I dag tänker vi på Hjällbo

När jag jobbade i Hjällbo dröjde det ett tag innan jag trivdes. Men jag vet när det vände. Det var en morgon då jag på hållplatsen utanför jobbet mötte mannen i pressbyrån vid hållplatsen. Han log emot mig och frågade hur det var. Så hade det i och för sig varit många morgnar. Många människor på gatorna i Hjällbo sken upp för att de kände igen mig från biblioteket. Jag sken upp för de kände igen mig. Det blev nog bara bättre och just den morgonen förstod jag att det var så det var.

Det var i ungefär i samma veva som jag hörde ungdomar på spårvagnen prata om att de aldrig skulle vilja flytta ifrån Hjällbo. Då när jag också märkte att folk funderade på ifall de skulle placera in mig i psykfacket eller missbrukarfacket eftersom jag utan att jag egentligen märkt när det hände börjat prata med okända även på hållplatsen hemma på Högsbohöjd. Fast det fanns ett problem. När jag pratade om det här positiva som hänt så trodde folk att jag ljög eller förskönade eftersom de tycktes veta att Hjällbo bara var hemskt.

Fast när jag diskuterade det här med någon som bott hela sitt liv i Hjällbo förstod han precis vad jag menade. Han hade bott ett tag i Majorna och trivts väldigt bra, men saknade ändå detta hejandet som fanns i Hjällbo. Kanske blir det viktigare att känna igen och hälsa på folk på gatorna om man är nyinflyttad till landet. Kanske är det världsvana. Jag vet inte men det är trevligt och skapar något bra.

I dag har det hänt något fruktansvärt i Hjällbo. En tioårig flicka har blivit knivskuren. Jag tror inte att det är något man skall komma över. Det är bara hemskt. Men jag tror att det finns något i Hjällbo som gör att de klarar den här krisen bättre än man gjort på många andra ställen. Frågan är hur vi andra göteborgare klarar det. För det här har inte hänt bara i Hjällbo. Det har hänt i Göteborg.