Jag är den officiella versionen av föräldern som inte ställer upp

Alltså livet, som Elin skrev om. Jag är trött på barnens aktiviteter. Eller jag vill att de skall ha aktiviteter, eftersom jag tror på rörelser som en väsentlig del av tillvaron. Jag är ganska hård i min inställning till detta, anser att vuxna friska upplysta människor som inte klarar av att springa en kilometer inte direkt anstränger sig för att må bra vare sig fysiskt eller psykiskt, eftersom det är väl känt att det hela hör ihop. Därför tycker jag det är slarvigt att omge sig med mental avföring istället för att röra sig när mycket tack och lov kan städas bort med lite rörelse.

Därför ser jag det som min plikt att få mina barn att röra sig. Men jag blir väldigt upprörd över idéer som sprids i sportklubbarna om att man är en sämre människa om man inte engagerar sig i sina barns sportklubbar, dansföreningar, m.m. m.m. För tillfället verkar hela samhället vara uppbyggt på att en massa föräldrar skall engagera sig gratis i det ena eller andra. Men för det första så arbetar jag i offentligheten hela dagen, är väldigt trött på att även på min fritid umgås med folk som jag av en händelse fösts samman med. För det andra tror jag faktiskt att det finns en vits i att föräldrar faktiskt inte är så närvarande i idrottsföreningar, eftersom jag tror att det i vissa fall kan ge en ökad press för barnen att de känner att de inte bara skall prestera för sin egen skull utan även för sina föräldrar skull. Men sedan är det något väldigt märkligt att man i idrottsklubbar som i princip jagar talanger samtidigt skall låtsas att själva tävlingsmomentet inte är viktigt. Jag kan förstå inställningen. Man skall kunna vara med bara för att det är kul, men så är det ju i praktiken inte, man jagar talanger och många sållas bort efter en viss ålder. Men det är inget bra med det egentligen, mer än för de som är riktigt bra. Men för de flesta är det skit. Personligen så tycker jag att det räcker med knepiga värderingar och dubbla budskap som jag redan i dag står för inför mina barn. Att jag engagera mig i deras idrotter och samtidigt påstår att det inte är viktigt med tävling skulle kunna bli droppen som får bägaren att rinna över. De är snart tonåringar och redan som det är i dag så har de tusentals anledningar att ge igen.

ingenting händer egentligen

Nästa vecka öppnar ett alldeles eget barnbibliotek i Stockholm, TioTrettoni Kulturhuset.Det är inte utan att man blir avundsjuk. De har ju redan ett Rum för barn. Nästa sommar öppnar de ett barnkulturhus på Riddarholmen

Istället för barnkulturhus skall vi här i Göteborg få ett litet Alfonshus i en av backstugorna i Trädgårdsföreningen. Däremot tänker man göra ännu en ungdomssatsning, med något slags ungdomens hus. Jag tycker det skulle passat bättre med ett stort kulturhus dit det drogs ungdomar och andra. Ungdomar är väl den åldersgrupp i samhället som är mest segregerad som råkar illa ut bara genom att finnas till. Där ligger väl en del av problemet mellan ungdomar och äldre. De känner ofta på sig att de inte är gillade, så varför skulle de visa någon respekt tillbaka. Men skulle vi kunna lösa detta med ett ungdomens hus? Inte. Nej ett kulturhus helt enkelt, med band, bio, teater, grupprum, verkstäder och en bar i mitten där man mot uppvisande av leg kunna dricka en öl på ett civiliserat vis. Trots att en rädsla för ungdomar tycks bli större och större så har det sällan funnits så många trevliga och bra ungdomar som nu. Vilket sällan kommer fram annat än i idrottssammanhang. Trots detta ungdomsförakt så är det så många vuxna människor som vill vara ungdomliga. Det är något konstigt mellan generationerna. Obegripligt men trivialt. En rädsla för den egna ålderdomen eller döden kanske. De nya unga påminner kanske om vem man är i dag och aldrig var i går.

På senare tid, inspirerad av Deleuze, har jag studerat gränser och regler. Det som i folklig mun kallas anarki d.v.s kaos (den politiska anarkin har jag aldrig brytt mig om att förstå eller ens gillat, även om jag sympatiserat med och under en tid var medlem av SAC) mest bryter ut när det finns för många regler att bryta mot. Att det är så beror nog mest på en inställning, att man fokuserar på vad som inte sker istället för vad som sker. Jag menar inte att man skall ha ett laglöst samhälle, men lagar och regler är inte heller samma sak. Jag menar att man skall titta efter det väsentliga i stället för det oväsentliga. För även om vi lever i ett samhälle på framfart så finns det något djupt destruktivt i själva framfarten, en generell tendens se på omgivningen som gör att vi definierar oss emot det främmande. Vad ville jag säga om detta? Det vet jag inte. Att alltid veta vad man vill säga är också en dum regel som förhindrar mycket vettigt.

Jakten på den perfekta barndomen del 2

Jag har tidigare skrivit om att jag tycker att censurtrenden inom den rådande barnboksutgivning är bakåtsträvande. Ni kan läsa om detta här. Men en annan sak som jag själv tycker att jag borde censurera fast jag inte riktigt gör det i den utsträckning som jag vill, men nästan eftersom barnen väljer bort frivilligt är program som Idol och Robinson. Jag gillar den här typen av program. Det är förnederingsteve kanske men det är också spännande replikskifte. Rolig lättsmält underhållning även om musiken vanligtvis sällan är något att ha. Covers har man ju hört till leda. Men jag gillar den amerikanska versionen av Idol ännu bättre. Det är något lågt i mig som mår bra av juryns galanta sågningar. Ja Robinson skall jag kanske inte uttala mig om för det har jag inte sett på åtta år.

Men vad som förvånar mig väldigt mycket är att dagens censurjagande föräldrar utan att blinka gör denna typen av teveprogram till familjenöje. För även om jag gillar att titta på det själv så tycker jag nog att den här typen av tevetittande är lika illa som att låta barn se skräckfilmer. Varför? Det är barn som tar in, får lära sig hur det går till, regler om livet i en värld där mycket går ut på att synas, att bli kändis. Dessa program som nästan alla barn verkar se blir också en gemensam verklighet, ett slags folkhemskitt och jag inte tror är bra utan ett riktigt dåligt kitt.

I Idol får man reda på att det är okej att mobbas, säga dumma saker till folk, man invaggas också i en föreställning om att livet är en tävling. Det kvittar hur många övningar vi har i skolan om att man inte skall mobbas när vi samtidigt förenar en hel nation med program som Idol där mobbning görs till största folknöje. Men de vet de ju säger ni, alla som kommer med i Idol nu vet ju vad det går ut på. Kanske det är just det som är det värsta, att de som är riktigt dåliga och är med nuförtiden verkligen inte fattar och jag förstår inte varför det är okej att mobba någon bara för att det är klarlagt att det rör sig om någon form av brist i förståndet.

Sen är det utsattheten i utröstningen. Pratet om att sitta säkert, att hänga löst, ett tänkesätt som spridit sig till ett tänk på arbetsplatser, men som också kan säga något om en gängtillhörighet.
I Idol har vi också jakten på på perfektion. Man skall lära sig slipa på vissa detaljer som att titta in i kameran eller vad juryn kan ha att klaga på . Det funkar kanske på en del, men för mig själv så gäller det snarare att lära mig något snabbt fast inte så bra men få självförtroende av det som gör att jag sedan har kraft att förbättra även detaljerna eller hitta min egen stil. Som kanske är helt egen och inte efter någon modell som någon suttit och bestämt innan jag blivit färdig. Ja artisteri och att skriva eller att vara barnbibiotekarie är väl inte riktigt samma sak, men jag tror ändå på det här sättet för många och i mycket. Jag ser Idoljuryn som personer som bygger upp ett slags fruktan och jag är säker på att att många av de artister som är med skulle utvecklas bättre och gynnsammare utan Idol. I detta överför man också en idé till barnen om att de skall vara perfekta och jakt på perfektion ger sällan harmoniska människor.

En del personer säger nu kanske att det är ju så här livet är, det är inget fel att barnen får lära sig. Men jag menar att livet är så om man väljer att det skall vara så och jag tror att det inte är så snällt eller hälsosamt att så tidigt lära in barnen på en sådan här sjuk livsinställning som dessa program återspeglar. Vi kan inte bara vara slashasar som låter samhället ge våra barn dåliga värderingar. Särskilt inte i dag när vi har så mycket kunskap om vad som är bra.

Ströms slott AB

Det finns ett företag som heter Ströms slott AB. De sysslar med fastigheter och barnomsorg. Företagets barnomsorg som har gjort miljonvinst har kritiserats för att man menar att de bidrar till segregationen. Enligt ryktet anställer de många nysvenskar som passar sina egna och andras barn i det egna hemmet. En länk om detta finns här. Men på GPs ledarsida tycker man det bara är bra. Om hur man skall göra för att få anställning som dagbarnvårdare så står det så här på företagets hemsida: "För att kunna bli anställd behöver man ha utbildning inom barnomsorgen, alternativt erfarenhet av att vara tillsammans med barn"' Om man vill bli anställd så skall man känna till reglerna, som innebär då just ovanstående och lite mer. Det hade väl åtminstone varit passande om några rader om att kunna något förskolans läroplan. Say no more. Känns lite uland.

Det som är så himlans bra med deras barnomsorg är att det är gratis, man betalar inget som familj. Alltså är det klart ett alternativ som attraherar de som har svårt att få månaderna att gå ihop. Vi kanske inte har svårt att få ihop det men lite mer ostron och champagne hade inte varit fel. Enligt Ströms Slott Ab kan man få lov att ha barnomsorg för sina barn upp till tolv år om man dessutom har hand om minst lika många av andras barn. Jag funderar på ifall jag inte kunde få pengar för min tioåring som ändå är hemma på eftermiddagarna. Något grannbarn kunde också få vara här. Sedan kunde vi använda pengarna till gemensam lyx.

Jag jobbar i och för sig på eftermiddagarna. Men man skulle väl kunna låna en Roboten Kermit från sjukhuset. Tanken är inte att roboten skulle ersätta någon människa, mer att den skulle vara ett stöd. Den kunde ropa när det var dags för att äta mellanmål, leda dem rätt i affären så de går till mjölkdisken och inte till godisdisken. Så vidare så vidare.

Rätt till 30 timmars förskola

Mona Sahlin sa i sitt tal i Almedalen att om de rödgröna får regeringsansvar efter valet så skulle alla förskolebarn i alla kommuner få rätt till 30 timmars förskola. Jag vänder mig mot detta. Sedan beslutet om maxtaxa har den svenska förskolan bara försämrats. Viktigare är att säkra kvalitén på förskolan. Först och främst så tycker jag att man skulle säkra att alla barn i förskolan fick lov att komma ut varje dag (så är det långt i från) att inga barngrupper var större än 15 barn för de stora och 12 barn för de små. Tänk om vi i stället hade haft 35 timmars arbetsvecka, då hade vi förhoppningsvis haft fler i arbete och kortare tid på dagis för alla barn. Ge de välutbildade pedagoger som finns i förskolan i dag en reell chans att utveckla verksamheten istället för att tvinga dem till att bedriva barnförvaring.

Om man skulle införa en regel om att alla barn skulle har rätt till 30 timmars förskoledag så skulle det garanterat försämra kvalitén på många förskolor. Lidande blir då förstås de barnen som är på dagis 40-50 timmar i veckan.

Jag tycker själv att det finns en vits med att alla barn har rätt till förskola. Det finns exempelvis barn som inte har det så bra hemma, som behöver en frist hemifrån. Det finns barn som behöver lära sig det svenska språket. Det är viktigt att lära sig att integrera i en grupp. Jag tror också på att barn som går i förskolan klarar sig bättre i skolan än barn som inte gjort det (hittar ingen länk till detta nu). Men jag tror att det räcker med 2o timmar i veckan. Det är en väldig skillnad på 20-30 timmar för ett barn som sover mellan 10-14 timmar per dygn.

Min övertygelse är att det finns en vinst för hela samhället att låta arbetslösa föräldrar känna huvudansvar för sina barns vardag ( om inte särskilda förhållande föreligger och det kan självklart vara svårt att veta så här finns ju ett problem det inser jag). Bygg i stället ut och utveckla den öppna förskolan och planera gemensamma mötesplatser för barn och föräldrar. Det skulle ge tryggare barn och säkrare föräldrar. Ett skäl till att förskolan behövs i dag för de arbetslösas barn får ett så tydligt utanförskap eftersom alla barn är på förskolan. Är man hemma med sin förälder i dag så blir man ganska ensam, men det utanförskapet skulle inte behöva finnas om det fanns fler gemensamma mötesplatser för föräldrar och barn.

Vill också påpeka att jag tycker att det är fel att som KD tidigare föreslagit(förelslår?) låta föräldrar få betalt för att passa sina egna barn. Det är väldigt märkligt tänk och institutionaliserande av familjen och rent krasst ekonomiskt åt helvete. Förskolan drivs ju av skattemedel som kommer från de som lönearbetar (eller går på A-kassa).

Det finns väldigt mycket gråskalor i detta med familjer. Ibland idealiseras familjen ibland tvärtom. Men visst är det en vits att barn skaffar andra vuxna förebilder än sina föräldrar. Men att ha små barn på institutioner större delen av sin vakna tid tror jag inte på.

samhällsklimat

Kan man ställa sig utanför ett samhällsklimat? Oftast förändras ett samhällsklimat lite i taget så att vi sakta vänjer oss. Ta det här med förskolegrupper. I gårdagens Dagens Nyheter (29 maj 2010, del 1, sidan 8) kan man läsa om att förskolebarngrupperna i Stockholm är för stora. Man hänvisar till att skolverket skriver att det för de större barnen i åldern 3-5 år är lagom med 15 barn på 3 heltider, medans mindre barn behöver mindre grupper för att utvecklas optimalt. Detta är inget som skolverket suttit och flummat ihop, det ligger forskning bakom. I Stockholm har man större grupper för att klara barnomsorgskön. I Kungsholmen där man är sämst ute i Stockholm har 56 procent av småbarnsgrupperna fler än 14 barn. På Östermalm och Skärholmen är det 0% . Om man slår ut det på hela Stockholm så handlar det om totalt 17 % av småbarnen som har större grupper än 14 barn.

Om man ser på råd från högre instans för hur många barn det skall vara så har den förändrats enligt följande
1943 för 2 åringar : 5-6 barn
1972 Barnstugeutredningen för barn 0-2,5 år 10-12 barn
2005; Skolverkets allmänna råd. Färre än 15 barn.
(Källa Dn 2010-05-10, sidan 8 del 1)

Efter 9 år med förskola i Göteborg har jag aldrig haft en så liten grupp som 14 barn. Ändå har jag under 7 av dessa år valt att ha barnen på kooperativ för att få lite färre barn i barngruppen vilket vi haft råd med eftersom vi städat och lagat mat själva.
I går frågade man sig på Gps debattsida om Göteborgspolitikernas så kallade barnperspektiv bara är politisk retorik och det kan man verkligen fråga sig när man har barngrupper på 24 barn i förskolor som dessutom knappt städas

Frågan är då ifall föräldrarna kompenserar för att förbättra för sina barn genom att ha barnen kortare tid på förskolan och ha fler lediga dagar? Svaret är att synen på barn implementeras uppifrån. I mitt arbete som barnbibliotekarie träffar jag mycket personal från förskolan. Enligt dem så är det allt färre barn som har förskolefriadagar, vilket ganska många hade för sex sju år sedan. Däremot hör de talas om föräldrar som eftersom de har småbarn och därför rätt till deltid är ledig en dag för att vara hemma och städa medan barnen får vara på den överfulla förskolan. Man kunde ju kanske tro att man tänkte att eftersom det är så stora barngrupper så kunde jag underlätta för mitt barn och för förskolan genom att umgås en dag extra med barnet. Men i detta fall verkar det snarare handla om att man har släppt på alla spärrar.

I dagens samhällsklimat handlar det om att förverkliga sig själv, inte att föra en gemensam kamp för ett bättre samhälle, utan en kamp för att få tid arbeta på det egna varumärket. Hade vi valt den andra vägen så hade barnen haft en självklar plats. Detta kan vi ändra på genom att inte följa strömmen.

Ett förvirrat resonemang runt kärnfamiljen

Jag har läst många böcker i psykologi på sistone. Jag är ganska värnlös i läsandet av denna typ av litteratur. Jag har inte så många kritiska modeller att sätta emot, eller kanske är det så att jag råkat komma över väldigt bra böcker. Men min kritik mot den slutna kärnfamiljen djupnar under läsningen. Det här med att låta föräldrarna få delad föräldraledighet får en annan innebörd när jag tänker på hur negativt ett barn kan påverkas av att präglas av bara en person. Jag tror inte att lösningen är att ha barnen mer på dagis och fritids. På fritids och dagis är ju trenden att antalet vuxna per antalet barn blir färre och färre, vilket gör att den stödfunktion som dessa vuxna varit för barn också försämras.

Det är väldigt tråkigt att medvetenheten om att barn har det besvärligt i dag med stora barngrupper och få vuxna. Föräldrar som jobbar för mycket eller som mår dåligt för att de inte jobbar alls. Fler vuxna bland barnen, överallt, hemma och i skolan är nog modellen. För att detta skall vara möjligt så måste vi fungera mer kollektivt. Hitta en annan modell än den amerikanska drömmen som är ett slags individualistisk modell för självförverkligande som bygger på kristendom och kärnfamiljen som samhällets grund.

Jag har ingen lösning på hur vi skall göra istället. Själv är jag helt uppslukad av mina egna individuella projekt eftersom jag behöver tid för mig själv för att överleva. Någon sa att vi idag träffar lika många personer under en dag som man under medeltiden träffade under ett helt liv. Det verkar rimligt och ger en förklaring på varför många av oss behöver stänga dörren om oss.

Men individualismen behövs också för demokratin. För att en demokrati skall fungera fullt ut så krävs det att medborgarna har verktyg för att kritiskt ifrågasätta och på något sätt ställa sig lite utanför för att ta reda på vad hon själv tycker. Hitta sig själv och stå för något.

För att fungera i ett modernt samhälle behöver man också ensamheten och rätten att själv bestämma hur man skall leva sitt liv. Om man vill leva i en sluten kärnfamilj så måste man få göra det. Men en så väletablerad institution som kärnfamiljen kanske inte alltid är ett val utan bara den enda vägen som erbjuds? Jag tror att vi behöver den stängda dörren, men samtidigt så behöver bli vi mer kollektiva för att barnen skall få det bättre. Är det så enkelt att vi att vi borde arbeta mindre och umgås mer? Ett samhälle som var inriktat mindre på konsumtion skulle så klart ge mer tid för att orka träffa folk.

Dagens citat

I dagens Gp (del 3 sidan 64)intervjuas David Karlsson göteborgsk idéhistoriker och kulturskribent som hoppade av kultutredningen. I intervjun så berättar han om bakgrunden till avhoppet och vad han beskriver som en havererat arbete. Han presenterar för mig ett nytt begrepp; the garbage can model (soptunnemodellen). Forskare i organisationsteori använder det för att beskriva hur processer i anarki där problemlösning och beslut inte hänger ihop.

Det är ju min egen generations föräldraskap i ett nötskal. Jag har skrivit om det i bloggen flera gånger, om att vi är medvetna om att vi gör fel utan att göra något åt det. Som ett levande exempel på detta kan jag nämna sockret. Att det varit en mer eller mindre het diskussion om hur skadligt sockret är under åtminstone alla år jag varit förälder. Men trots detta så visar försäljningsiffror och annat visar att barn äter mer godis för varje år som går. Jag tror att detta problem beror att vi inte riktigt förstår vilka vi är. Att vi är långt mer styrda av kommersiella intressen än vi har en aning om. Att vi börjar i fel ända på något vis. Vi försöker ändra genom att sätta upp regler och skuldbelägga oss själva när ett samhällsengagemang skulle vara långt mer effektivt sätt att få makten över våra liv, eller åtminstone en väg att inse maktlösheten. Men det var en parentes.

Vad jag egentligen vill lyfta fram i detta blogginlägg är följande är avslutningen på den ovannämda intervjun. David Karlsson sätter fingret på ett problem i dagens kulturklimat:

"Göteborg & Co fattar ju att Filmfestivalen generar jobb och gör nytta för Göteborg. Men det är inte kulturpolitikens uppgift att skapa dessa näringar. Kulturpolitikens uppgift är att främja konsten. Om det finns en konstnärlig utveckling på hög nivå så ger det en näringseffekt. Tyvärr är det ytterst få människor som gör den kopplingen i dag. "

Är barndomen hotad?

Jag läser just nu en bra bok om depressioner. "Depressioner och demoner" Andrew Solomon. Ja genom att läsa en bok om något blir man knappast en expert. Kan hända är det så att jag är sist i världen med att förstå den kemiska bakgrunden till att stress utlöser depressioner. Hur det går tilll är jag inte kapabel att förklara men det kan man läsa om i Solmons bok.
Detta får mig i alla fall att tänka på mängden stress som dagens barn nu utsätts för. Att barngrupperna på dagis blir allt större trots forskning mer precist talar om varför vi skall ha mindre barngrupper. Samtidigt som allt fler barn har sin fritid schemalagd med aktiviteter som om de vore vuxna. Dagens barn är i mångt och mycket också barn till den trippelarbetande generationen. Varifrån de får med sig stressade levnadsmönster. Allt detta borde väl göra att barnen utsätts för ganska mycket stresshormon, som då på sikt med fel förutsättningar kan orsaka depressioner. Ja det här är kanske inget nytt, men för mig blev det liksom en insikt. Tankarna på att barndomen är hotad har slagit mig många gånger. Det handlar om olika nivåer. Tänker inte bara på att barn drillas utan också att föräldrar lever genom sina barn, vilket på sätt och vis måste bli värre för varje generation när det en gång har satts i gång. Föreställer mig i alla fall att om man som barn har en förälder som lever genom sig så berövas man på sätt och vis sin barndom. Det logiska borde då vara att man försöker ta igen detta genom att leva genom sin barn när det blir så dags. Det är ju då också ett mönster man har med sig hemifrån. Detta med att leva genom sin barn har kanske alltid funnits men är väl som så mycket annat dumt i familjelivet något som blev värre i och med femtiotalets hemmafruideal. Att leva genom sina barn är inte bara destruktiv för den kvinnliga frigörelsen utan också för att det sätter en enorm press på barnen, vilket också naturligtvis måste vara stressutlösande. Man skall inte bara hitta ett liv som passar en själv, det skall passa ens mamma också. Men här hamnar man i en återvändsgränd. Inte stressa barnen genom att arbeta för mycket och inte arbeta för lite och bara leva genom barnen. Vi får väl helt enkelt försöka hitta självförverkligande som inte bara har med arbete att göra. Men det är svårt eftersom så många av oss är fostrade med att det viktigaste av allt är att arbeta.

Barnen är vår största resurs

På mitt bibliotek där jag arbetar som barnbibliotekarie, tjatar jag ganska mycket om barnens perspektiv. Mitt tjat har varit framgångsrikt. Barnen har numera tillgång till fler datorer, fler böcker och lite programverksamhet. Utlånen av barnböcker ökar så gott som varje månad. Att det gått så här bra beror på att jag haft chefer och kollegor som lyssnat. Bristen på barn perspektiv är väl snarast en historisk konsekvens, som vi som individer placeras i och som måste tydliggöras utifrån för att vi ska bli varse. På ett privat plan, som förälder till två barn är jag kanske inte den bästa på att se barnens perspektiv. Trots min kärnfamilj är jag fortfarande extremt individualistisk, "vi -tänk" saknas nästan helt. Jag gillar mest att arbeta, läsa, se på tråkiga samhällsprogram eller gå på krogen med mina vänner. Det funkar väldigt bra eftersom min man är likadan. Vi blir så himlans glada när vi kommer på att vi faktiskt kan göra något tillsammans! Ingen av oss skulle heller komma på tanken att uppoffra oss för den andre.

Men på sätt och vis har vi ändå prioriterat barnen sett till att har ganska mycket lediga vardagar med barnen. Vi har också valt familjekooperativt dagis eftersom vi anser att de kommunala dagisens barngrupper är ohälsosamt stora. Med detta vill jag bara säga att jag i fråga om barnperspektiv är bättre på jobbet än hemma.

Men varför skall man ha ett barnperspektiv? Ja inte minst för att det är barnen som har hand om äldrevården när vi blir gamla! Men också ur ett demokratiskt perspektiv. Jag möter dagligen människor som inte tror att de är värda att lyssna på, något som de ofta har med sig sedan barnsben. För att få en bättre fungerande demokrati, ett friskare samhälle är det viktigt att individerna har en tro på att deras röst är viktig. Motsatsen leder bara till destruktivitet. Motsatsen är också ett samhälle där en persons röst värderas efter vilken samhällsposition och status hon har.

Nu kommer jag till det som gör mig förbannad. Aldrig ett blogginlägg utan att jag är arg! Nyligen läste jag i tidningen om att allt fler sexåringar har stress relaterade symtom. Några av orsakerna som nämns är för stora barngrupper i skola och dagis, att barnen har för många fritidsaktiviteter! Jag blir galen på detta! Varför är det så? Alla vet ju att barn behöver stimulans men också lugn och ro.

I veckan när jag var på möten om nedläggningen av biblioteket började vår stadsdelsordförande orera om att de måste ha ett barnperspektiv, därför skall de lägga ner biblioteket. SUCK. Hon ställde biblioteket mot fritidsgården. Att en politiker som har sett till att bidra till oskäligt stora barngrupper under värsta högkonjunktur har mage att prata om barnperspektiv är skandalöst!

Att det kan bli så dåligt som det är för barn i dag beror på att barn har så få referensramar. De vet inget annat än det de befinner sig i, om de inte har flyttat ett par gånger. Det är också få av oss som vet hur vi skall bära oss åt för att fråga barn om hur de mår. Men forskningen säger att småbarn inte kan ta in mer än femton individer åt gången. Kan man ju tänka sig själv hur det blir i en grupp med sjutton barn och tre vuxna! Helt ogreppbart. Att det inte finns något barnperspektiv i samhället är inget nytt och det kommer säkert inte gå sämre för dagens barn än gårdagens. Men eftersom vi har kunskapen så borde vi kunna få ett bättre samhälle, om vi ansträngde oss. Det har kommit larmrapporter om barn och stress under många år nu. Om du frågar mannen på gatan så säger han att problemet med dagens barn är att de inte har det tråkigt. Så vi vet alla vad vi borde göra, ändå blir det bara värre och värre. Vi måste våga gå emot strömmen i denna fråga, göra det vi vet är rätt och tillsist har vi kanske en ny bättre ström som folk följer

Marie Söderqvist Tralau har precis kommit ut med en bok som heter "Status vägen till lyckan" och den handlar om att ju högre status vi har desto lyckligare blir vi. Söderqvist Tralau tar upp detta med sociala positioner som något positivt, som ger en möjlighet att nå ett bra mål. Att hälsa hör samman socialposition är inget nytt. Men att boken kommer nu är heller ingen slump. Vi har en växande medelklass och möjligheten att tillhöra dessa "lyckliga människor" blir allt större. Inget fel i det. Men det finns olika sätt att se på den saken Michael Marmot har skrivit en bok som heter "Statussyndromet" där han säger samma sak men pratar om det som ett problem eftersom det i andra ändan finns fattiga och sjuka människor med låg status.

Vad vill jag ha sagt? Statusjakten i dag är större än någonsin. Barnen blir ofta en del i denna statusjakt.De får kläder för att markera föräldrarnas position, drillas för att bli en symbol för föräldrarnas lyckade föräldraroll. Föräldrarna gör karriär och ser på sin familj som ett företag som skall administreras och effektiviseras. Jag tror att vi måste försöka hitta andra vägar till framgång än genom statusjakt. För även om det statusfixerade samhället innebär större lycka för en del individer så är det värderingar som slår mot dem som ligger längst ner i skalan och det innebär i praktiken att människor får olika värde. För barnen är det också dåligt, de värderas efter vad de presterar inte efter vad de gör och konsekvenserna av det ser vi redan idag. De får frånvarande föräldrar och stressjukdomar. Ja sen har vi det där med konsumtion och ekologiskt hållbart samhälle, det fattar ni själv. Bättre att sitta och läsa romaner än att vara ute och shoppa statusprylar.

Mitt eget liv, när är det som bäst? När jag tar mig tid att lyssna på barnen. De har så mycket att lära mig ifråga om förhållningssätt till världen. Jag är tacksam för att jag får möjligheten. Det finns inget mer avstressande. Vi måste hitta andra värderingar i livet, låt barnen hjälpa oss med det.