Pjäsen handlar om en mamma som ligger på sin dödsbädd omgiven av alla sina vuxna barn, och så långt var nog alla överens, men den märkliga upplevelsen bestod i att publiken var på två helt olika pjäser.
Jag och halva publiken såg en tragedi om vad som händer med barn som inte får känna sig älskade och vad som händer med föräldrar som inte kan älska. Vi satt nästan sammanbitna. Drog lite på munnen då och då - det var en smart skriven dialog - men hade tårar i ögonen oftare.
Den andra halvan såg en rolig komedi, skrattade stort och hjärtligt för nästan varje replik men blev helt tysta några gånger då det verkligen brände till.
Och här någonstans tänker jag på vad Karin skriver i förra inlägget här på synk, om att hitta sin inre kompass för att bli självständig och mindre beroende av kritik.
När jag gick ut från salongen tänkte jag nämligen mest på hur författare, regissör och skådisar upplevde publikens reaktioner. Oavsett syftet med pjäsen reagerade ju halva publiken “fel”. Eller vad det kanske syftet? Att också få oss som medaktörer för att vi ska tänka ett varv till.
Både med och utan självkänsla agerar vi med en omvärld, och behöver bli både sedda och bekräftade. Men sedda och bekräftade på ett rakt sätt. Inte bli strukna medhårs.
Pjäsen var förresten Maria Bloms Under hallonbusken.
Bra inlägg, det ger mig möjligheten att presentera min teater vs publik-teori. Jag går relativt ofta på teater och har noterat att publiken älskar att skratta. När jag såg en pjäs där en man örfilar en kvinna skrattade publiken till och då bröt skådespelaren den fjärde väggen och sa "Det här är inte roligt". Det tyckte jag var bra gjort av henne!
SvaraRaderaHär kommer teorin:
När en man slår en kvinna på en fest reagerar omgivningen (förhoppningsvis) med stark avsky och protester.
När en man slår en kvinna på film reagerar publiken med distanserad tystnad. (Förhoppningsvis) tycker publiken det är obehagligt men vet ändå att det är på film, dvs inte på riktigt.
När en man slår en kvinna på teater reagerar publiken med förvånat skratt. Varför? För att det är på låtsas, men det händer ändå framför en och det blir jobbig stämning som man försöker släta över med ett litet fniss för att markera "OJDÅ".
Teater är komplicerat och jag tror inte att skådespelarna tycker skrattande publik gör fel, de är nog vana vid den typen av reaktioner. Jag önskar jag hade en halv miljon kronor, då skulle jag fortsätta min forskning om teaterpublikens skratt. varsågoda för föreläsning!
Jag önskar också att du hade en halv miljon kronor. Den forskningen vill jag ta del av. Kan inte sluta fundera på den här publikens reaktioner, men nu ska jag fundera på dina teorier ovan.
SvaraRaderaKram