många som jag vill verka smart och sofistikerad inför som vänner. Jag har förresten märkt att det mina kompisar på Facebook gillar mest är när man skriver inlägg om alkoholhaltiga drycker och delar med sig av bilder på nyfödda bebisar. Min plan är därför att jag ska supa mig jättefull och bli på smällen. Då säkrar jag nog många likes. Det får bli mitt sommarprojekt.

Bjud hem en sverigedemokrat

Jag har lånat hem Fult folk av Linnea Nilsson och Emil Schön. Det är en bok där man intervjuar folk som röstar på sverigedemokraterna. Jag tänker på att även och eftersom sverigedemokraternas politik är både galen och farlig, så begår vi ett misstag om vi demoniserar deras väljare, för det knyter dem bara starkare till sverigedemokratin och längre ifrån oss andra väljare. Jag börjar bli så gammal nu att jag har förstått att rättvisan inte alltid segrar. Eller jag tror i alla fall inte att rättvisan kommer att segra utan att man kämpar för den. Jag tänker att ett bra sätt att få ner Sverigdemokraternas siffror till nästa val är att bjuda hem en sverigdemokrat på middag och sedan bryta den svenska etiketten genom att börja prata politik, men inte utan respekt. Genom att visa respekt får man respekt. Men en stor orsak till att sverigedemokraterna vuxit sig så stora är ju att vi inte vill veta av dem.

Undrar så flundran

På debattsidan på dagens DN-debatt skriver vänsterpartiet om problemet med att friskolor tar ut stora vinster som inte går tillbaka till skoleleverna. Personligen så har jag inget emot friskolor, men jag gillar inte att de kan ta ut stora vinster som inte går tillbaka till eleverna utan till vinstdrivande företag. Jag tycker det är stöld av skattepengar. Att friskolor utarmar den kommunala skolan ser vi bevis på idag. Jag tycker att man borde hitta ett annat system där det ena inte utarmar det andra, men jag har förstått att det är svårt. Men i Norge, Finland och Danmark har man tydligen täppt till möjligheten för friskoleföretagen att skaffa stora vinster enligt dagens debattartikel.

Jag förstår inte att man skall jaga fuskare bland låginkomstagare och försämra villkoren för arbetslösa samtidigt som man tycker att den här typen av tjuverier är helt okej. Det finns en nonchalant och gnällig ton i hela samhällsklimatet som gör att vissa använder sitt samhällsengagemang till att vaska champagne medan andra kanske jobbar svart för 20 kronor i timmen. Däremellan ett stort skikt som fuskar med skatten om de har en möjlighet.

Jag säger inte att jag inte skulle fuska med skatten om jag hade en möjlighet. Jag har aldrig varit där och har ingen aning om hur jag skulle påverkas av en så ekonomiskt gynnsam situation att jag kunnat välja. Men det märkliga är ju korrelationen mellan att ha lite mer att röra sig med samtidigt som man anser att man inte har råd att betala skatten. Samtidigt som man klagar över samhällsservicen som man envisas med att skylla på en underklass som man inte menar gör rätt för sig. En bristande intelligens i samhället som beror på jag vet inte vad, en sifferiver, bristande poetisk dimension kanske, eller ett totalhaveri av det individualistiska projektet som behöver en trygg stat för att det inte skall bli djungelns lag ungefär. Sedan denna uppenbara skillnad på folk och folk, människors olika värden, olika rättigheter. Samhällets styvbarn.

Möjligtvis oläsligt svammel

I höst är det val och på mitt bibliotek kommer det vara förtidsröstning. Jag undrar hur det går i år. Själv tillhör jag den där grå massan i mitten som har det tillräckligt bra eller tillräckligt dåligt för att knappt beröras alls av någon politik. Mer än av skolpolitiken då och den är ju åt helvete hur man än gör verkar det som. Fast mina barn har föräldrar som kan kompensera om det behövs någon extra. Dessutom har vi järnkoll och ser självklart till att byta skola om det går helt åt pipsvängen. Varje vecka svär jag också över bristen på postkontor, men tyvärr har inget parti gått till val på frågan om postkontor.

Jag tycker att jag har ett bra liv rent ekonomiskt. Men med europeiska mått så tjänar vi inte speciellt bra varken jag eller min man. Fast jag är ganska förvånad över hur det ser ut nu i vårt samhälle, att allt fler hela tiden vill ha mer och mer. Jag tycker det känns ganska bortskämt. Konsumtion är inte bra och jag fattar inte riktigt varför man skall sträva efter något slags lyxliv. Vi har råd att köpa bra mat för våra pengar och det duger. Jag menar att man måste ha ett internationellt perspektiv på allting. Måste gå till botten med detta om alla människors lika värde, i fall det verkligen är något man står för i praktiken. Jag står inte för det i praktiken, men jag är medveten om det och försöker påverka mig själv, fast jag vet att jag troligtvis aldrig kommer att lyckas fullt ut. Det finns ingen möjlighet för mig att på riktigt förstå hur exempelvis barnen i Darfur har det. Det handlar om hur jag lever och den tradition som finns i vårt land om hur man lyfter fram fattigdom i andra länder. Kanske är det annorlunda för yngre generationer. Men jag är allt för påverkad av hur det var när jag var barn.

Ett talande exempel är bilden på det fattiga, nakna, flugfulla barnet i hemkunskapsboken, mitt bland bullrecept och råd om hur man får det bästa diskvattnet. Bilden hade säkert goda intentioner, men det blev så fel. Det blev en polarisering av vi och dem. Som om man blir en godare människa genom att just tänka eller se det där barnet på en bild. Som om vore det en ikon från den religiösa traditionen om att man bidrager till en bättre värld genom att gå i kloster och tänka gott.

En sak vet jag i alla fall. Om världen drastiskt förändras, min familj svälter och hamnar i flyktingläger så vill jag verkligen inte att mina avmagrade barn skall hamna på bild bland bullrecept i en lärobok i Japan. Fast det där händer inte oss, eller hur? Hur skulle då tågen komma i tid?

Ett pinsamt exempel på att jag inte klarar av att se att alla människor har lika värde men ändå strävar för det på ett annat plan är missnöjet över min lön. Den duger åt mig men samtidigt tycker jag att det är fel att vi bibliotekarier har så låg lön i jämförelse med andra i Sverige med likvärdig utbildning. Ett problem i denna fråga tror jag är att många ansvariga lönesättare över bibliotekscheferna egentligen inte vet vad bibliotek är för någonting, eller de vet men de går inte på bibliotek längre. För dem blir biblioteken som ett slags julgransbelysning, som skyltar med att vi lever i ett fantastiskt samhälle eller nåt gissar jag.

Det är klart att en julgransbelysning inte kan kosta allt för mycket och de pengar som redan går till bibliotek är ibland någon slags obegriplig stolthet. För till syvende och sist så har vi en folkbibliotekstraditoin att vara stolta över. Jag tänker att kanske skulle våra chefer gå mer på biblioteken om vi hade en annan humanistisk tradition, som de har i Frankrike, men vår folkbibliotektradition är ju extremt mycket bättre än deras så där kom inga svar. Men Finland och Danmark kan vara ännu stoltare över sin folkbibliotekstradition, så svaren finns kanske där. Det beror på kultursyn helt enkelt och människosyn. Fast Danmark och Finland har å andra sidan större problem med främlingsfientlighet. Är det samma sak eller något annat?

Ända sedan jag började studera till bibliotekarie för femton år sedan så har man pratat om att vi måste höja statusen på yrket. Kanske borde vi istället tänka att vi skulle höja statusen på den enskilda människan, den enskilda besökaren, så att de kan känna att det är något fint att vara en medborgare i vårt samhälle, något som vi skall värna om? Men hur sjutton gör man det? Röd matta in på biblioteket? Nja. Att vi alla medborgare hade samma kläder, ett slags Maouniformer? Nja

Att försöka sträva efter att få det bättre och bättre är kanske inget vi kan stoppa utan något inbyggt i hela systemet, om man nu skall tro Darwin, vilket man kanske inte ska, men det är ändå en devis som det moderna samhället lever efter. Men kanske är det dags att börja sträva efter att få det bättre på ett annat sätt? Så att även chefer får tid att gå på biblioteket?