Länge leve poesin!

Att vara rädd för olikheter, personligheter, vilja, kan spegla sig på många olika sätt. Nu är namnen för de olika stadsdelarna i Göteborg klara, de skall heta

SDN Centrum

SDN Örgryte – Härlanda

SDN Majorna – Linné

SDN Lundby

SDN Angered

SDN Östra Göteborg

SDN Västra Hisingen

SDN Norra Hisingen

SDN Västra Göteborg

SDN Askim – Frölunda - Högsbo

Annelie Hulthén uttalar sig: "Det är kanske lite krystat på sina håll, men det är viktigt att ta hänsyn till vad remissinstanserna vill och namnen är lokalt förankrade", säger hon. (GP 9 september, del 1 sidan 11) .

Jag undrar exakt hos vilka stadsdelsnamnet Askim/Frölunda/Högsbo var förankrat. Knappast var det hos folket. Jag har inte sett några som helst försök att nå oss medborgare i detta. Själv blev jag väldigt positiv när jag såg att det låg ett förslag om att vår stadsdel skulle få heta Slottskogens SDN. Men så bra blev det alltså inte, namnet var förmodligen för vackert och skulle kanske reta de som inte bodde i närheten av någon Slottskog? Ja inte vet jag hur man resonerade. För stadsdelen där jag jobbar har vi startat en långt ifrån framgångsrik facebookgrupp där vi föreslår namnet "Gamla Kosjön".( Förklaringen av detta är Gamla från Gamlestaden Ko, från Kortedala och Berg från Bergsjön). Det ligger extremt långt ifrån de namn som vi visste stadsdelarna skulle få, men det intressanta är kanske hur förslaget behandlades av politikerna. Jag skickade in det till alla politiker i stadsdelsnämnderna. Ingen svarade på hur jag skulle gå vidare med detta förslag. Bara en politiker, en vänsterpartist, gav något svar över huvud taget, han sa att han inte trodde på namnet. De andra svarade inte på mitt mejl. Borde man inte bli glad och tacksam för engagemanget?

Men nu skall vi inte haka upp oss på det. Vad jag vill ha fram egentligen är bristen på poesi i den nuvarande ordningen. Eller bristen på att förstå sig på poesi. Som har med likriktningen i hela stan att göra. Att det skall se likadant överallt. Som om man kan driva en stad enligt löpande band principen. Att man inte tror att det lokalt förankrade namnet, det personliga har någon betydelse, eller snarare som man är rädd för att det personliga lokalt förankrade skall få betydelse. Då blir centrum bara centrum och där har vi kanske en delförklaring till segregationen, att räknas eller inte. Att finnas i mitten av sin vardag, med levande torg eller att finnas i Östra Göteborg, mitt emellan Östra Sjukhuset och Östra kyrkogården.

Jag har ett annat exempel. Det är Kulturhuset Underjorden som ligger i stadsdelen Gamlestaden där jag arbetar. Detta hus har funnits i många år nu och där finns bland annat politiskt engagerade ungdomar, som man ofta pratar om som en bristvara i svenska samhället. Men det är klart, de är ju inte med i MUF, SSU, eller LUF. Jag tror inte att det är någon tillfällighet att man just nu, i samband med all annan likriktning i stadsdelsreformer och att personalavdelningarna döps till HR (humanresource) väljer att få upp ögonen för att Underjorden hyr ut sina lokaler. Detta har man gjort helt öppet i åratal. Så nu kanske man inte har råd att vara kvar.Återigen är det en brist på förståelse för poesi. Vad saker betyder. Gamlestaden är också porten mot Sverigedemokraterna. I går pratade jag med en av våra aktiva socialdemokrater och han poängterade just detta att i Gamlestaden finns det många Sverigedemokrater. I Rannebergen finns ännu fler. Jag tror inte att man förstår det symboliska värdet av att låta Kulturhuset underjorden få finnas kvar i Gamlestaden, att de håller ställningarna mot det främlingsfientliga bara genom att få finnas till. Att det finns en speciell och viktig kraft i deras brötighet och bristen på kostymer. Men förstår man sig inte på poesi så förstår man sig inte på den här typen av nyanser. Därför pressar man in barn i förskolegrupperna och får stadsarkitekter att säga upp sig. Man vet bäst själv och det är klart att sikten är ju mycket klarare utan de små nyanserna, men kanske inte lika vacker.