En hyllning till Göteborg

Jag har aldrig varit i Göteborg tidigare.

Jag har varit på bokmässan ganska många gånger, men en ambitiös bibliotekarie tar kvällståg ner, sover, tillbringar hela dagarna i mässhallarna, minglar, hänger på någon bar och går direkt från mässan till tåget hem.

Det är inte att vara i Göteborg.

I sommar har jag varit i Göteborg två gånger.

Jag var på bröllop Bruce Springsteen-helgen och alla Göteborgare och Springsteenfans vet att det innebar skyfall. Inga spårvagnar, inga taxi och att promenera var inte att tänka på.

Då händer det, för den som är uppvuxen i Stockholm, märkliga, att alla man möter på gator, hållplatser och bussar engagerar sig i oss och vår situation. Vart vi ska, hur vi kommer dit, om det verkligen finns en gata som heter som den vi ska till, hur lång tid det kan ta, om det ändå inte bara förhöjer stämningen med regn på Springsteen-konserten och goda ölsorter.

Jag var på Way Out West också.

Bara att för första gången vara på festival utan att jobba var wow. Ledigt ända till sena eftermiddagarna, drälla runt och bara hänga. Och kolla in Göteborg.

Under alla mina år i Stockholm tog jag en skärgårdsbåt kanske två, tre gånger. Det krävdes massor av tid och planering för att åka ut i skärgården.

I Göteborg tog jag spårvagnen, väntade några minuter, åkte båt en lagom stund så var jag där.

I Göteborg var inte bara passagerare på bussar och spårvagnar trevliga, roliga och engagerade. Även förarna var ett under av social kompetens och hjälpsamhet.

I Stockholm ser busschaufförerna mest förvånade ut när man säger hej.

På en spårvagn träffade jag killen som fick gå upp på scenen på Jay Zs konsert på Peace & Love för något år sedan.

I Stockholm kunde jag åkt i en tunnelbanevagn full med folk som fått gå upp på scenen hos Jay Z utan att ha en aning om det, men Göteborg är på något sätt magiskt. Här får man reda på väsentligheter.

Så jag blev lite, lite förälskad.

I år på bokmässan går jag inte på ett enda seminarium, utan försöker istället träffa så många som möjligt av detta trevliga folk.
Är du göteborgare och ser mig på mässan så kom fram och snacka bort en stund med mig.

Normbrytande kaniner?

En av Sveriges bästa arbetarförfattare heter Birgit Häggkvist. Trots både lysande recensioner och utgivning på Bonniers är hon så gott som okänd. I sin senaste roman A beskriver hon femtiotalets realskola och gymnasium någonstans Norrland, där en majoritet av eleverna är den förste i sin släkt och den förste i sin by som går i skolan efter sexan.

För att få till en realskola så har man ett internat där man samlat  elever från olika glesbygdssamhällen. Internatskolan kvalitéer som litterärmiljö  är känd sedan tidigare, men aldrig  någonsin har jag  hört om den här slags internatskola, fast jag sannolikt träffat folk som gått i liknande skola. Är inte det  konstigt?

I dag kom jag att tänka på beskrivningen av skolköket i romanen A. Det var bara för flickor och de tvingades bära kjol,  liksom för att markera att de var flickor, blivande kvinnor och husmödrar. 


Att jag kom att tänka på detta var att jag i dag läste gårdagens tidning om den normbrytande kaninfamilj som skall lyfta  Liseberg mot högre besökssiffror. Det är frågan om något slags kaninland. Den normbrytande familjen lät kul som helst, ända tills jag insåg att  det var en bluff. Eftersom normbrottet består av en bakande pappa, en rullstolsbunden kaninflicka som är nyfiken och framåt. De andra kaninerna är också nyfikna och framåt. Fast det var en normbrytande kärnfamilj. Det är svårt för mig att begripa att en kärnfamilj kan vara normbrytande alls och inte begriper jag det mer nu. Är man alltså normbrytande om man är energisk och handikappad och flicka? Eller om man är bakande man? 

 De som tycker detta är normbrytande  har förmodligen mer gemensamt med lärarna i skolköket i Birigit Häggkvists roman A än de har med mig. Jag tänker på att rullstolar funnits åtminstone sedan Roosevelts tid. Förresten besökte jag ett leksaksmuseum i Prag nyligen. Där hade de en barbiedocka i rullstol, tillverkad under 1970-talet.

Ändå säger Lisebergs VD att de tänkt en hel del runt detta om normer och genus. Vad man definierar som tänka är ju relativt.  Men jag tycker att resultatet av det de kallar tänkande är mer reaktionärt än normbrytande. 


Jag kan inte sluta fundera på vilken reaktion det skulle bli skulle få om någon föreslog Liseberg att ta hjälp av Centrum genusvetenskap eller RFSL för att skapa en normbrytande kaninfamilj. Om det hände skulle jag vilja vara där och läsa deras kroppsspråk. 

 

Vi önskar en förlåt- mig- turné

Det är svårt att kalla Västtrafik för något annat än ett skandalföretag. De har inte bara lagt ut fantasisummor på ett nytt biljettsystem som inte fungerar. Att ledningen i företaget också saknar all kunskap i om hur de skall utbilda sin personal i vad bra bemötande betyder är överdrivet klarlagt.

Här är ett fåtal exempel på detta:

När klagomålen på telefon det nya biljettsystemet blev för omfattande så stängde man möjligheten att klaga per telefon. Själv klagade jag per post genom deras käcka blanketter för två år sedan då en chaufför tvingade oss att köpa smsbiljetter då han uppenbarligen inte fått tillräcklig utbildning för att hjälpa oss betala för flera resor på samma kort. Jag har ännu inte fått något svar.

När en student som köpt årskort för över 3000 kronor och glömt sitt årskort hemma då en kontrollant dök upp, så valde västtrafik att dra studenten till rättegång. Hur lågt kan man sjunka. En student.

En annan student som överhuvudtaget inte gjort något fel skickade biljettkontrollanter de polisen efter. Att det blev så berodde på att biljettkontrollanterna inte visste vilka regler som gällde.Eftersom det är frågan om flera biljettkontrollanter så är det självklart bristande information som ligger till grunden till detta fatala misstag.

Men det finns en möjlighet till bot och bättring. Vi kanske inte kan förlåta allt, men åtminstone något om Västtrafik ställer till med en Förlåt mig turne som enligt mitt förslag skulle innebära att de låter oss alla åka gratis under en månad.

För att åstadkomma detta krävs en massiv kampanj. Mitt förslag är att ni kopierar följande text och skriver in i Västtrafiks synpunktshantering:

Hej! Vi Göteborgare är numera ursinniga på ert dåligt fungerande biljettsystem och ert dåliga bemötande. Som ni vet pågår det ett krig emot er. På facebook finns sidor som sprider information om vart era biljettkontrollanter befinner sig och en annan sida som heter Hata Västtrafik. Vill ni att det skall vara så? Jag har ett förslag på hur vi skall förlåta er. Starta en Förlåt mig kampanj och låt oss alla åka gratis i en månad.

I dag tänker vi på Hjällbo

När jag jobbade i Hjällbo dröjde det ett tag innan jag trivdes. Men jag vet när det vände. Det var en morgon då jag på hållplatsen utanför jobbet mötte mannen i pressbyrån vid hållplatsen. Han log emot mig och frågade hur det var. Så hade det i och för sig varit många morgnar. Många människor på gatorna i Hjällbo sken upp för att de kände igen mig från biblioteket. Jag sken upp för de kände igen mig. Det blev nog bara bättre och just den morgonen förstod jag att det var så det var.

Det var i ungefär i samma veva som jag hörde ungdomar på spårvagnen prata om att de aldrig skulle vilja flytta ifrån Hjällbo. Då när jag också märkte att folk funderade på ifall de skulle placera in mig i psykfacket eller missbrukarfacket eftersom jag utan att jag egentligen märkt när det hände börjat prata med okända även på hållplatsen hemma på Högsbohöjd. Fast det fanns ett problem. När jag pratade om det här positiva som hänt så trodde folk att jag ljög eller förskönade eftersom de tycktes veta att Hjällbo bara var hemskt.

Fast när jag diskuterade det här med någon som bott hela sitt liv i Hjällbo förstod han precis vad jag menade. Han hade bott ett tag i Majorna och trivts väldigt bra, men saknade ändå detta hejandet som fanns i Hjällbo. Kanske blir det viktigare att känna igen och hälsa på folk på gatorna om man är nyinflyttad till landet. Kanske är det världsvana. Jag vet inte men det är trevligt och skapar något bra.

I dag har det hänt något fruktansvärt i Hjällbo. En tioårig flicka har blivit knivskuren. Jag tror inte att det är något man skall komma över. Det är bara hemskt. Men jag tror att det finns något i Hjällbo som gör att de klarar den här krisen bättre än man gjort på många andra ställen. Frågan är hur vi andra göteborgare klarar det. För det här har inte hänt bara i Hjällbo. Det har hänt i Göteborg.

saker att gilla och ogilla med Göteborg

Saker jag älskar med Göteborg

Samhällskritiken

Det medvetna folket på gatan. Uppdrag granskning, GP, Elin Grelsson och Ove Sernhede med flera.

Långgatorna , Järntorget,

Något så coolt som Långgatorna finns knappast innanför Sveriges gränser. Att gå där är att förtrollas, man får attityd bara genom att beträda gatorna. I området finns också bra kultur som Folkteatern, Hagabion, Hagateatern, Draken och biblioteket.

Lärjeån

Det finaste promenadstråket där dessutom skägglaven fortfarande lär finnas, vilket är ett tecken på ren luft. (Men fråga mig inte om lavar. Jag har inte studerat dem sedan Mulleskolan)

Botaniska och Ängårdsbergen

Dessa kan jag inte leva förutan.

Gamlestaden

Där har det bott bra folk ända sedan 1400-talet. Bra folk, gangsters, arbetare, invandrare, akademiker, studenter, kulturarbetare. Här finns också stans bästa affärer; Rambaldi och Orienthuset.

Bok och bibliotek

Att bo i Göteborg och vara bibliotekarie är förstås en lyckoträff på hösten särskilt som mässan är ungefär när jag fyller år.

Saker jag hatar med Göteborg

Slottskogens vandringsstråk en söndageftermiddag

Vad fan är det för fel på folk? Har de ingen fantasi? Ibland går jag där men det är bara hemskt eftersom där är 3000 personer mer på vägarna än vad som får plats.

Liseberg

Så stort så man blir alldeles trött bara av att gå omkring mellan attraktionerna. Gröna Lund är både bättre och trevligare. Jag hatar Liseberg av hela mitt hjärta. Hade det funnits taxibilar på området så hade jag åkt det mellan attraktionerna.

Avenyn och Götaplatsen

Något så tillgjort som Avenyn får man väl leta efter. Bussarna är dock bra, de går snabbt och ofta. Men egentligen så hade Avenyn varit bättre utan någon trafik alls. Götaplatsen har ju några förträffliga institutioner och har man väl tagit sig in på någon av dessa får man väl se sig som räddad. Men själva Götaplatsen symboliserar för mig inget annat än Död och storhetsvansinne. Jag tänker också på Sovjet.

Förlusten för Göteborgshjulet blev 7 miljoner

I dag går sista turen för Göteborgshjulet vid Lilla Bommen. I vår kommer hjulet flyttas till Liseberg Precis som jag och många många andra räknat ut på förhand så blev det ingen bra affär. Vinsten blev inte 2 miljoner som var skrytkalkylen, man tom gick ut med till pressen, utan en förlust på 7 miljoner för hela perioden. Sammanlagt har hjulet kostat 68 miljoner . Men som Lisebergs VD uttrycker det:

När vi köper in en attraktion gör vi en kalkyl och avskriver den på mellan sex och tjugo år. Det här är en tjugoårs-attraktion. Och när man ser den i ett tjugoårsperspektiv blir det en ganska utmärkt affär. Det är det bästa hjul man kan köpa för pengar.

Jag önskar bara att man hade haft samma syn på barnen i Göteborg stad. Då hade man exempelvis inte behövt ta så hårt på förlusten i Angerereds skolor utan insett att det är en ganska utmärkt sjuttiofemårsinvestering att satsa på bra skolor. Att satsa på skolor och förskolor är det bästa man kan göra med pengar i en kommun, tror jag alltså. I dag har var tredje invandrarungdom inget jobb. Många av dem bor i Angered.

Att definiera ett idiotstyre

1. Man bygger verksamhet med hjälp av fördomar som ligger bra i munnen som exempelvis att låta ungdomar slippa möta folk med fotriktiga skor.

2. Man drar ner på fungerande kärnverksamhet och premierar oprövade projekt

3.Man är nitiskt när det gäller kvitton på kaffebröd för 39,95 i verksamhet med skamligt låg budget men är inte särskilt noga med att kolla upp 63 miljoners projekt (jagar mygg och silar kameler)

4. Man är ointresserad av empiriskt underlag.

5. Man tycker det är överdrivet krångligt att lyssna på de många kloka medarbetarna med praktiskt erfarenhet från det som besluten gäller och förstår inte den simpla logiken i att ett sådant sätt medför missnöjda medarbetare.

6. Man är mer intresserad av att planera fester och bygga varumärke runt tjo och tjim än bygga framtiden så som den faktiskt byggs dv.s genom barnen

7. Man är ovetandes och förvånad.

Starke man ingen parodi

Jag har sett avsnitt 2 av SVT:s Starke man och inser att det är som min kollega sa, att det är för nära verkligheten för att vara parodi. I dag läste jag också i tidningen att Anette Winter, chef på Göteborgs Energi avgår efter avslöjanden i Uppdrag granskning, där hon i inspelning pressade en konsult att svara på ifall hon varit i kontakt med medierna. I samma program får man också höra både Anette Winter och hennes chef v.d. Anders Hedenstedt säga att Winter berättat för honom om samtalet hon haft med konsulten och han hade inte sagt något speciellt om det.

Men hallo! Det är ju Hedenstedt som skulle gått! Är inte han som VD ytterst ansvarig? Han skulle berättat för Winter att hon begått ett lagbrott, själv ringt upp konsulten och bett om ursäkt, samt själv närvarat vid ett samtal mellan Winter och konsulten där Winter bad om ursäkt. Kan det verkligen finnas något annat tillvägagångsätt? Jag fattar inte riktigt vad de inte fattar. Är det så sablans svårt att kunna förstå skillnaden på rätt och fel? Nej det handlar om hierarkier, att offra någon som inte är allra högsta hönset.

Detta med chefer som skyddas, som man lyder bara. Som gör att exempelvis ett helt gäng snickare skriver bluffakturor. Jag trodde att vi kommit längre, att vi hade fackföreningar, medbestämmande och en tro på att alla har lika värde. Men så är det alltså inte. I Göteborg stad jobbar jag. På min arbetsplats får vi tillbaka kvitton om vi någon gång köpt fika för 50 kronor med frågan "till vad användes fikat?" På andra ställen går hur stora bluffakturor som helst igenom och ger chefer lyxiga badrum, vilket i sin tur ger skolor sopig standard, eftersom vi inte har råd att laga saker till dem då alla pengar går till lyxrenoveringar. Vi har heller inte råd att ha humana barngrupper i förskolan eller att ge fritidsbarn som kommer klockan sju frukost. I en skola som jag skrev om häromledes där de delar ut datorer till alla elever från år sex för att locka till sig elever. Men man heller inte råd att ta in några vikarier när lärarna är sjuka. Ryktet säger också att man använts de statliga "Borgpengarna" som tilldelades kommunerna i början av året till att köpa datorerna för. Hur förklarar man då för lärarna om att man har råd med datorer men inte personal. Som alltid i kommunen. Man slingrar sig och säger att det inte är samma budget, för något måste man ju hitta på .

Det var som jag läste i denna blogg alldeles nyss, att Göteborg stinker som gårdagens blöjor. Jag har ett förslag. Ge Anders Hedenstedt på Göteborgs Energi sparken som VD och ge honom istället ett jobb som telefonförsäljare för sitt eget energibolag. Det skulle få ner honom på marken. Skicka resten av packet som ni ingår i förundersökningen på boot camp med avprogrammering. Förresten vilken grundlag är det som säger att den som en gång varit chef alltid skall fortsätta vara chef? Just den inställningen borde vara grymt diskvalificerande för alla chefer. Det är så enkla saker det handlar om. Att åtminstone försöka tro att alla människor har lika värde. Hade man verkligen trott på det så hade det aldrig blivit så här.

Det lär inte direkt vara någon tillfällighet att Bandidos var inblandade när det nya polishuset byggdes på Hisingen. Inte för att jag på något sätt tror att någon ansvarig visste detta. Men det finns något i moralen (lite motsägelse eftersom den knappt verkar existera), de fransiga kanterna, som gör att gäng som Bandidos både kan och får för sig att nästla sig in i sådana här affärer.

Men man får ju vara himlans glad i alla fall att det finns program som Uppdrag granskning. Som ger oss alla på golvet en möjlighet att tro på rätttvisan.

fan fan fan

Ja nu blev det som det blev. Vi var många som undvek att ta debatten med de invandrarfientliga. Men vi träffades nästan aldrig och gjorde vi det så visste vi inte om det.De riktigt bra argumenten kommer aldrig riktigt fram i den officiella debatten heller. Det kan man sörja så här efteråt. Även om det för all del är väldigt lätt att vara efterklok. Jag skrev på denna blogg om förödande nationalism och att jag faktiskt tror på fri invandring. Det kändes inte okej att skriva, antar att det var en liknande känsla när folk skrev om erotik på 50-talet och jag vet egentligen inte varför det är så stort tabu i denna fråga. Men nu får vi tänka framåt istället! Ta diskussionen. Se till att Sverigedemokraterna blir en parentes i den svensk riksdagen.

Men här i Göteborg har vi också fått in ett riktigt hjärndött problem som inte ens har någon ideologi; Vägvalet. Fan ta er som röstat in dem. Ett enfrågeparti som inte tar något ansvar för något utom att sitta i sin egen bil. Jag förstår inte att man tycker att man är värd att gå och rösta när man tycker det är viktigare att få sitta i sin bil än att barnen har ordentliga skolor. Höjden av egoism. Jag bor i stan. Många av oss som bor här har besvär i luftrör och fler allergier än andra. Att dålig luft påverkar den här typen av besvär kan man läsa om här. Vi som bor i stan behövs i stan. Men det bryr ni väl er inte om. Fast det spelar egentligen ingen roll. Jag borde lugna ner mig. Det finns ändå en majoritet för vägtullar i stan. Vad trodde de egentligen att de skulle få, 51% ? De borde börja cykla istället. Skaffa lite syre till hjärnan och få i gång tankeverksamheten!

Länge leve poesin!

Att vara rädd för olikheter, personligheter, vilja, kan spegla sig på många olika sätt. Nu är namnen för de olika stadsdelarna i Göteborg klara, de skall heta

SDN Centrum

SDN Örgryte – Härlanda

SDN Majorna – Linné

SDN Lundby

SDN Angered

SDN Östra Göteborg

SDN Västra Hisingen

SDN Norra Hisingen

SDN Västra Göteborg

SDN Askim – Frölunda - Högsbo

Annelie Hulthén uttalar sig: "Det är kanske lite krystat på sina håll, men det är viktigt att ta hänsyn till vad remissinstanserna vill och namnen är lokalt förankrade", säger hon. (GP 9 september, del 1 sidan 11) .

Jag undrar exakt hos vilka stadsdelsnamnet Askim/Frölunda/Högsbo var förankrat. Knappast var det hos folket. Jag har inte sett några som helst försök att nå oss medborgare i detta. Själv blev jag väldigt positiv när jag såg att det låg ett förslag om att vår stadsdel skulle få heta Slottskogens SDN. Men så bra blev det alltså inte, namnet var förmodligen för vackert och skulle kanske reta de som inte bodde i närheten av någon Slottskog? Ja inte vet jag hur man resonerade. För stadsdelen där jag jobbar har vi startat en långt ifrån framgångsrik facebookgrupp där vi föreslår namnet "Gamla Kosjön".( Förklaringen av detta är Gamla från Gamlestaden Ko, från Kortedala och Berg från Bergsjön). Det ligger extremt långt ifrån de namn som vi visste stadsdelarna skulle få, men det intressanta är kanske hur förslaget behandlades av politikerna. Jag skickade in det till alla politiker i stadsdelsnämnderna. Ingen svarade på hur jag skulle gå vidare med detta förslag. Bara en politiker, en vänsterpartist, gav något svar över huvud taget, han sa att han inte trodde på namnet. De andra svarade inte på mitt mejl. Borde man inte bli glad och tacksam för engagemanget?

Men nu skall vi inte haka upp oss på det. Vad jag vill ha fram egentligen är bristen på poesi i den nuvarande ordningen. Eller bristen på att förstå sig på poesi. Som har med likriktningen i hela stan att göra. Att det skall se likadant överallt. Som om man kan driva en stad enligt löpande band principen. Att man inte tror att det lokalt förankrade namnet, det personliga har någon betydelse, eller snarare som man är rädd för att det personliga lokalt förankrade skall få betydelse. Då blir centrum bara centrum och där har vi kanske en delförklaring till segregationen, att räknas eller inte. Att finnas i mitten av sin vardag, med levande torg eller att finnas i Östra Göteborg, mitt emellan Östra Sjukhuset och Östra kyrkogården.

Jag har ett annat exempel. Det är Kulturhuset Underjorden som ligger i stadsdelen Gamlestaden där jag arbetar. Detta hus har funnits i många år nu och där finns bland annat politiskt engagerade ungdomar, som man ofta pratar om som en bristvara i svenska samhället. Men det är klart, de är ju inte med i MUF, SSU, eller LUF. Jag tror inte att det är någon tillfällighet att man just nu, i samband med all annan likriktning i stadsdelsreformer och att personalavdelningarna döps till HR (humanresource) väljer att få upp ögonen för att Underjorden hyr ut sina lokaler. Detta har man gjort helt öppet i åratal. Så nu kanske man inte har råd att vara kvar.Återigen är det en brist på förståelse för poesi. Vad saker betyder. Gamlestaden är också porten mot Sverigedemokraterna. I går pratade jag med en av våra aktiva socialdemokrater och han poängterade just detta att i Gamlestaden finns det många Sverigedemokrater. I Rannebergen finns ännu fler. Jag tror inte att man förstår det symboliska värdet av att låta Kulturhuset underjorden få finnas kvar i Gamlestaden, att de håller ställningarna mot det främlingsfientliga bara genom att få finnas till. Att det finns en speciell och viktig kraft i deras brötighet och bristen på kostymer. Men förstår man sig inte på poesi så förstår man sig inte på den här typen av nyanser. Därför pressar man in barn i förskolegrupperna och får stadsarkitekter att säga upp sig. Man vet bäst själv och det är klart att sikten är ju mycket klarare utan de små nyanserna, men kanske inte lika vacker.

ge mig ingen mer hjärnblödning

I dagens tidning läser jag att regeringens ungdomssatsning var klipp för Liseberg. Man förbättrade sin vinst från 28 till 72 miljoner. I samma tidning kan man också läsa att skolbarn under skoltid gjort färre besök på teater, museer och bio jämfört med tidigare år. Vilket man förklarar med att målet att barn och unga i Göteborg skall ha minst en lektion på dessa aktiviteter tagits bort ur budget. I Gunnared har man gjort minst besök och flest har man gjort i Södra Skärgården och Linnéstaden. I Högsbo toppar man med teaterbesök. Man har alltså stärkt segregationen. Suck. Jag känner att det inte ens är någon idé att fråga om varför vinsten i det kommunala bolaget inte kan bidra till välfärden. Det är väl liksom det som borde vara vitsen med att ha just kommunala bolag. Skattepengarna får vi väl ändå oavsett vem som äger. Men om jag frågade så vet jag att jag skulle få ett långt och slirigt svar som gick ut på att det går inte, för vi vill inte. Ett svar som princip också skulle gå ut på att jag är dum som frågar.

Alltså bryr man sig inte tillräckligt om nedskärningar i vård omsorg och skola. Hur skulle det kunna finnas någon annan förklaring? Museer får minskade anslag till förmån för kommersiella konkursmässiga utställningar och Göteborgshjul. Iden som jag delar med sannerligen allt för många att Göteborgs kommunledning är toppstyrd av Göteborg och company växer sig sannerligen starkare. Men att man tagit bort kulturarrangemangen ur budgeten för skolbarnen beror väl sannolikt på att man inte förstår vad det skall vara bra för. En bakgrund till detta kan man kanske få om man läser om Göteborgs högsta kulturhöns här

Ursäkta bristen på källhänvisningar. Det finns ännu inga länkar ute i dagens GP ännu.

50 000 har åkt

I dagens GP kan man läsa att 50 000 personer nu åkt Göteborgshjulet. Efter 45 dagar har man alltså kommit till denna siffra som man väl får räkna som god. För att kalaset skall gå ihop krävs 210 00 besökare. Det är möjligen så att jag har helt fel med hjulet, att jag är förblindad av min egen idé om att detta hjul är trams. Men eftersom jag är i närheten av hjulet ganska ofta vid olika tider dessutom och aldrig sett att det varit mer än nästan halvfullt, men oftast inte så bra, så har jag svårt att tro på dessa siffror.

hang up

Jag erkänner utan förbehåll att jag har en hang -up på Göteborgs hjulet. I lördags när jag satt i en överfull buss på Nils Ericssons-terminalen hade jag än en gång möjlighet att titta på hjulet.Det var en icke luftkonditionerad buss och den var överfull redan vid start. Jag behövde hjälp med att få reda på när jag skulle gå av, eftersom jag inte kände vägen och det var omöjligt att ta sig fram till busschaffören eftersom jag satt längst bak och gången var full av folk. Men det var många som inte kunde hjälpa mig eftersom de liksom jag inte brukade åka buss den här sträckan. Undra hur många som kommer tillbaka?Att sätta in extrabussar har man alltså inte råd med, men att ja köpa nya omöjliga biljettsystem. Detta satt jag alltså att tänkte på med utsikt över hjulet och jag säger ingenting mer om det.

I Göteborg så tror man inte på folket

Göteborg stad håller på att omorganiseras. Just nu ligger ett förslag om vilka sektorschefer som skall vara, alltså de som är chef för kulturfritid, Individ och Familj m.m. Personalenheterna har man också passat på att döpa om till Human Resource. Varför vet jag inte. Kanske tycker de att Human Resource låter mer spännande, eller kanske inte så krävande. Själv tycker jag Human Resource låter skrattretande och menar väl att namnbytet säger en del om bristande kulturell kompetens. Man verkar förstå vad man tappar när man inte anstränger sig för att översätta och bearbeta begrepp till det egna språket , vilket i och för sig sätter detta med minskade kulturanslag och pariserhjul i en annan dager. Att de döpte det till Human Resoure har blivit ett slags ahaupplevelse om hur dåligt det verkligen är ställt. Samtidigt blir jag nästan religiös eftersom det känns som ett under att saker och ting ändå fungerar så bra som de gör trots det märkliga tänket uppifrån. Men det funkar för att det finns bra folk på plats. Trist bara att ingen bryr sig om att fråga dem.


Biblioteken i staden kommer att ligga under Kultur och Fritid. Vi är en av de få institutioner som servar invånare i alla åldrar. Men bland de föreslagna cheferna för Kultur och Fritid finns en inte en enda bibliotekarie. Det är folk från fritid eller skola och eventuellt annan verksamhet (har inte hundra koll). Bibliotekarierna har nog inte sökt eftersom de vet att de i Göteborg stad inte anses tillräckligt kunniga av vare sig själva eller sina överordnade. Förmodligen ses vi inte som tillräckligt allmänbildade helt enkelt. Jag strävar bort i från detta eviga lidande som anställd i Göteborgs kommun. Att dagligen befinna sig mitt i denna korkade organisation är faktiskt en plåga.

Organisationen skall vara likadan i alla stadsdelar. Cheferna tillsätts centralt.Vi på biblioteken har över huvudtaget inte tillfrågats vare sig hur vi vill ha den nya organisationen eller ifall vi vill ha de chefer som nu ligger på förslag. Man kunde kanske tänka sig att vår chef skulle få ha varit med och intervjuat den chef som hon skall komma över henne, men så är det inte. Denna lösning har man valt för att man inte vill att man skall styras av att välja chefer som man känner. Jag kan se en poäng i detta. Har själv ofta retat mig på att det sällan eller aldrig blir någon förändring eftersom folk skvalpar runt i organisationen och förhindrar radikalt nytänk. Men det är bara det att när man tittar på hur cheferna valts så är det mycket som tyder på att stadsdelscheferna flyttat med sina favoriter från sina gamla stadsdelar.Trots att det där med stadsdelskultur hur man gör och varför mest av allt brukar vara ett problem uppifrån bland cheferna. Men uppenbart är det bara oss på golvet som det kan vara dumt att lyssna på . Ja i Göteborgs stad så tror man bevisligen att förståndet stiger med befattningen. Trots att själva strukturen egentligen tyder på något helt annat.Men det är också konstigt att man inte tror att folk i den lokala strukturen vet men som kommer att passa hos just dem, att man inte vet om att det ser så olika ut och att det är bra med olikheterna. Ja och där fick jag in en poäng om segregationen också. Den är inbyggd uppifrån. Man har bestämt att folk har olika värde beroende av vilken samhällsposition de har. Man ser lokala variationer som något dåligt.

Men det är också så att det är när folk gör saker själva i Göteborg så blir det oftast väldigt bra. I går så var det en lokal festival i Kortedala och på Andra Långgatan var det en strålande fest från tidig förmiddag till sen kväll. Göteborgarna är duktiga på att göra lokala arrangemang lyckade. Detta är vi kända för. Det är märkligt att de som styr i vår stad är så dåliga på att utnyttja denna vilja till engagemang när de skall planera hur vår stad skall se ut. De måste tro att vi ger dumma svar eftersom de aldrig riktigt tycks lyssna på folk mer än när det kommer till rädsla att förlora röster.

Ta det här med pariserhjulet. Jag cyklar förbi där varje dag. Under många år har jag befunnit mig på den där kajen. Jag gick där när Göteborgsoperan höll på att byggas. Jag har följt vad som händer på Damen på Eriksberg. Det är en del av Göteborgs hjärta för mig. Först kom Älvrummet. Okej det såg lite ut som en leksak och kändes på något vis som en symbol för ett ostabilt bygge. De målade väggarna påminde mig om målningar som elever själva gjort på högstadieskolor. Jag tyckte det var lite mysigt ändå att ett så här naivt uttryck fick lov att ta plats i det offentliga rummet, även om jag önskat något mer av gräsmattan framför. Den är lite tråkigt och påminner mig också om en miljö från ett dataspel, men jag ser ju att gräsmattan används som ett ställe att hänga på. Det är bra att det finns sådana platser centralt. Det visar ändå en tro på att folk får finnas. Fast jag kan faktiskt misstänka att de som nu hänger där anses vara ett hot mot kommersen på Göteborgshjulet eftersom de inte är rätt klädda (man måste ju ha något att skylla på när affärerna inte går så bra och just det där med att låta mångfald finnas är ju som sagt inte Göteborgs starkaste sida).

Ja sen kom Pariserhjulet. Som så många varit emot. Som så många ansåg var döfött redan från början. Men man lyssnade inte på detta. Göran Johansson hade fått för sig att vi skulle ha ett hjul och då fick det bli så. Som sagt jag cyklar förbi varje dag och ser att även när det snurrar så har det varit högst 14 vagnar fulla. Men värst är kanske hur en av Göteborgs allra vackraste vyer har förstörts. För nu ser det inte längre ut som en riktig stad där nere vid Kanaltorget. Nu ser det mest av allt ut som en Fisherprice leksak. Det är kombinationen av Göteborgsloggan, hjulet och Älvrummet som får mig att fundera över ifall jag befinner mig i verkligheten eller i ett dataspel, eller i ett fisherpricelandskap. Ganska häftigt känsla, bättre än Spökhotellet Gasten.Ibland tänker jag på filmen Truman Show och funderar ifall det är i verkligheten eller en filmkuliss jag befinner mig. Jag inser att det inte bara är Älvrummet som är ostabilt utan hela visionen om Göteborg.Loggan ser mest av allt ut som en tandkrämslogga blir på så sätt en talande symbol för de urvattnade visioner som nu styr Göteborgs stad. Hur hade det varit med en stadsarkitekt?

Förra lördagen när jag cyklade förbi hjulet klockan fem i nio såg jag fyra eller fem personer som entusiastiskt höll på att göra i ordning för hjulet som skulle öppna klockan 11.00. Jag var på väg till att öppna ett bibliotek som skulle öppna klockan 10.00. Det var jag och en person till som skulle driva biblioteket denna lördag. När jag cyklade förbi dessa hjulmänniskor med snygga jackor där ryggarna pryddes av ännu en dyrköpt logga för hjulet så blev jag avundsjuk över resursfördelningen i stan. Men jag kände också en oro över den bristande kompetens som måste finnas både i ekonomi och i att göra ordning för att sätta igång ett pariserhjul när man gör bedömningen att fyra fem personer måste vara på plats två timmar innan man öppnar. Jag undrade ifall det var på grund av detta som de inte hade råd med turkbadet på Valhalla.

samhällsklimat

Kan man ställa sig utanför ett samhällsklimat? Oftast förändras ett samhällsklimat lite i taget så att vi sakta vänjer oss. Ta det här med förskolegrupper. I gårdagens Dagens Nyheter (29 maj 2010, del 1, sidan 8) kan man läsa om att förskolebarngrupperna i Stockholm är för stora. Man hänvisar till att skolverket skriver att det för de större barnen i åldern 3-5 år är lagom med 15 barn på 3 heltider, medans mindre barn behöver mindre grupper för att utvecklas optimalt. Detta är inget som skolverket suttit och flummat ihop, det ligger forskning bakom. I Stockholm har man större grupper för att klara barnomsorgskön. I Kungsholmen där man är sämst ute i Stockholm har 56 procent av småbarnsgrupperna fler än 14 barn. På Östermalm och Skärholmen är det 0% . Om man slår ut det på hela Stockholm så handlar det om totalt 17 % av småbarnen som har större grupper än 14 barn.

Om man ser på råd från högre instans för hur många barn det skall vara så har den förändrats enligt följande
1943 för 2 åringar : 5-6 barn
1972 Barnstugeutredningen för barn 0-2,5 år 10-12 barn
2005; Skolverkets allmänna råd. Färre än 15 barn.
(Källa Dn 2010-05-10, sidan 8 del 1)

Efter 9 år med förskola i Göteborg har jag aldrig haft en så liten grupp som 14 barn. Ändå har jag under 7 av dessa år valt att ha barnen på kooperativ för att få lite färre barn i barngruppen vilket vi haft råd med eftersom vi städat och lagat mat själva.
I går frågade man sig på Gps debattsida om Göteborgspolitikernas så kallade barnperspektiv bara är politisk retorik och det kan man verkligen fråga sig när man har barngrupper på 24 barn i förskolor som dessutom knappt städas

Frågan är då ifall föräldrarna kompenserar för att förbättra för sina barn genom att ha barnen kortare tid på förskolan och ha fler lediga dagar? Svaret är att synen på barn implementeras uppifrån. I mitt arbete som barnbibliotekarie träffar jag mycket personal från förskolan. Enligt dem så är det allt färre barn som har förskolefriadagar, vilket ganska många hade för sex sju år sedan. Däremot hör de talas om föräldrar som eftersom de har småbarn och därför rätt till deltid är ledig en dag för att vara hemma och städa medan barnen får vara på den överfulla förskolan. Man kunde ju kanske tro att man tänkte att eftersom det är så stora barngrupper så kunde jag underlätta för mitt barn och för förskolan genom att umgås en dag extra med barnet. Men i detta fall verkar det snarare handla om att man har släppt på alla spärrar.

I dagens samhällsklimat handlar det om att förverkliga sig själv, inte att föra en gemensam kamp för ett bättre samhälle, utan en kamp för att få tid arbeta på det egna varumärket. Hade vi valt den andra vägen så hade barnen haft en självklar plats. Detta kan vi ändra på genom att inte följa strömmen.

en annan dag

Nu finns det mycket att skriva om, men lite tid. Jag gör det en annan dag. Men sörjan heter Göteborg. Jag har hundra uppslag om vad jag skall skriva; om bibliotek som mister halva sin personal, om hjul som snurrar, om kommersiella konstutställningar som som sponsras med en halvmiljon samtidigt som konstmuseum får minskade anslag och Göteborgs konsthall skall läggas ner. Om dem som fick sitta kvar men inte verkar ha en siffra rätt. Om den förbannade valrörelsen i Göteborg som drar igång och återigen börjar de styrande prata om att de skall satsa på äldre och unga trots att det blir värre och värre för varje år, trots att det är ett vallöfte varje val. Trots att det alltid är samma folk som styr. I dag är det 24 barn på kanske Sveriges skitigaste förskolor i Linnestaden där jag bor. I en av dessa förskolor har nyligen en förskolelärare dömts för att sexuellt ha ofredat ett barn. Att detta kunde ske har självklart ett samband en felanställning. Men det är oansvarigt att inte också inse att man kunde ge barnen ett bättre skydd genom att inte ha 24 barn per förskola, genom att inte låta föreskolelärare arbeta ensamma. Varför är detta inte en viktig fråga? Skamlöst. Jag tror inte att en enda politiker ser sig ha något med denna händelse att göra.

Samtidigt Shanghairesor och vi vanliga medborgare som hela tiden får höra att den ena siffran inte har med den andra att göra. Att sambandet är inbillat. Det yttersta beviset för att vi bor in segregerad stad. Varje händelse ses som en autonom självständig händelse.. Samtidigt skottlossningar varje vecka i Sveriges mest segregerade stad, i Sveriges Chigago. Inte goa gubbar, men goa i huvudet. Återkommer. Men först en som fattat:

Så gick det med pariserhjulet i Melbourne

I Melbourne byggde man ett pariserhjul. Det skulle bli en ny symbol för staden. Politiker var entusiastiska. Folk tycke väl så där, nog fanns det viktigare saker att satsa på . Men hjulet byggdes. Det öppnades små shoppar runt om där det såldes kaffe, glass, souvenirer. Det var dyrt att åka hjulet, särskilt om man gjorde som det var tänkt, köpte något att äta, runt 7-800 kronor för en familj med två vuxna och två barn. Kanske var det för att ge valuta för pengarna som hjulet rörde sig så sakta. Enligt en taxichaufför i Melbourne så gick det så sakta att man utan problem kunde gå på när hjulet var i gång. Sen var det så varmt den där sommaren när hjulet var klart, så bara efter en vecka så hade några vitala delar i hjulet smält så att hjulet gick sönder, blev obrukbart, kaputt.De enda som tjänade några pengar var advokaterna vilka fick hjälpa affärerna som ville stämma staden för sin förlustsatsning.

I Göteborg pratar man också om att bygga ett pariserhjul. Det skall vara en symbol för staden säger man. Hur något som gjorts på så många andra ställen skulle kunna bli en symbol för just Göteborg är obegripligt. Det blir mer frågan om ett västerländskt varumärke. Mac Donalds kan man hitta i alla städer och snart även ett pariserhjul. Vet inte hur det är med pariserhjulet nu, men idén finns kvar. Det är inte bara ett urtöntigt förslag. För vem vill egentligen åka pariserhjul? Om man skall prata om att odla något lokalt så bör man satsa på offentliga rum. Där odlas lokala identiteter som bygger upp samhörighet, vilket är betydligt viktigare för Göteborgs profil än ett pariserhjul. Även om planerna för hjulet just nu verkar ligga i malpåse är jag säker på att det kommer att byggas. Men inga turister kommer att åka. Efter några år kommer vi att säga: "det är i alla fall väldigt vackert i solnedgången"Konstelever kommer att måla av det. Det blir ett populärt motiv för vykort och amatörfotografer. För att undvika det fullkomliga fiaskot kanske man bestämmer sig för att alla skolelever skall ta en tur varje år. En och annan bostadslös kanske köper sig en biljett för att få en stunds lugn och ro.

Nej för att verkligen göra något originellt så tycker jag att man skall bygga en minaret i hamnen vid operan. Det skulle sticka ut och bidra till att folk från förorterna blev mer frekventa i den centrala stadsbilden.