You are not alone.

De senaste dagarna har jag känt mig snudd på oövervinnerlig. Jag har känt mig starkare än värsta superhjälten. Att  få så mycket fin respons på mitt blogginlägg om min övergreppsbakgrund känns så fint, starkt och stort. Tack så mycket till alla som har läst, hört av sig och kommenterat. Tack för alla fina möten och alla fina ord. Det är svårt att med ord beskriva hur mycket det betyder för mig.

Och alla ni som har kommit till mig med era egna berättelser om övergrepp, ni är modiga och starka. Ni är inte ensamma. All kärlek åt er. Vi är tyvärr så många som delar dessa erfarenheter. Jag blir så frustrerad och förbannad när jag tänker på det. Det är för jävligt hur många vuxna som tar sig rätten av förstöra barn.

Under hela min uppväxt bar jag på en så stark känsla av ensamhet. Jag kände mig också så oerhört annorlunda jämfört med mina jämnåriga - det var som om jag var hundra år äldre än dom, i själen. Den där känslan av ensamhet är så makalöst svårt att bli av med, men att börja prata om sina upplevelser, att möta andra med liknande erfarenheter - det är så läkande. Att inse att man inte är ensam, att man inte är annorlunda och inte minst att man inte är helt galen. Och det är nog detta som är nyckeln till allt - att vi vågar prata om det svåraste. Det är bara genom att prata om våra erfarenheter som det där tunga jävla oket av skam kan lyftas från våra axlar.

Och till alla utsatta barn - åh som jag skulle vilja säga till er att ingen INGEN får fan göra er illa.

Miljoner kramar till er alla.