Sons of Anarchy och Hata Hollywood

Jag har svårt för moderna Hollywoodfilmer. Jag tycker oftast att det är skit och blir illa berörd när någon vän jag tycker om berättar att de är sugna på att gå och se den ena eller andra storfilmen på bio. Betala för något sådant? Men jag säger inget utan håller tyst fast brukar känna mig sviken. Förstår egentligen inte varför. Vad har jag med att göra vad andra ser för film? Men det handlar väl kanske om att jag aldrig får utrymme för att prata om vilken skit jag tycker det är, eftersom precis alla verkar tycka det är så bra. För egen del kan jag inte förstå hur man kan orkar med att se draman med så överdrivet vackra människor och storslagen scenografi. Och det djupaste man kan komma på är Woody Alllen. Han skall stå för något slags djupsinne och är samtidigt någon man kan skratta åt, för att inte vara hotande. Han drivs av inre stridigheter i burgna miljöer och det är meningen att man skall tycka synd om honom etc etc.

Jag mår också illa av hur många Hollywoodfilmer har pippi på att lägga på stråkar vid kärleksscener, som det yttersta beviset för hur billig och skitig den här världen egentligen är. Det brukar få mig att vilja kasta upp.

Men det händer att jag försöker. Många pratade om Mamma Mia när den kom, att den var så bra. Därför hyrde vi den en kväll förra sommaren. Jag fick svår migrän i två veckor efteråt. Min man däremot blev så inspirerad att han lyssnade på Abba hela hösten.

Fast jag ser amerikanska teveserier. Jag såg Dallas på 80-talet, Twin Peaks på 90-talet och nu har jag sett Sons of Anarchy . Siska skrev att Sons of Anarchy var så nära så nära en feminstisk amerikansk teveserie man kan komma och det får jag väl lita på (eftersom jag inte sett så mycket själv)

Det handlar om ett kriminellt motorcykelgäng som styr den lilla staden Charming. Man får följa huvudpersonerna genom deras skitiga kriminella jobb och man fattar tycke för dem. Det är komplicerade personligheter, smarta dialoger och snyggt. Huvudpersonen är Jax, vicepresident och son till den döde grundaren och Genna som gift om sig med klubbens nye president (som blir presidentens styvson). Jax är den gode sonen, som i början av boken hittar ett manuskript som den döde fadern skrivit om vad klubben var tänkt bli egentligen, att det fanns ett gott syfte. Jag tolkar det som ett jesusspår, den döde pappan blir lite som fadern i himlen och hans son finns på jorden får att tolka honom och ställa allt till rätta (annars är det mycket grekiskt drama) Pappan hade bland annat inspirerats av Emma Goldmans skrifter och därav namnet Sons of Anarchy. Det blir det en häftig intressekonflikt mellan honom och hans styvfar som skakar klubben. Klubben försörjer sig på vapenhandel, de säljer vapen till IRA och ger sig in i porrfilmsbranchen. Feminismen finns för att den skildrar kvinnoförtryck i en komplex tillvaro. Gängmedlemmarna tror verkligen att de skyddar kvinnor och barn. De rycker ut och mördar en våldtäktsman. Kvinnoförtrycket är oreflekterat, ett arv.

Det är komplexiteten som jag älskar. Det är människor som man lär sig att tycka om, samtidigt som de mördar folk. Ingen kan kalla detta förskönande. Jag har funderat på vad det är som gör den här serien, dessa människor, så tilldragande. Mitt svar är att det är en bra spegling av människonaturen och samhället. För hur man än vrider och vänder på det så är vi ju alla mer eller mindre skurkar i vårt förhållande till de fattiga människorna i u-länderna. Men lika ofta räcker det att vara bakbunden av sig själv och den egna fegheten för att följa det man känner är rätt. Personerna i Sons of Anarchy är hjältar i sitt drama, de gör vad som helst för att följa sin moral. Huvudpersonen vill ta sig ifrån våldet, skapa en laglig klubb, men han vet inget annat sätt att vara.

Dialogen är fantastisk. Skådespelarna är suveräna, så långt ifrån tvålfagra man kan komma. Mina favoriter är Ryan Hurst som Opie och Katey Segal som Gemma. Katey Segal vann en Golden Globe i år för den här rollen. Hon är klubbens matriark och går igenom en hel del som speglas i hennes karaktärsutveckling. Min favoritscen är när hon går på ett väckelsemöte. Det är trovärdigt, men något som på inga villkor skulle fått plats i den Gemma som var i början av serien.

Utvecklingen av karaktärerna är intressant och ger ett slags hopp om att förändring är möjlig, gör förloppet oförutsägbart och bygger bra spänning. Ryan Hurst som spelar gängmedlemmen Opie, gör en spännande rollgestaltning av denne introverte, sorgsne person som bara genom sitt sätt att komma in igenom en dörr spegla vad som är på gång. Samtidigt som han är med i gängkriget så drivs han också av inre konflikter som avspeglar sig i hans ansikte.