Jag lever med konsekvenserna av att lyssna för mycket på Morrissey

Jag är kanske världens sämsta på att vara lycklig. Så fort jag känner mig rätt lycklig så blir en del av mig oerhört misstänksam och börjar genast tänka att det är något lurt på gång. Så här bra kan det ju inte vara, eller hur? Och om det är bra nu, blir det ju ändå dåligt förr eller senare - så det är ju ingen större idé att bli för glad. Efter sol kommer trots allt regn. Förr eller senare.

Det här brukar jag skylla på Morrissey. Jag menar, om man har lyssnat på Morrissey osunt mycket sen man var tonåring - då måste man ju ha tagit lite skada? Det är Morrissey och jag, jag och Morrissey.

Men det är ju ganska orättvist mot Morrissey att lägga all skuld på honom. Jag borde väl egentligen skylla på något annat. Jag skulle ju till exempel kunna skylla på att det är rätt svårt att koppla bort det där katastrofläget som man har dragits med sen evigheters evigheter. Det är rätt svårt att känna tillit till livet när man blivit sviken av de som ska skydda en.  Det är svårt att låta bli att oroa sig över att det som är fint och bra i livet ska ta slut, när man är van vid att det som är fint och bra är väldigt skört. Ja, nu behöver jag inte räkna upp mer - ni kan ju läsa det här gamla blogginlägget istället för att höra mig beklaga mig över min uppväxt igen.

Och nu kan man ju undra varför jag håller på att tjatar om Morrissey och lycka. Jo, det är inte bara för att få länka till den finaste Morrisseylåten - utan för att jag har tänkt så mycket på det här med lycka det senaste. Och varje gång jag har försökt att blogga om lycka så har det bara blivit helt förfärligt överkäckt, på ett sätt som skulle få Kay Pollak rusig av glädje. Men kort sagt. Det senaste året har varit så jävla bra för mig. Jag har varit så lycklig, av en massa olika anledningar. Men den här lyckan har också fått mig att känna mig sårbar och naken. Och detta har jag funderat en massa på. Varför man känner sig så sårbar, när man egentligen borde känna sig oövervinnerlig och skitstark.

En av mina kollegor, som är mycket bättre på det här att se det positiva i saker som händer än vad jag är, berättade om en undersökning som hon hade läst. Resultatet av den undersökningen var att de som tidigt i förhållanden säger att de älskar den andre och som ger sig hän, det är också de som efter förhållandet tar slut är de som upplevt sig själva som lyckligast. Trots att det har tagit slut alltså. Och det är väl inte så konstigt. Jag, Morrissey och alla andra som inte är så bra på det här med lycka - vi missar ju typ allt som är bra i livet. Och vi borde träna oss lite på det här med tilliten till livet.

Min kollega berättade dessutom att hon hade, under en jobbig period i sitt liv, varje dag avslutat dagen med att föra en tacksamhetsdagbok. Det gick ut på att hon varje dag förskte hitta saker i sitt liv som hon var tacksam över. Jag tycker det verkar mycket klokt. När man är som jag och Morrissey, då är det så lätt att man bara ser det dåliga och inte ser det bra i livet. Jag ska träna på det. Och träna på tilliten till livet.