Herregud. Jag tycker att ofta livet är så himla svårt. Ja, alltså inte på något svartsynt deprimerat sätt, utan mer på ett Herregud, hur gör man egentligen-sätt. Jag önskar allt som oftast att jag hade en coach som kunde berätta för mig hur man egentligen gör, en livscoach som skulle kunna gripa in och lösa allt på bästa sätt.
Jaha. Vad är det då som är så svårt med livet nu då? Jag fattar inte hur männsikor gör, faktiskt. Jag fattar inte hur andra lyckas med sina liv. Hur lyckas man göra karriär, skjutsa barnen till tusen aktiviteter, laga Linas välsmakade matkasse-middagar, baka surdegsbröd, ha ett välstädat hem och ha myskvällar med sin underbare man. Jag försöker verkligen, det gör jag, men fan - det går ändå inte så himla bra. När jag ser på andra, då känner jag mig som en jävla amatör på livet. En amatör som inte riktigt klarar av det som andra lyckas med.
Egentligen spelar det väl inte så himla stor roll om jag bakar surdegsbröd eller inte. Mina barn skulle för övrigt ändå bara fnysa åt surdegsbröd och ändå välja det fabriksbakade tillsatspreparerade vita brödet. Och egentligen spelar det kanske inte så stor roll om jag har välstädat och perfekt hemma. Barnen stökar ju ändå ner lika fort som jag har städat färdigt. Problemet är väl att jag bryr mig lite för mycket om vad man ska uppnå för att vara lyckad.
Och egentligen så kan man ju fråga sig om jag hade blivit så mycket lyckligare om jag hade bakat det där surdegsbrödet. Och egentligen kan man ju fråga sig varför jag bloggar om min prestationsångest. Antagligen är det för jag hoppas att det inte bara är jag som inte fattar hur man gör. Med livet alltså.
Jag tror att det är du som är sund!! Frågan är vem som lever och vem som bara presterar för att de tror att det är det enda sättet som finns för att de skall ha något värde. Det är sorgligt med alla kvinnor som har så dålig självkänsla trots att de är superduktiga!
SvaraRaderaOhälsotalen hos kvinnor är fortfarande mycket högra än hos män. Men jag erkänner att jag har bakat surdegsbröd, men jag gillar ju att baka (har alltid gjort!. Jag tar barnen till träningar, men vi är två. Men jag inreder inte och mitt hem består till stor del av trasiga stolar och sprucket porslin. Det bästa med ett sådant hem är att de värsta strebrarna drar sig undan snabbt. Jag vill strängt taget inte ha något med dem att göra. De bara stör.
Ja du jag undrar jag med, fast mest hur man ska hinna med allting? Typ jobba heltid, träna, övningsköra, ha en teater, läsa, umgås och vila? (och om man är förälder, ja hur tusan går det ihop?). Men som Karin säger, sådana saker som att städa och baka, ja det får man kanske rationalisera bort :)
SvaraRadera