måndag 14 juni 2010

Det sjuka biblioteket

Jag var på Gröna Lund med en bokhandlerska. Vi pratade om böcker så klart, om det ökade intresset för skönlitteratur och den minskade utlåningsstatistiken. Jag sa det ja säger till alla just nu. Vi gör fel saker på biblioteken. Vi har inte dragit nytta av litteraturhajpen. Istället för att se vad vi har för låntagare så inriktar vi oss på framtidens biblioteksbesökare. Vi är inåtvända, eller gör lite det som vi tycker är kul, bloggar istället för att vara ute bland låntagarna och rekommendera det som är bra. Eftersom tekniken finns på biblioteken ser vi nu för första gången en chans att vara med i hippagänget. Men sådana strävnaden har alltid gjort människor osäkra och ingen vidare strategi för att utveckla ett starkt varumärke. Jag säger inte att det är fel med teknik. Naturligtvis skall vi vara med det tåget. Men det ordnar sig, det utvecklas och några få kan anstränga sig i detta. Vi andra borde fortbilda oss i skönlitteratur och möta våra låntagares behov. Alla undersökningar tyder på att det besökare vill ha är råd om en bra bok. Hur kan vi bara nonchalera detta? Många bibliotekarier läser böcker på sin fritid. Men varför får inte alla bibliotekarier lästid? Varför varför varför. För att vässa oss i detta måste vi lyfta bibliotekariernas skönlitterära läsande från den privata sfären till den professionella.

På mitt eget bibliotek så märker jag på statistiken hur jag själv arbetat. Om jag haft mindre tid för att vara ute i biblioteket och prata för böckerna med de besökare som är där så går statistiken ner. Det är där bokhandlerskan kom in. Hon sa att hon kan märka en oerhörd skillnad på statistiken hur hon själv har agerat under en viss dag och hon menade att där har man ett väldigt stort ansvar.

Har vi samma ansvar inom bibliotek? Jag tycker det. Vi kan inte bara finna oss i minskade utlån när intresset går ner. Vi måste vara mycket självkritiska. Inse att något vi gör är väldigt fel. Jag förstår inte varför denna debatten inte kommer. Det känns på något sätt destruktivt och småborgerligt att gå omkring och låtsas att allt är bra när allt inte är det.

Jag har inget emot bloggar. Det är bra. Men bloggar finns överallt. Det är inget bibliotekspecifikt. Vi måste slipa på det som är unikt för oss om vi skall märkas och bli en viktig del för så många som möjligt. Självklart skall det finnas tid för att synas i den virtuella världen, men för detta måste det finnas mer resurser så att det inte blir så att bibliotekarien ute på golvet ersätts av hon som istället sitter inne och bloggar. Vi måste få upp utlånen. Vi måste bedriva verksamhet som vi intellektuellt kan försvara vår verksamhet om det är kris. Vi måste vara stolta för att vi har huvudansvar för ett kulturarv.

Jag tycker att biblioteksbranchen åtminstone den delen jag själv tillhör i folkbiblioteken i Göteborg, i mångt och mycket saknar självkritik. Man analyserar inte vad som är dåligt utan tittar bara på det som är bra. Vissa saker blir en hajp för att man pratar om det men ifall man når ut till besökarna är inte alltid lika viktigt. Men genom att analysera vad som är dåligt så kan man komma vidare, det är enkel psykologi. Jag menar Freud slog igenom år 1900 och även om han är ifrågasatt idag och utvecklade teorier om människor och inte organisationer så är det väl få som inte ser det som en sanning att man måste ta itu med sina brister för att få sina förmågor att blomma.

8 kommentarer:

  1. jag håller med dig helt. har även tänkt en hel del på skillnader mellan olika bibliotek. Det bibliotek som jag jobbat på där jag jobbat mest med litteraturförmedling på är Askim. Delvis för att jag ville rikta in mig på det när jag fick det vikariatet och dels för att det var väldigt lättjobbat, folk ville ha boktips och vågade ställa krav. När jag sen började här uppe tog jag med mig metoderna och fick ett helt annat mottagande både av annan personal och låntagare. Här kan det nästan ses som ett hot om man är lite efterhängsen och pratar utifrån sig själv som individ, det finns ingen tradition av boktips och folk är inte vana att ta vad de vill ha. och jag tror att det är lätt att man som bibliotekarie accepterar det, inte vill vara till besvär. när man sen lägger till att skönlitteratur nedvärderas inom bibliotek så tycker jag inte att det är konstigt att det ser ut som det gör. + att förmedling av skönlitteratur tar tid, tid som ingen anser att vi borde ha. det är också en konflikt, hur lyfta frågan utan att bara skuldbelägga yrkeskåren ännu mer än vad som redan görs? /ida

    SvaraRadera
  2. Men det är väl inte bibliotekarierna som ska "skuldbeläggas" i detta fall? Det är väl faktiskt så att bibliotekarierna måste schemaläggas till yttre litteraturförmedlande? Jag tror verkligen att flertalet bibliotekarier gärna hade velat vara ute på golvet och bokprata. Och jag ser inte bloggandet som en verksamhet som tar från någon annan verksamhet - båda är ju faktiskt bokprat!
    Som tur är har inte folkbiblioteken ensamma ett kulturarvsuppdrag - då hade det varit rejäl kris för det!
    Men bra rutet!

    SvaraRadera
  3. Problemet med mig när jag svarar så här är att jag ofta vill försöka få rätt och det är inte så mycket bra med det tycker.Särskilt inte som jag är väldigt tacksam över att ni svarar. TACK!! Egentligen är det själva dialogen, polemiken som utvecklar, förutom när man just går i polemik på grund av instinkt...som jag nu nästan är nära att göra. Men jag svarar i alla fall.

    Jag tänker att huvudsaken är att vi finns tillgängliga på biblioteket och är uppdaterade i den nya litteraturen. Möjligt att inte själva bloggandet är något hinder. Vad jag tänker på är att bibliotekarieyrket är inne i en dynamisk utveckling där de gör mer och mer saker men utan att vara särskilt framgångsrika eftersom lånen går ner. Resultatet är snarare att vi inte har tid att finnas tillgängliga och rådgivande för våra besökande låntagare, de som ger hela biblioteket sitt existensberättigande. Men vi fortsätter göra de där sakerna för att vi inte säger ifrån tillräckligt eller helt enkelt för att vi tycker det är roligt. Men att göra saker som är roligt utan att det leder till något hör mer hemma på en hobbybasis, inte i ett yrke om ni frågar mig.
    Sen får man väl självklart vara känslig för de olika låntagarna, inte överfalla dem, men i alla fall vara öppna så att inte bara stammisar törs fråga (men detta är vi väl överens om) ;-) Själv tillhörde jag nog den där låntagarkategorin som du beskrev Ida, som vill gå för mig själv.. Men det är så roligt att rekommendera böcker när jag väl får tillfälle! Just den här friheten vi har att rekommendera utan att tvingas vara säljande det ger en viss trovärdighet som man inte möter särskilt ofta i vårt genomkommersialiserade samhälle. Jag njuter av att tillhöra detta offentliga, detta samhällets sälta.

    Skuld. Nej de enskilda bibliotekarien skall självklart inte skuldbeläggas i detta. Att vi ens kommer på tanken att känna skuld kanske beror på att vi ändå är så ensamma i våra strävnaden mot ett besökt bibliotek. Inga visioner finns uppifrån (inte bibliotekscheferna utan cheferna över dem i SDN). Den vilsenhet som jag nu menar råder beror väl inte på oss utan på dåliga riktlinjer. Vi irrar i ett mörker ungefär...tar på oss mycket personligt ansvar utan att få särskilt mycket vidareutbildning.

    Sen tror jag att samtidslitteraturen är ja ett bra kitt för ett folk i ett samhälle, skapar förståelse, samhörighet, ja halleluljha! Men jag är ju lite nördig i detta Men en stolt bibliotekarie trots allt.

    SvaraRadera
  4. Jag tycker fortfarande att du ställer päron mot äpplen! Man kan ha båda för båda är en fråga om tillgänglighet och uppdatering. Och det där med att göra saker som är roligt - menar du att man är oprofessionell om man har roligt i det man gör?
    Om inte så undrar jag vad det är för roliga saker biblioteken gör som inte leder någonstans?

    Varför kan inte bibliotekarier få vara olika? Som tur är finns det ju inte endast en bibliotekarie på ett bibliotek.

    SvaraRadera
  5. Jag förstår inte vad som är äpplen och päron. Jag försöker se en helhet. Vad jag försöker skriva är att vi måste komma till rätta med utlåningstatistiken och jag menar att om den sjunker samtidigt som vi är inne i en expansiv omvandlingsfas så gör vi något fel.
    Om statisken fortsätter att sjunka så kan det vara ett hot mot våran verksamhet. Vi måste vara starka och självklara för så många medborgare så möjligt så vi inte bara har en möjlighet att finnas kvar utan också får utrymme för att utvecklas och blomstra.
    Men det är klart man kan göra både och om det leder till någonting. Och det är det jag menar att statistiken inte visar att det gör. Då får man få tid till att göra något som leder rätt och då kanske man får ta bort något annat.

    O nej det är ABSOLUT inte oproffesionellt att ha roligt på jobbet. Det skulle jag ALDRIG tycka. Att ha roligt är ett mål alltid för mig. Här känns det faktiskt som du försöker komma med en billig poäng!
    MEN om man bara har roligt utan att bry sig om eller analysera vad det roliga leder till då hör det till hobbybasis. Att blogga till exempel i jobbet, tycker jag själv är väldigt roligt, men jag är inte så säker på att vi når ut till särskilt många.

    Vad jag egentligen vill lyfta fram mer konkret är att vi arbetar för lite med skönlitteraturen mot vuxna , befinner oss inte tillräckligt tillgängliga för att ge boktips och det vore kanske en väg att gå för att komma tillrätta med statistiken då den sjunker och det har visat sig att få tips på en bra bok är biblioteksbesökare är ute efter. I detta förmedlande har vi också något väldigt biblioteksspecifikt som ingen annan yrkeskategori sysslar med. Eftersom man inte gör det särskilt mycket nu så antar jag att det beror på någon form av tidsbrist och därför kanske man kan göra något annat mindre. Jag tycker ibland att vi fuskar väldigt mycket i andra yrkesroller och tror faktiskt att detta leder till att vi inte får upp våra löner. Genom att praktiskt visar attityden "det gör vi lika bra själva" att vi inte respekterar andras proffesioner och det tror jag slår tillbaka. Vi skall göra layout, vara skådespelare, lärare...

    Men att ge alla bibliotekarier lästid och att ha litteraturmöten med personalen tror jag är ett sätt att synliggöra och arbeta med skönlitteraturen på biblioteken. Men självklart skall alla bibliotek vara olika, det är en förutsättning för att blomstra i sitt närmområde. Där är vi helt överens.

    Jag menar egentligen att vi påverkar mer än vad vi tror genom våra attityder och att jag TROR att detta med att ha tid till att slå sig lös och prata böcker med enskilda intresserade besökare som ber om råd verkligen skulle kunna vara ett sätt att komma till rätta med besökstatistiken. Att jag skriver om det är alltså att jag inte tycker att det utrymmet finns riktigt nu.

    SvaraRadera
  6. Vill också säga att det finns för få visioner om skönlitteraturen på folkbiblioteken. Visionerna rör mest den tekniska utvecklingen.

    SvaraRadera
  7. Biblioteket kanske kunde vara mer interaktivt.
    Bilder och text med rekommendationer från personal, lite personligt, roligt och berättande.
    Kanke uppmuntra låntagarna att komma med inköpsförslag. Sedan skylta med att boken köpts på förslag av den personen. Låta låntagare tipsa om böcker på en anslagstavla etc

    SvaraRadera
  8. Jag vill bara tillägga en sak. Blogg kanske inte är ett jättebra exempel på saker som tar tid från kärnverksamheten, eftersom det är litteratur orienterat. Men jag menar bara att om man inte får några besökare så kanske man kan lägga sin energi på något annat.

    SvaraRadera