Att vi lyfter varandra, julens soundtrack

Ibland är jag bekymrad för Folkbibliotekssverige. För hur man än satsar så blir det inte bättre. Statistiken visar i fel riktning. Bibliotekssandan är inte tillräckligt proggresiv. Exempel på detta är att om det finns en liten filial någonstans som inte är särskilt välbesökt så tänker man oftast nedläggning istället för satsning. Ändå vet man att nysatsningar är det som faktiskt kan dra besökare.

Vad kan det bero på? Ja att det är så att offentliga samhället monteras ner. Men också att många i bibliotekskåren drar gränser själva istället för att låta politikerna dra dem. De säger inte ska väl vi. Att det finns en inbyggd destruktivförsiktighet.  Det är sådant som barn begriper och som folk på marknader brukar begripa; att man får begära mycket mer än vad man vill ha för att det man vill ha ska verka rimligt och överkomligt. Själv har jag inte mycket av den där tillbakahållna inställningen i mig. Det beror på olika saker, var jag hamnade när jag började jobba, men också att jag har väldigt svårt med den typen av resursslöseri som det innebär att lägga sin energi i ett gnällbälte. 

Vad det är för slags stämningar som styr och  vad folk är rädda för?  Det är en självklar rysare att det konstruktiva samtalet  är så långt borta i verksamheter som skall stödja den demokratiska utvecklingen.

Kanske är det så att det är väldigt svenskt enligt Sverigdemokraternas idé om att om man är svensk så sticker man inte ut? Jag vet inte ens ifall den idén om svenskhet stämmer. Lilla Sverige har ju varit innovativt i många områden och för att vara det tror jag att man skall sticka ut.  Men kanske har det med klass och kön att göra? Att många i min värld kommer från en klass som är van att stå med mössan i hand och ett kön som inte är van att inte få ta plats? Man är inte van att lösa problem utan har lärt sig att leva med dem?  Eftersom jag nyss sett filmer och läst böcker om Andra världskriget så kan jag inte låta bli att dra jämförelser med hur Hitler tog sig fram i en värld av passiva rädda nickedockor. Jämförelsen är förstås rejält överdriven, men där är något gemensamt. 

Ett problem som hänger ihop med det här är att man inte förstår vikten av att lyfta varandra. Att man inte förstår klavertrampet i att inte lyfta någon som gjort något bra. Att man måste lyfta varandra för att lyfta verksamheten, för att våga begära.  Som att man är rädd för att förlora något om man ger någon annan beröm, när det är precis tvärtom. Att denna brist på att våga uppmärksamma varandras positiva framsteg  bidrar i högsta grad till slöseri och destruktivitet.  Jag tycker inte att det är en privat sak om man väljer att se sina kollegor eller inte.  Det handlar om ifall man  har ett tillräckligt  professionellt förhållningssätt. Det man väljer att se växer, förvisso växer även det man blundar för men det är ett annat  viktigt kapitel. Det borde vara enkelt att begripa. Ibland känns det som att vi sitter och hyvlar oss själva med osthyvel. 

Till syvene och sist så bidrar varje handling man gör på sitt jobb till en utveckling eller en inveckling. Även om varje enskild handling inte skapar dramatik så gör helheten det. När jag tänker så blir allt på mitt jobb väldigt givande. Så klart kommer jag hem trött och sur ibland, men många gånger har jobbet också gett mig oerhört mycket bra energi. Ändå vet jag att mitt sätt att vara inte riktigt passar in, att jag sticker ut för mycket, men det roar och inspirerar mig och ger mig väldigt många rätt i min tolkning av situationen. Vilket självklart också skrämmer mig, men som sagt tillvaron är komplicerad. Så här i juletid får man väl också passa på att tacka alla fina kollegor och låntagare som gör mitt jobb till en härlig arbetsplats, trots nästan inga resurser alls. Som har gjort att det är här jag står just nu i in i min tolkning. Eftersom vi verkar ha glömt veckans soundtrak så får ni nu julens soundtrack, min absoluta julfavorit:

Storytella mig hit och dit

Den här veckan har det varit mycket fokus på berättandet. Efter att Mona Sahlin avgick förra söndagen så har den ene sossen efter den andre pratat om att man måste bygga en ny berättelse om socialdemokratin. Sen läser jag att Keith Richards är en riktig storyteller i samband med att hans bok recenserats. Därefter läser jag i GP om konsten att inreda med storytelling. Jag vet inte vad det kommer sig att det kommit så stort just den här veckan, för det har ju alltid funnits. Men det är ju bra, vi får hoppas att det smittar av sig på boken, läsandet och biblioteket. Kanske även trendnissarna börjar förstå att biblioteken är vägen in i den lokala berättelsens centrum, både genom sin förmåga att öppna berättelser för folk men också genom att finnas som en fysisk manifestation, som symbol. I bästa fall glömmer folk bort att använda sin tid till inredning och shopping, istället sitter de runt lägereldar eller i bokcirklar och pratar berättelser. Som av en händelse börjar folk prata om att de är intresserade av berättelser, att de har det i sig liksom, sedan de första gången hörde "ekorr´n satt i granen". Att bygga folkbibliotek blir en lika stor angelägenhet som att planera nya fotbollsplaner. På teveprogrammet Debatt ifrågasätter man ifall det är rätt att låta barnen läsa 15 timmar i veckan redan vid 9 årsålder. Ja man kan ju drömma!

Förresten som av en händelse så har jag en bok hemma, som en kollega rekommenderade för redan en vecka innan storytellings hysterin i svensk press. Det är en bok av Mario Vargas Llosa, den heter Berättaren och handlar visst om Berättaren som vandrar runt som mellan olika klaner i en indianstam och berättar. Berättaren som sammanhållaren. Har alla kanske läst samma bok? Apropå berättare så känner jag ju faktiskt en person som i över tio år arbetat som berättare. Här kommer en länk till hennes blogg. Jag har känt henne sedan jag var barn men det är en helt annan berättelse.

Den av gud utsände barnbibliotekarien

I början av veckan gjorde vi ett youtubeklipp för Kortedala och Gamlestadens biblioteksblogg. Det handlar om att vi barnbibliotekarier förväntas vara av en finare sort, befriad från alla själviska behov, oberoende av fritid, pengar och annat umgänge än barnboken, bla bla bla. Det handlar om tystheten som gör att inga chefer någonsin för frågan om mer tid för läsning till barnbibliotekarierna, utan att det är något som barnbibliotekarierna själva i alla tider fått kämpa för. För tio år sedan var det till och med så på många bibliotek att barnbibliotekarierna hade lägre lön än vuxenbibliotekarierna, trots att de bevisligen jobbade mer. Det var liksom finare att jobba med vuxna människor. Än i dag råder märkliga förhållanden på många små bibliotek. De vuxna låntagarna angår alla medan barnavdelningar bara angår den enda barnbibliotekarien trots att kanske hälften av låntagarna är barn. Men visst handlar det om jobbet som barnbibliotekarie ofta går till någon som kanske fått lite för mycket bekräftelse som den duktiga flickan i klassrummet. Den som alltid lyder och aldrig säger emot, som gör sin läxa och tycker som man skall tycka utan att själv kanske fundera på varför.

Men det här är inget krig mot vuxenbibliotekarierna (som jag också är eftersom jag jobbar på ett litet bibliotek där all personal jobbar mot all grupper) Det här handlar egentligen om att jag tycker att inga folkbibliotekarier som jobbar utåtriktat borde ha mer än 35 timmars schemalagd arbetstid. Resten kunde ägnas åt läsning av skönlitteratur. Då skulle vi verkligen kunna få spetskompetens och inte bara bli en mötesplats utan också en intressant och sjudande mötesplats.

Möjligtvis oläsligt svammel

I höst är det val och på mitt bibliotek kommer det vara förtidsröstning. Jag undrar hur det går i år. Själv tillhör jag den där grå massan i mitten som har det tillräckligt bra eller tillräckligt dåligt för att knappt beröras alls av någon politik. Mer än av skolpolitiken då och den är ju åt helvete hur man än gör verkar det som. Fast mina barn har föräldrar som kan kompensera om det behövs någon extra. Dessutom har vi järnkoll och ser självklart till att byta skola om det går helt åt pipsvängen. Varje vecka svär jag också över bristen på postkontor, men tyvärr har inget parti gått till val på frågan om postkontor.

Jag tycker att jag har ett bra liv rent ekonomiskt. Men med europeiska mått så tjänar vi inte speciellt bra varken jag eller min man. Fast jag är ganska förvånad över hur det ser ut nu i vårt samhälle, att allt fler hela tiden vill ha mer och mer. Jag tycker det känns ganska bortskämt. Konsumtion är inte bra och jag fattar inte riktigt varför man skall sträva efter något slags lyxliv. Vi har råd att köpa bra mat för våra pengar och det duger. Jag menar att man måste ha ett internationellt perspektiv på allting. Måste gå till botten med detta om alla människors lika värde, i fall det verkligen är något man står för i praktiken. Jag står inte för det i praktiken, men jag är medveten om det och försöker påverka mig själv, fast jag vet att jag troligtvis aldrig kommer att lyckas fullt ut. Det finns ingen möjlighet för mig att på riktigt förstå hur exempelvis barnen i Darfur har det. Det handlar om hur jag lever och den tradition som finns i vårt land om hur man lyfter fram fattigdom i andra länder. Kanske är det annorlunda för yngre generationer. Men jag är allt för påverkad av hur det var när jag var barn.

Ett talande exempel är bilden på det fattiga, nakna, flugfulla barnet i hemkunskapsboken, mitt bland bullrecept och råd om hur man får det bästa diskvattnet. Bilden hade säkert goda intentioner, men det blev så fel. Det blev en polarisering av vi och dem. Som om man blir en godare människa genom att just tänka eller se det där barnet på en bild. Som om vore det en ikon från den religiösa traditionen om att man bidrager till en bättre värld genom att gå i kloster och tänka gott.

En sak vet jag i alla fall. Om världen drastiskt förändras, min familj svälter och hamnar i flyktingläger så vill jag verkligen inte att mina avmagrade barn skall hamna på bild bland bullrecept i en lärobok i Japan. Fast det där händer inte oss, eller hur? Hur skulle då tågen komma i tid?

Ett pinsamt exempel på att jag inte klarar av att se att alla människor har lika värde men ändå strävar för det på ett annat plan är missnöjet över min lön. Den duger åt mig men samtidigt tycker jag att det är fel att vi bibliotekarier har så låg lön i jämförelse med andra i Sverige med likvärdig utbildning. Ett problem i denna fråga tror jag är att många ansvariga lönesättare över bibliotekscheferna egentligen inte vet vad bibliotek är för någonting, eller de vet men de går inte på bibliotek längre. För dem blir biblioteken som ett slags julgransbelysning, som skyltar med att vi lever i ett fantastiskt samhälle eller nåt gissar jag.

Det är klart att en julgransbelysning inte kan kosta allt för mycket och de pengar som redan går till bibliotek är ibland någon slags obegriplig stolthet. För till syvende och sist så har vi en folkbibliotekstraditoin att vara stolta över. Jag tänker att kanske skulle våra chefer gå mer på biblioteken om vi hade en annan humanistisk tradition, som de har i Frankrike, men vår folkbibliotektradition är ju extremt mycket bättre än deras så där kom inga svar. Men Finland och Danmark kan vara ännu stoltare över sin folkbibliotekstradition, så svaren finns kanske där. Det beror på kultursyn helt enkelt och människosyn. Fast Danmark och Finland har å andra sidan större problem med främlingsfientlighet. Är det samma sak eller något annat?

Ända sedan jag började studera till bibliotekarie för femton år sedan så har man pratat om att vi måste höja statusen på yrket. Kanske borde vi istället tänka att vi skulle höja statusen på den enskilda människan, den enskilda besökaren, så att de kan känna att det är något fint att vara en medborgare i vårt samhälle, något som vi skall värna om? Men hur sjutton gör man det? Röd matta in på biblioteket? Nja. Att vi alla medborgare hade samma kläder, ett slags Maouniformer? Nja

Att försöka sträva efter att få det bättre och bättre är kanske inget vi kan stoppa utan något inbyggt i hela systemet, om man nu skall tro Darwin, vilket man kanske inte ska, men det är ändå en devis som det moderna samhället lever efter. Men kanske är det dags att börja sträva efter att få det bättre på ett annat sätt? Så att även chefer får tid att gå på biblioteket?

Det sjuka biblioteket

Jag var på Gröna Lund med en bokhandlerska. Vi pratade om böcker så klart, om det ökade intresset för skönlitteratur och den minskade utlåningsstatistiken. Jag sa det ja säger till alla just nu. Vi gör fel saker på biblioteken. Vi har inte dragit nytta av litteraturhajpen. Istället för att se vad vi har för låntagare så inriktar vi oss på framtidens biblioteksbesökare. Vi är inåtvända, eller gör lite det som vi tycker är kul, bloggar istället för att vara ute bland låntagarna och rekommendera det som är bra. Eftersom tekniken finns på biblioteken ser vi nu för första gången en chans att vara med i hippagänget. Men sådana strävnaden har alltid gjort människor osäkra och ingen vidare strategi för att utveckla ett starkt varumärke. Jag säger inte att det är fel med teknik. Naturligtvis skall vi vara med det tåget. Men det ordnar sig, det utvecklas och några få kan anstränga sig i detta. Vi andra borde fortbilda oss i skönlitteratur och möta våra låntagares behov. Alla undersökningar tyder på att det besökare vill ha är råd om en bra bok. Hur kan vi bara nonchalera detta? Många bibliotekarier läser böcker på sin fritid. Men varför får inte alla bibliotekarier lästid? Varför varför varför. För att vässa oss i detta måste vi lyfta bibliotekariernas skönlitterära läsande från den privata sfären till den professionella.

På mitt eget bibliotek så märker jag på statistiken hur jag själv arbetat. Om jag haft mindre tid för att vara ute i biblioteket och prata för böckerna med de besökare som är där så går statistiken ner. Det är där bokhandlerskan kom in. Hon sa att hon kan märka en oerhörd skillnad på statistiken hur hon själv har agerat under en viss dag och hon menade att där har man ett väldigt stort ansvar.

Har vi samma ansvar inom bibliotek? Jag tycker det. Vi kan inte bara finna oss i minskade utlån när intresset går ner. Vi måste vara mycket självkritiska. Inse att något vi gör är väldigt fel. Jag förstår inte varför denna debatten inte kommer. Det känns på något sätt destruktivt och småborgerligt att gå omkring och låtsas att allt är bra när allt inte är det.

Jag har inget emot bloggar. Det är bra. Men bloggar finns överallt. Det är inget bibliotekspecifikt. Vi måste slipa på det som är unikt för oss om vi skall märkas och bli en viktig del för så många som möjligt. Självklart skall det finnas tid för att synas i den virtuella världen, men för detta måste det finnas mer resurser så att det inte blir så att bibliotekarien ute på golvet ersätts av hon som istället sitter inne och bloggar. Vi måste få upp utlånen. Vi måste bedriva verksamhet som vi intellektuellt kan försvara vår verksamhet om det är kris. Vi måste vara stolta för att vi har huvudansvar för ett kulturarv.

Jag tycker att biblioteksbranchen åtminstone den delen jag själv tillhör i folkbiblioteken i Göteborg, i mångt och mycket saknar självkritik. Man analyserar inte vad som är dåligt utan tittar bara på det som är bra. Vissa saker blir en hajp för att man pratar om det men ifall man når ut till besökarna är inte alltid lika viktigt. Men genom att analysera vad som är dåligt så kan man komma vidare, det är enkel psykologi. Jag menar Freud slog igenom år 1900 och även om han är ifrågasatt idag och utvecklade teorier om människor och inte organisationer så är det väl få som inte ser det som en sanning att man måste ta itu med sina brister för att få sina förmågor att blomma.

i dag fick jag bekräftelse

Mitt förra inlägg handlade bland annat om att idrottsrörelsen arbetar och tar plats på ett mer självklart vis än folkbiblioteksbranshen som jag själv arbetar i.
En liten påminnelse om att det faktiskt är så fick jag i dag då jag var på ett områdesmöte i stadsdelen där jag arbetar. På områdesmötet träffas bostadsbolag, vaktbolag, fältassistenter, fritidsassistenter, hyresgästföreningen och så en projektledare som hyresvärdarna i stadsdelen tillsammans anställt.
Jag fick reda på att man planerar en en spontanidrottsplats i stadsdelen. Park och Natur, stadsdelsförvaltningen, hyresvärdarna, de två grundskolorna (varav en friskola), en idrottsförening samt hyresvärdarna planerar detta tillsammans. Man har inga pengar för projektet, men man drar igång ändå, eftersom aktörerna har erfarenhet av att det brukar lösa sig. De ville göra det för att de såg att det behövdes. Jo jo.Det kan man kalla gott självförtroende. Tänk om vi kunde starta ett folkbibliotek på liknande vis? Vad kul det skulle vara. Vårt argument skulle vara som det jag hörde i dag, för att vi ser att det behövs. Jag har länge drömt om att bli någon slags barfota bibliotekarie, som går runt på stan och lånar ut böcker till folk som vill ha. Man kunde ha en bärbar utåningsstation och hålla spontana bokprat i hörnen lite varstans på stan. Detta kanske är något som kan bli enklare i och med läsplattor. Men viktigt för mig vid ett sådant här uppdrag är förstås att få bära toga, ha sandaler och fikonkrans i håret. Ja för att klädsel skulle vara gångbar under vintern så blir det viktigt att förflytta mig till någon av semesterorterna runt Medelhavet, där de svenska turisterna vill ha svensk mat, svenskt sällskap och så klart även svenska bibliotek. Det skulle så klart vara statsfinansierat, som ett slags vaccin mot dekadens och kulturellt förfall som så enkelt kan infalla då folk super och solar hela dagarna. Tänk vad mycket pengar vi skulle spara åt staten på detta!!

Det personliga tilltalet i biblioteket

För att skapa förtro förtroende måste man vara någon, stå för något. Om man inte vågar vara någon är det ganska självklart att folk blir osäkra i ens närvaro. Detta gäller såväl institutioner som personer.Samtidigt gäller det att man som tjänsteman i en offentlig institution förhåller sig professionellt i dagens mångkulturella samhälle. Det var nog lättare i exempelvis femtiotalets Göteborg, då alla utgick från någons slags gemensam ”Goa gubbar norm” som alla kände till. Men idag då samhället ser annorlunda ut med folk från alla jordens hörn, och tilltal som herr Johansson och fru Bengtsson är ersatt av ”du” så får man hitta andra normer för att så många som möjligt skall förstå att de offentliga rummen är deras egna. För sådana möten krävs en helt annan öppenhet, en ingång för ett personligt möte. Att en institution vågar visa upp personligheter inger förtroende. Det signalerar även för besökare eller användare att det är okej med olikheter. Samtidigt är det personliga en bra grund för exempelvis litteraturvägledning. Man har en chans att få en förklaring till varför en bok rekommenderas, vilket självklart kan fördjupa den egna läsningen, locka till mer reflektion, om man nu är ute efter det, vilket många låntagare på bibliotek uppenbarligen är.
Däremot ger man inte förtroende genom att vara som en banktjänsteman. Att gå på en bank är ett nödvändigt ont för många som kräver en speciell slags ganska opersonlig professionalism, där man inte är ute efter få fler besökare, snarare tvärtom har det visat sig. Vill man ha fler besökare som får man ha en helt annan strategi, då får man vara inbjudande, rentav trevlig.
Ja man bör vara personlig, men inte privat. När man är personlig får man gärna ge sken av att vara privat. En person som man gärna skulle vilja bjuda hem, men aldrig skulle våga fråga. Avståndet skall finnas där självklart, men inte ansträngt. Den professionelle skall kunna liknas med en lindansös, falskt ansträngningslös, med avspänt uttryck men väl så medveten om varje litet steg. Att vara personlig och inte privat är också att hindra den egna dåliga dagen lysa igenom, att ställa sina sorger åt sidan för ett slag. Det är då man är ett riktigt proffs! Inte om man är som en kall tjänsteman som låtsas vara ett neutrum, tillverkad i bibliotekets källare av en känd formgivare.

Det personliga, trevliga, tillmötesgående är också ett skäl för att kunna kräva in böter. En gång läste jag en bok om hur man framför kritik till någon. Där stod det att för varje kritisk sak man säger så skall man ha sagt minst tjugo positiva. Ja det handlar naturligtvis om att personen i fråga skall känna sig sedd, förstådd, respekterad. Det är ett knep som är ganska lätt att förstå. Förutom att man visar respekt för den man pratar med så är det ju också ett sätt att nå fram, ett slags taktik. Om man gör en översättning till en person som besöker ett bibliotek så kan man ju enkelt tänka sig att den personen känner sig mer intresserad av att återvända om den kommunikation som de haft med bibliotekarierna bestått i annat än prat om försenade böcker och bötesbelopp. I grunden handlar det om något så enkelt och självklart som positiva vibbar.
Men för att våga vara personlig så måste man också våga stå för något och där har vi väl det största problemet. Man måste våga visa något eget, tro på att man kan förmedla något som ingen annan kan, det är så man blir värdefull och speciell. Om man som institution inte står för något framstår man som kall, opersonlig, i det långa loppet tämligen ointressant och i värsta fall även lite löjlig. Som exempel kan jag säga att jag i dagarna har jag hört en del ganska löjeväckande kritik om ett biblioteks blogg. Man frågar sig ifall dess stadsdelsnämnd står för ett sådant innehåll. Jag undrar hur en politiskt vald stadsdelsnämnd skall kunna stå för något annat än mångfald och yttrandefrihet? Eller hur tänker man? Kritiken mot det personliga tilltalet är ofta grumlig och har sällan någon särskilt vederhäftig analys, vilket retar mig, för jag har egentligen inget vettigt att svara emot.