Påven och pubeshår

Jag har länge tänkt att skriva om pubeshår. När vi är inne på tabubelagda ämnen, så varför inte. Om man besöker offentliga omklädningsrum så blir man varse att det är mer eller mindre kutym att raka bort allt där nere. Jag kan förstå psykologin bakom att man mår bra att göra sig snygg. Att ett rakat område också är mer fördelaktigt i vissa sammanhang är också ganska givet.

Vad jag däremot inte förstår är att man tycker det är snyggt att se ut som ett barn ( eller en barbiedocka.) Att jag funderar så mycket på det här är att jag har fått för mig att det måste vara ganska plågsam rakning. När jag själv rakar bikinilinningen så kliar det ju förfärligt bara efter en dag. Så mer rakning borde onekligen betyda mer kli. Jag tänker mig att denna rakning borde innebär att själva området blir ett besvärsområde och inte alls särskilt positivt laddat.

Jag tror inte ett ögonblick på att denna frisering har något med en sexuell frigörelse att göra utan snarare tvärtom, en objektifiering. Eftersom man kan se att trenden är olika på olika slags omklädningsrum så kan man också tänka sig att det är där modet uppstår. Man rakar sig därför delvis för andra kvinnor som man råkar visa sig naken inför.

Det handlar också om att skämmas. Man påverkas av andra. Det har funnits perioder i omklädningsrummen då jag känt mig äcklad av min egen behåring, eftersom kunnat känna in i de värderingar som funnits i omklädningsrummet. Trots att jag varit fullt medveten om varför jag känt som jag gjort.

Vi tror att vi lever i en frigjord värld, men det gör vi inte. Skammen och tabubegrepp har lämnat religionen och istället blivit ett slags allmängiltiga sanningar som inte ens går att ifrågasätta eftersom de sällan ens är definierade. De bara finns. Som innan upplysningen i en slags medeltida världsbild, som Ingrid sa i morse. Hon klagade på nyhetsrapporteringen på första maj där man valt att lyfta fram påvens salighetförklaring framför inslag från världens första majtåg. Ja herregud.