Jag har läst många böcker i psykologi på sistone. Jag är ganska värnlös i läsandet av denna typ av litteratur. Jag har inte så många kritiska modeller att sätta emot, eller kanske är det så att jag råkat komma över väldigt bra böcker. Men min kritik mot den slutna kärnfamiljen djupnar under läsningen. Det här med att låta föräldrarna få delad föräldraledighet får en annan innebörd när jag tänker på hur negativt ett barn kan påverkas av att präglas av bara en person. Jag tror inte att lösningen är att ha barnen mer på dagis och fritids. På fritids och dagis är ju trenden att antalet vuxna per antalet barn blir färre och färre, vilket gör att den stödfunktion som dessa vuxna varit för barn också försämras.
Det är väldigt tråkigt att medvetenheten om att barn har det besvärligt i dag med stora barngrupper och få vuxna. Föräldrar som jobbar för mycket eller som mår dåligt för att de inte jobbar alls. Fler vuxna bland barnen, överallt, hemma och i skolan är nog modellen. För att detta skall vara möjligt så måste vi fungera mer kollektivt. Hitta en annan modell än den amerikanska drömmen som är ett slags individualistisk modell för självförverkligande som bygger på kristendom och kärnfamiljen som samhällets grund.
Jag har ingen lösning på hur vi skall göra istället. Själv är jag helt uppslukad av mina egna individuella projekt eftersom jag behöver tid för mig själv för att överleva. Någon sa att vi idag träffar lika många personer under en dag som man under medeltiden träffade under ett helt liv. Det verkar rimligt och ger en förklaring på varför många av oss behöver stänga dörren om oss.
Men individualismen behövs också för demokratin. För att en demokrati skall fungera fullt ut så krävs det att medborgarna har verktyg för att kritiskt ifrågasätta och på något sätt ställa sig lite utanför för att ta reda på vad hon själv tycker. Hitta sig själv och stå för något.
För att fungera i ett modernt samhälle behöver man också ensamheten och rätten att själv bestämma hur man skall leva sitt liv. Om man vill leva i en sluten kärnfamilj så måste man få göra det. Men en så väletablerad institution som kärnfamiljen kanske inte alltid är ett val utan bara den enda vägen som erbjuds? Jag tror att vi behöver den stängda dörren, men samtidigt så behöver bli vi mer kollektiva för att barnen skall få det bättre. Är det så enkelt att vi att vi borde arbeta mindre och umgås mer? Ett samhälle som var inriktat mindre på konsumtion skulle så klart ge mer tid för att orka träffa folk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar