Jag är den officiella versionen av föräldern som inte ställer upp

Alltså livet, som Elin skrev om. Jag är trött på barnens aktiviteter. Eller jag vill att de skall ha aktiviteter, eftersom jag tror på rörelser som en väsentlig del av tillvaron. Jag är ganska hård i min inställning till detta, anser att vuxna friska upplysta människor som inte klarar av att springa en kilometer inte direkt anstränger sig för att må bra vare sig fysiskt eller psykiskt, eftersom det är väl känt att det hela hör ihop. Därför tycker jag det är slarvigt att omge sig med mental avföring istället för att röra sig när mycket tack och lov kan städas bort med lite rörelse.

Därför ser jag det som min plikt att få mina barn att röra sig. Men jag blir väldigt upprörd över idéer som sprids i sportklubbarna om att man är en sämre människa om man inte engagerar sig i sina barns sportklubbar, dansföreningar, m.m. m.m. För tillfället verkar hela samhället vara uppbyggt på att en massa föräldrar skall engagera sig gratis i det ena eller andra. Men för det första så arbetar jag i offentligheten hela dagen, är väldigt trött på att även på min fritid umgås med folk som jag av en händelse fösts samman med. För det andra tror jag faktiskt att det finns en vits i att föräldrar faktiskt inte är så närvarande i idrottsföreningar, eftersom jag tror att det i vissa fall kan ge en ökad press för barnen att de känner att de inte bara skall prestera för sin egen skull utan även för sina föräldrar skull. Men sedan är det något väldigt märkligt att man i idrottsklubbar som i princip jagar talanger samtidigt skall låtsas att själva tävlingsmomentet inte är viktigt. Jag kan förstå inställningen. Man skall kunna vara med bara för att det är kul, men så är det ju i praktiken inte, man jagar talanger och många sållas bort efter en viss ålder. Men det är inget bra med det egentligen, mer än för de som är riktigt bra. Men för de flesta är det skit. Personligen så tycker jag att det räcker med knepiga värderingar och dubbla budskap som jag redan i dag står för inför mina barn. Att jag engagera mig i deras idrotter och samtidigt påstår att det inte är viktigt med tävling skulle kunna bli droppen som får bägaren att rinna över. De är snart tonåringar och redan som det är i dag så har de tusentals anledningar att ge igen.