Att göra skillnad

Att göra skillnad är märkvärdigt. Att bara vara den som har tid att ge en hand istället för att ilsket rusa vidare till nästa del av sitt personliga projekt. Eller att vara den som kan se något utanför den egna ramen. Höra något som man inte förväntat sig höra. Det finns många människor som klarar det bra. Men lika många som inte kan. Som inte hör vad man säger för de tror att man ska säga något annat. Det är ingen som bett dem träna förmodligen, träna på att tänka. Eller vad säger man? Tänka utanför boxen?

Främlingsfientligheten som växer i det här landet tror jag beror på att så många inte har något intresse av att förstå varför man blivit flykting   Det står uttryckt så bra i Eller som det står i romanen  I havet finns det krokodiler. Man flyr för att man känner att man inte kan andas i sitt eget land.

I diskussioner om flyktingar är de allt oftare bara siffror. Jag tycker det är ett grovt fel att nämna dessa individer som grupp utan att samtidigt bygga ett slags förståelse för de många svåra tragedier som ligger bakom ett beslut att leva som flykting. Att vara flykting är aldrig frivilligt.


I havet finns det krokodiler har den italienske författaren Fabio Geda skrivit ner Enaiatollah Akabirs berättelse. En pojke som reste ensam under sex år från tioårsåldern från Afghanistan till Italien, via Pakistan, Iran, Turkiet, Grekland och Italien. En berättelse som återger en papperslös tillvaro. Om att leva ett liv där man inte finns och därför alltid är jagad, samtidigt som man är barn och arbetar under slavförhållanden. Men en berättelse som inte burit utan alla de som gjorde skillnad, som hjälpte till för att de förstod. Folk som inte var så noga med gränser.

Boken har publicerats i trettio länder.  Läs den och förstå lite mer om en papperslös tillvaro. Få samtidigt med dig en berättelse om kärlek och vänskap.  Jag lägger ut ett youtubeklipp här om boken på italienska. Det kanske är lite svårt att förstå, men så var det också  för Enaitollah när han kom till Italien, eller Grekland eller Iran. Eller för att inte tala om när han tog sig in som illegal flykting i Grekland;  en resa i en uppblåsbara plastbåt, tillsammans med några andra barn.

Jag funderade ett tag på om jag skulle lägga ut ett youtubeklipp på italienska om boken. Sen tänkte jag att det blir svårt att få folk att lyssna ett par minuter på ett främmande språk. De som inte kan italienska. Men det är ju samma grej som jag skrev om i början, att låta öronen höra något annat än det man förväntat sig. En löjlig bagatell i jämförelse med att komma till Italien utan att kunna italienska, inte ha några pengar eller någon idé om hur man ska försörja. Bara veta att det finns en kompis där någonstans i Italien, en kompis från byn hemma Afghanistan som han inte träffat på sex år.
Boken är en succé och fått stor uppmärksamhet, men inte just i Sverige.


 

En raffinerad läsning

Jag har just haft en läsupplevelse som jag gärna vill förmedla. Problemet är att jag inte gärna vill berätta vad den handlar om, eftersom handlingen är så raffinerad, som ett överraskningsmoment i sig.
Vad jag kan avslöja är att det är njutbart och medvetet, utan att det är svårt och komplicerat.

Jag förstår  att boken som är skriven av franska  Hélène Grémillon blivit en stor succé i hemlandet och sålts till arton länder.Grémillon är historiker och litteratuvetare, vilket kan anas i berättelsen.

Hon vet hur en bra berättelse skall byggas och hon kan mycket om den tid som berättelsen utspelar sig i, vilket är trettiotalet före kriget och under Andra världskriget. Grémillons roman behandlar hur den rådande samhällsmoralen präglade människors idéer om vad som var det rätta och rationella, men också om hur individerna i berättelsen kom att påverkas av kriget. 

Att dela idéer om vad frihet är en om än inte synlig men ändå ofta avgörande idé för fungerande samspel. Men tvärtemot vad vi tror är dessa idéer för det mesta något som kommer från en samhällsanda, riktlinjer uppifrån. Kort sagt politik. För att leva efter egna idéer om frihet måste man i regel ha någon form av samhällelig makt, om man inte medvetet väljer att leva i någon form av utanförskap och för det krävs mod. Men man kan också hamna i utanförskap om man inte får plats i de rådande berättelserna/ idéerna om frihet. Det är vad som händer i dag i våra fattiga förorter.  Fast det är inte vad boken handlar om egentligen utan bara vad jag kom att tänka på när jag läste.

Romanen heter Den förtrogne (Forum 2012)  och är en ohyggligt välskriven berättelse om klass, kön, makt, tidsanda, svartsjuka, krig, kärlek och ond bråd död.

Tystnaden eller vad fan är det med folk? Två boktips

Simon och Eva är ett åldrande medelklasspar som inte har några nära vänner. När deras vuxna döttrar prackar på dem en städerska tycker de först det är onödigt. Men städerskan, Marija blir snart deras vän. När hennes familj från Lettland kommer och hälsar på får de bo hemma hos Simon och Eva, som förvånas över hur trevligt de tycker det är. Fast något händer och Marija slutar arbeta hos Simon och Eva. Deras barn blir arga och kräver att få veta varför. Simon och Eva förmår inte berätta. Barnens ilska handlar också om ett förflutet, tystnaden som omgärdat deras barndom, pusselbitarna som aldrig lagts. Och Marija varför lyckas hon bli deras vän? Kan det bero på att hennes samhällsställning ?  Eller är det  för att hon finns där på ett sätt som ingen annan funnits? Detta är något av handlingen i norska författarens Merethe Lindströms bok Dagar i tystnadens historia (Weyler 2011) som vann Nordiska rådets litteraturpris 2012. Romanen handlar om  tystnaden som sprider sig i  de här människors liv.  En del av tystnaden kommer från grannarna i det hyreshus där Simon växte upp strax innan hans judiska familj råkade ut för nazismen. En annan del av tystnaden kom ifrån det barn som Eva adopterade bort och sedan aldrig pratade om. Det är ruskig läsning. Ruskigt bra. 

Jag tänker ofta på tystnaden, vad den ställer till med och hur den utnyttjas.

Nyligen läste jag en annan bok om tystnaden En lång vinter av Cólm Tóibín (Norstedts 2012). Boken  utspelar sig i en bergsby i Spanien. Det är en annan tid. Efteråt har jag förstått att det är femtiotal. Huvudpersonen Miquel har precis kommit hem i från en tvåårig militärtjänstgöring   till sina föräldrar och sin lillebror som strax själv åker i väg på  militärtjänstgöring. Strax blir det uppenbart för Miquel att hans mor dricker. Men han pratar inte med någon om det, utan hamnar i en konfrontation mellan föräldrarna. Modern är arg för att fadern hällt ut vinet som hon beställt. Senare under dagen går
modern i vredesmod ut i skogen för att på stigar söka  hem till sin bror. En promenad som brukar ta fyra timmar.  Men snöovädret kommer och modern når aldrig fram. Det är en lång tyst vinter när de får vänta på att snön skall smälta så att de skall kunna ge sig ut och leta efter mamman innan gamarna tar henne.

Två lästips, en bok och en artikel

Jag har precis läst ut Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg. Boken handlar om författarens pappa, som kom till Sverige och Södertälje efter koncentrationsläger i Auschwitz. Det är en sådan där typisk bok som har allt. Det handlar om att leva med ett koncentrationsläger inom sig, att inte lyckas med vad man förutsatt sig, att se en far som inte lyckas.  Men det är också ett stycke svensk flyktinghistoria, eller som det står på minnesmärket utanför slavarbetarlägret i Braunschwieg; Framtiden har ett långt förflutet (die Zurfkunft hat eine lange Vergangenheit). Boken är också en arbetarskildring, för David Rosenberg var en svensk arbetare, som bodde med sin familj i en del av Södertälje som byggts för arbetare i den växande industrin. 

Ett lästips till får ni i dag. Det bästa som skrivits om förra veckans skandal. I dag på Aftonbladet kultur av Gellert Tamas

Normbrytande kaniner?

En av Sveriges bästa arbetarförfattare heter Birgit Häggkvist. Trots både lysande recensioner och utgivning på Bonniers är hon så gott som okänd. I sin senaste roman A beskriver hon femtiotalets realskola och gymnasium någonstans Norrland, där en majoritet av eleverna är den förste i sin släkt och den förste i sin by som går i skolan efter sexan.

För att få till en realskola så har man ett internat där man samlat  elever från olika glesbygdssamhällen. Internatskolan kvalitéer som litterärmiljö  är känd sedan tidigare, men aldrig  någonsin har jag  hört om den här slags internatskola, fast jag sannolikt träffat folk som gått i liknande skola. Är inte det  konstigt?

I dag kom jag att tänka på beskrivningen av skolköket i romanen A. Det var bara för flickor och de tvingades bära kjol,  liksom för att markera att de var flickor, blivande kvinnor och husmödrar. 


Att jag kom att tänka på detta var att jag i dag läste gårdagens tidning om den normbrytande kaninfamilj som skall lyfta  Liseberg mot högre besökssiffror. Det är frågan om något slags kaninland. Den normbrytande familjen lät kul som helst, ända tills jag insåg att  det var en bluff. Eftersom normbrottet består av en bakande pappa, en rullstolsbunden kaninflicka som är nyfiken och framåt. De andra kaninerna är också nyfikna och framåt. Fast det var en normbrytande kärnfamilj. Det är svårt för mig att begripa att en kärnfamilj kan vara normbrytande alls och inte begriper jag det mer nu. Är man alltså normbrytande om man är energisk och handikappad och flicka? Eller om man är bakande man? 

 De som tycker detta är normbrytande  har förmodligen mer gemensamt med lärarna i skolköket i Birigit Häggkvists roman A än de har med mig. Jag tänker på att rullstolar funnits åtminstone sedan Roosevelts tid. Förresten besökte jag ett leksaksmuseum i Prag nyligen. Där hade de en barbiedocka i rullstol, tillverkad under 1970-talet.

Ändå säger Lisebergs VD att de tänkt en hel del runt detta om normer och genus. Vad man definierar som tänka är ju relativt.  Men jag tycker att resultatet av det de kallar tänkande är mer reaktionärt än normbrytande. 


Jag kan inte sluta fundera på vilken reaktion det skulle bli skulle få om någon föreslog Liseberg att ta hjälp av Centrum genusvetenskap eller RFSL för att skapa en normbrytande kaninfamilj. Om det hände skulle jag vilja vara där och läsa deras kroppsspråk. 

 

Inget att skämta om faktiskt.

När rörelsen #prataomdet startade i vintras på Twitter så ville jag bara skrika ÄNTLIGEN! För så kändes det. Äntligen fanns det ett forum att kunna berätta om övergrepp. Äntligen fanns det någonstans att prata om sex som egentligen inte kändes okej och äntligen fanns det en plats att prata om gränser. Vilken befrielse.

För det är ju på samma gång så att man inte vill berätta och vill berätta samtidigt. Man vill inte berätta för det är så jävla jobbigt. Och man vill berätta för att det är så jävla jobbigt att bära allt själv. 

Samtidigt som Twitter exploderade av starka och modiga människor som vågade twittra om upplevelser som de aldrig hade delat med andra innan, så kom de där andra. Som skojade om #prataomdet. Typ Idag har jag bajsat, känner att jag måste #prataomdet. Och dom som klagade. Typ Va fan, det är ju bara att säga nej och om man inte säger nej så får man faktiskt skylla sig själv, så det så. Och dom som ifrågasatte. Typ Ja, men har man hånglat med någon så har man ju praktiskt taget sagt ja till att ligga, så då får man göra det också. 

Och här mina kära vänner har vi kanske svaret på varför man inte pratar om det. Och varför det är så svårt att våga göra det. För att man är rädd för att inte bli trodd. För att man är rädd för att det faktiskt är ens eget fel. För att det är så förfärligt svårt att lämna ut sig och blotta sin svåraste. För att man skäms.

För många år sedan gick jag i en terapigrupp med kvinnor som varit utsatta för incest. Det var en fantastisk upplevelse. Alltså, det var ju fruktansvärt och för jävla jobbigt dels att berätta och dels att höra andras berättelser, men samtidigt var det så starkt och fint. Det var så skönt att äntligen vara bland såna som förstod. Med såna som visste hur det kändes. Med såna som man kunde känna sig normal med. Det var en sådan lättnad att få höra andra berätta om hur de kände och upplevde. Och få höra någon säga att Ja, men så där känner jag med. Att få känna att man inte var konstig och galen. Utan ganska frisk och normal. Det är dessutom en väldigt häftig grej att lära känna något åt fel håll eller vad man ska säga. Jag visste knappt något om de andra, vad de jobbade med eller gillade för musik och sånt man brukar veta. Däremot visste jag allt om deras värsta och jobbigaste upplevelser. 

Och till er som skojar om #prataomdet så vill jag bara säga att det inte är det minsta roligt att bli utsatt för sexövergrepp. Inte det minsta roligt. 

En stark och hemsk, men samtidigt stundtals väldigt rolig bok som skildrar en övergreppsbarndom är Om någon vrålar i skogen av Malin Biller. I denna serieroman skildrar Malin sin barndom med en alkoholiserad pappa och deprimerad mamma. Hon blir utsatt för övergrepp, får ätstörningar och allt är eländigt och svårt. Men skildrat med en svart humor. Och Malin skildrar den där ensamhetskänslan man går runt och bär på så himla bra tycker jag. Mitt boktips till er.

Och prata om det för sjutton. Det är det enda som hjälper. Man ska inte behöva bära allt själv.