Om Hultsfred och livets dilemman

I mitt sista inlägg handlade om biblioteken, att vi gjorde fel saker och att vi inte skulle blogga så mycket. Vad tror ni hänt sedan dess? Jag har jobbat en vecka och under arbetstid eller även på midsommardagen för jobbet skrivit SEX blogginlägg. Det är något konstigt med mig.När jag bestämmer mig för att inte göra på något speciellt så gör jag det mer än vanligt. För några år sedan, när jag ätit lite mycket smörgåstårta, bestämde jag mig för att gå på pulverdiet i en vecka. Oj oj. När jag kom fram till middagstid första dagen så blev jag liggandes i sängen där jag stannade kvidande av hunger under några timmar. Sen insåg jag att så här kan jag inte ligga en vecka, så jag började äta. Likadant med träning. I år så skaffade jag förutom mitt vanliga träningskort på mitt gym även ett årskort på en simhall. Nu har jag skadat foten, inte varit på gym på en månad, under denna tid har jag heller inte joggat. Har nog simmat kanske 8 gånger på hela året. Jag har även haft ett annat träningsuppehåll på gymet i år, i april så det var inte så länge sen. Så lite som jag tränat 2010 har jag inte tränat sedan jag var gravid och ändå var planen på att träna mer. Jag tänkte börja bygga stora muskler. Börja jogga till jobbet. Hitta Evy Palm-formen.

Men att jag ägnat så extremt mycket tid till bloggandet på jobbet beror på att jag är schemalagd att skriva på en av bloggarna. Plus att vi faktiskt tagit diskussionen lite djupare på jobbet . Att vi skall satsa på litteraturförmedling. Bli bäst i stan på att ge boktips och att bloggandet i bästa fall blir som ett sätt att fördjupa sitt litteraturförmedlande. Ja ja, det är bara en del av sanningen. Min okuvliga natur är en annan. Känslan som vägrar att rätta sig efter mitt förnuft. Suck. Vad skall man med familj, arbetskamrater, släktingar, vänner till när man har nog med sig själv? Eller också har man alla de där för att komma lite bort ifrån sig själv.

Denna dag tänker jag så klart också på Hultsfred. Hur man när jag var ung kunde åka dit och träffa sina vänner från hela landet. För det fanns inget annat. När jag var i Vimmerby här om veckan åkte jag med en taxichafför som bodde i Hultsfred. Det kanske du känner till sa han, vilket var självklart. Men nu undrar jag hur blir det mina barn, födda 2000 och 2004. För dem kommer förmodligen Hultsfred var något lika främmande som kårhusockupationen var för mig. Herregud, jag var sjutton år innan jag förstod att det var kårhus och inte bårhus de pratade om. (kårhusockupationen ägde rum 1968 jag föddes 1967)

Tillbaka till taxichaffören. Vi pratade om den osäkra framtiden för festivalen som vi då trodde skulle överleva den här sommaren. Vi var lite sura båda två över att man kopierat festivalen överallt i landet så att originalet utarmats. Han berättade att det var likadant med en hantverksmarknad som han hade varit med att starta. Nu fanns det hantverksmarknader överallt och lite folk på alla. Jag kan också förvånas över att folk kopierar andras idéer och är nöjda med det. I detta är kanske piratkopierade jeans eller oliver som färgats svarta bland de värsta exemplen. Men jag har också hört konstnärer prata om detta. Hur besvärligt och negativt livsavgörande det kan var att bli kopierad av någon nära vän. Märkligt att förstå hur man vill bli konstnär för att kopiera andra.

Men vissa saker kan man inte komma till rätt med, vissa saker får man nog bara acceptera, som ett slags naturlag. Bra idéer är till för att exploateras, förädlas och förändrar sitt värde. Själv har jag den nya stjärnan på festivalhimlen Way out west helt nästgårds och är hur nöjd som helst med det. Kanske skulle man börja sälja öl på balkongen?Men vad vi sett av smålänningarna förut så kan man lita på att de hittar på något nytt. För sådana är de ju påhittiga och fulla av företagsanda. Men i kväll, för Hultsfred, jag förstår att ni är ledsna. Här kommer en sång till er: