Inget att skämta om faktiskt.

När rörelsen #prataomdet startade i vintras på Twitter så ville jag bara skrika ÄNTLIGEN! För så kändes det. Äntligen fanns det ett forum att kunna berätta om övergrepp. Äntligen fanns det någonstans att prata om sex som egentligen inte kändes okej och äntligen fanns det en plats att prata om gränser. Vilken befrielse.

För det är ju på samma gång så att man inte vill berätta och vill berätta samtidigt. Man vill inte berätta för det är så jävla jobbigt. Och man vill berätta för att det är så jävla jobbigt att bära allt själv. 

Samtidigt som Twitter exploderade av starka och modiga människor som vågade twittra om upplevelser som de aldrig hade delat med andra innan, så kom de där andra. Som skojade om #prataomdet. Typ Idag har jag bajsat, känner att jag måste #prataomdet. Och dom som klagade. Typ Va fan, det är ju bara att säga nej och om man inte säger nej så får man faktiskt skylla sig själv, så det så. Och dom som ifrågasatte. Typ Ja, men har man hånglat med någon så har man ju praktiskt taget sagt ja till att ligga, så då får man göra det också. 

Och här mina kära vänner har vi kanske svaret på varför man inte pratar om det. Och varför det är så svårt att våga göra det. För att man är rädd för att inte bli trodd. För att man är rädd för att det faktiskt är ens eget fel. För att det är så förfärligt svårt att lämna ut sig och blotta sin svåraste. För att man skäms.

För många år sedan gick jag i en terapigrupp med kvinnor som varit utsatta för incest. Det var en fantastisk upplevelse. Alltså, det var ju fruktansvärt och för jävla jobbigt dels att berätta och dels att höra andras berättelser, men samtidigt var det så starkt och fint. Det var så skönt att äntligen vara bland såna som förstod. Med såna som visste hur det kändes. Med såna som man kunde känna sig normal med. Det var en sådan lättnad att få höra andra berätta om hur de kände och upplevde. Och få höra någon säga att Ja, men så där känner jag med. Att få känna att man inte var konstig och galen. Utan ganska frisk och normal. Det är dessutom en väldigt häftig grej att lära känna något åt fel håll eller vad man ska säga. Jag visste knappt något om de andra, vad de jobbade med eller gillade för musik och sånt man brukar veta. Däremot visste jag allt om deras värsta och jobbigaste upplevelser. 

Och till er som skojar om #prataomdet så vill jag bara säga att det inte är det minsta roligt att bli utsatt för sexövergrepp. Inte det minsta roligt. 

En stark och hemsk, men samtidigt stundtals väldigt rolig bok som skildrar en övergreppsbarndom är Om någon vrålar i skogen av Malin Biller. I denna serieroman skildrar Malin sin barndom med en alkoholiserad pappa och deprimerad mamma. Hon blir utsatt för övergrepp, får ätstörningar och allt är eländigt och svårt. Men skildrat med en svart humor. Och Malin skildrar den där ensamhetskänslan man går runt och bär på så himla bra tycker jag. Mitt boktips till er.

Och prata om det för sjutton. Det är det enda som hjälper. Man ska inte behöva bära allt själv.