Vad kan det bero på? Ja att det är så att offentliga samhället monteras ner. Men också att många i bibliotekskåren drar gränser själva istället för att låta politikerna dra dem. De säger inte ska väl vi. Att det finns en inbyggd destruktivförsiktighet. Det är sådant som barn begriper och som folk på marknader brukar begripa; att man får begära mycket mer än vad man vill ha för att det man vill ha ska verka rimligt och överkomligt. Själv har jag inte mycket av den där tillbakahållna inställningen i mig. Det beror på olika saker, var jag hamnade när jag började jobba, men också att jag har väldigt svårt med den typen av resursslöseri som det innebär att lägga sin energi i ett gnällbälte.
Vad det är för slags stämningar som styr och vad folk är rädda för? Det är en självklar rysare att det konstruktiva samtalet är så långt borta i verksamheter som skall stödja den demokratiska utvecklingen.
Kanske är det så att det är väldigt svenskt enligt Sverigdemokraternas idé om att om man är svensk så sticker man inte ut? Jag vet inte ens ifall den idén om svenskhet stämmer. Lilla Sverige har ju varit innovativt i många områden och för att vara det tror jag att man skall sticka ut. Men kanske har det med klass och kön att göra? Att många i min värld kommer från en klass som är van att stå med mössan i hand och ett kön som inte är van att inte få ta plats? Man är inte van att lösa problem utan har lärt sig att leva med dem? Eftersom jag nyss sett filmer och läst böcker om Andra världskriget så kan jag inte låta bli att dra jämförelser med hur Hitler tog sig fram i en värld av passiva rädda nickedockor. Jämförelsen är förstås rejält överdriven, men där är något gemensamt.
Ett problem som hänger ihop med det här är att man inte förstår vikten av att lyfta varandra. Att man inte förstår klavertrampet i att inte lyfta någon som gjort något bra. Att man måste lyfta varandra för att lyfta verksamheten, för att våga begära. Som att man är rädd för att förlora något om man ger någon annan beröm, när det är precis tvärtom. Att denna brist på att våga uppmärksamma varandras positiva framsteg bidrar i högsta grad till slöseri och destruktivitet. Jag tycker inte att det är en privat sak om man väljer att se sina kollegor eller inte. Det handlar om ifall man har ett tillräckligt professionellt förhållningssätt. Det man väljer att se växer, förvisso växer även det man blundar för men det är ett annat viktigt kapitel. Det borde vara enkelt att begripa. Ibland känns det som att vi sitter och hyvlar oss själva med osthyvel.
Till syvene och sist så bidrar varje handling man gör på sitt jobb till en utveckling eller en inveckling. Även om varje enskild handling inte skapar dramatik så gör helheten det. När jag tänker så blir allt på mitt jobb väldigt givande. Så klart kommer jag hem trött och sur ibland, men många gånger har jobbet också gett mig oerhört mycket bra energi. Ändå vet jag att mitt sätt att vara inte riktigt passar in, att jag sticker ut för mycket, men det roar och inspirerar mig och ger mig väldigt många rätt i min tolkning av situationen. Vilket självklart också skrämmer mig, men som sagt tillvaron är komplicerad. Så här i juletid får man väl också passa på att tacka alla fina kollegor och låntagare som gör mitt jobb till en härlig arbetsplats, trots nästan inga resurser alls. Som har gjort att det är här jag står just nu i in i min tolkning. Eftersom vi verkar ha glömt veckans soundtrak så får ni nu julens soundtrack, min absoluta julfavorit:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar