tisdag 28 juni 2011

Ensamhet

Jag borde sova men funderar över ensamheten. Min dotter har åkt till sjukhuset i dag och blir kvar över natten. Min man är med henne. Jag och sonen har haft en kväll för oss själva. Det är ovanligt och vi har faktiskt hunnit njuta något av det. Fast när vi skulle lägga oss så kände vi oss ensamma och oroliga igen. Nu sover han men jag kan över huvud taget inte somna . För mig är det svårast när jag inte längre kan vara stöd för någon annan. När jag är ensam med min oro. Egentligen skulle jag vilja väcka pojken nu. Ge honom tröst som han inte vill ha. Förklara för honom att han inte behöver känna sig ensam, att systern och pappan har det bra på sjukhuset. Eller kanske ringa och väcka dottern. Berätta att hon skall vara glad att hon är född i denna tid och detta land. Jag blir stark av att få finnas till för dem. Det håller min egen oro på plats och mina ord till dem ger mig själv förklaringar.

Om jag tänker vidare på detta blir jag lite förvirrad, funderar på ifall jag inte är en ulv i fårakläder som liksom göds av andras bekymmer. Men det är det ju faktiskt mina egna barn det handlar om. Inser att det överdrivet introvert och aningen vansinnigt att fundera över min egen eventuella ondska på det viset. Allt hör ihop och det är inte så märkvärdigt, vi mår bra att finnas till för andra, eftersom vi inte lever ensamma här i världen. (Motsatsen däremot, att gå in i en helt egen värld det är väl just vansinnet, något som jag kan förnimma nu när alla sover, ingen har behov av att jag ser trygg ut och jag så gärna skulle vilja vara på sjukhuset med min dotter)

Jag kommer också att tänka på några rader ur en bok jag läste i går: - Yarden av Kristian Lundberg. Minns inte ordagrannt men det gick ut på att människan måste ges en möjlighet att vara solidarisk. Det är väl precis så det är.

3 kommentarer:

  1. <<<<<<men åh fint och lite oroligt och sänder en tanke till dig. Mia Björklund

    SvaraRadera
  2. Ja alltså. Nu kanske man hamnar långt ifrån ämnet. Men en chef, på något högre nivå än mig, hävde ur sig "ja det här altrusitiska, det mår människan gott av". Och det är nog nåt man bör marknadsföra. Altruism alltså. Dock inte skrivet som en kommentar till din text. Bara en association och nåt som ger lite samhälleligt hopp, det är en drivkraft som är reell.
    Andja

    SvaraRadera
  3. Jag tänkte också så Andja, att det handlar inte bara om mig på individnivå utan om hela samhället. Så det är en bra drivkraft absolut det tror jag med! Jag tänkte också på att när det blir ett hårt samhälle där många hamnar utanför så blir det också en kamp och en tävling, vilket däremot inte gynnar solidariteten och altruismen. Det känns lite som vi hamnat där nu eftersom många hamnar utanför och debatten eller politiken handlar en del om att peka ut de som är utanför som ett slags skadedjur( mer än att försöka hjälpa dem.) Men ingenting är ju svart eller vitt och en gång pratade jag med en en latinamerikansk kvinna som växt upp fattiga kvarter i USA om skillnaden på gemenskap här och där. Hon sa att under hennes uppväxt så var tvungna att hålla ihop för att få saker att fungera, låna grejer av varandra etc. Det här kan man nog fundera länge på!

    SvaraRadera