Var är ditt barn just nu?

Jag såg en annons i tidningen häromdagen som skrämde livet ur mig. Den handlade om en tjänst där någon med hjälp av geo-positionering ska kunna tjäna 400 kronor om året på mina rädslor.

Jag är gammal nog att ha läst Orwells “Nittonhundraåttoifyra” när 1984 låg så långt fram i tiden att vi trodde på den dystopin. När 1984 inföll skrattade vi lite generat över att vi trott på ett övervakarsamhälle, men är vi inte där nu? Med råge?

Annonsen med texten “Var är ditt barn nu?” var alltså reklam för en tjänst som ger oss möjlighet att se var våra familjemdelemmar befinner sig. På hemsidan stod det något snömos om att “slippa trasslet med vardagspusslet”. Men vad man verkligen gör är att spela på våra rädslor.

Rädslan att våra små barn ska lockas iväg av någon. Att våra större barn ska göra något förbjudet. Att våra partners ska ha ett hemligt liv vi inte känner till.

Jag undrar vem jag blivit om mina föräldrar kunnat övervaka varje steg jag tog som barn och tonåring. Jag undrar vad som hänt med mig om de män jag varit tillsammans med velat studera varje rörelse jag gjort.

Och nog fan blir jag rädd. Rädd för övervakarsamhället.

Om att bli sedd och bekräftad

Jag var på teatern igår. Det var en märklig upplevelse.

Pjäsen handlar om en mamma som ligger på sin dödsbädd omgiven av alla sina vuxna barn, och så långt var nog alla överens, men den märkliga upplevelsen bestod i att publiken var på två helt olika pjäser.

Jag och halva publiken såg en tragedi om vad som händer med barn som inte får känna sig älskade och vad som händer med föräldrar som inte kan älska. Vi satt nästan sammanbitna. Drog lite på munnen då och då - det var en smart skriven dialog - men hade tårar i ögonen oftare.

Den andra halvan såg en rolig komedi, skrattade stort och hjärtligt för nästan varje replik men blev helt tysta några gånger då det verkligen brände till.

Och här någonstans tänker jag på vad Karin skriver i förra inlägget här på synk, om att hitta sin inre kompass för att bli självständig och mindre beroende av kritik.

När jag gick ut från salongen tänkte jag nämligen mest på hur författare, regissör och skådisar upplevde publikens reaktioner. Oavsett syftet med pjäsen reagerade ju halva publiken “fel”. Eller vad det kanske syftet? Att också få oss som medaktörer för att vi ska tänka ett varv till.

Både med och utan självkänsla agerar vi med en omvärld, och behöver bli både sedda och bekräftade. Men sedda och bekräftade på ett rakt sätt. Inte bli strukna medhårs.

Pjäsen var förresten Maria Bloms Under hallonbusken.

Inget är som väntans tider

Hej Victoria!

Jag läste i tidningen att du och Daniel ska få en bebis. Det blir nog bra för er. Jag kan bara inte låta bli att fundera på hur mycket av det här med att vara förälder som du slipper uppleva, sånt där som vi andra sliter med varje dag.

Du slipper till exempel stressa från jobbet, komma med andan i halsen till fritids och höra en fritidsfröken säga med snipig röst "Det var värst vilka långa dagar dina barn har på fritids". Efter fritids så kommer du dessutom slippa ta med dig trötta barn med lågt blodsocker in på ICA och försöka handla med ett barn som springer runt runt i affären och ett barn som ligger på golvet och gallskriker av ilska. Du slipper sen åka överfull spårvagn med tunga matkassar och bråkiga barn som du försöker muta med bullar för att dom inte ska börja gallskrika på spårvagnen också.

På jobbet behöver du aldrig få ont i magen över att du måste försöka få alla andra att lägga sina möten så att det funkar med dina dagistider. Du kommer nog att slippa förklara för alla varför du jobbar heltid (du är ju kronprinsessa för sjutton, lite viktigare jobb än att vara bibliotekarie) och inte lite mindre - för det ska man göra när man har barn. Du slipper stå där och försöka komma med förnedrande förklaringar om att du tycker att det är hopplöst nog att få ekonomin att gå ihop på en heltidslön, och på en deltidslön hade det varit helt kört.

Pengar kommer väl förresten aldrig vara något problem för dig. Du kommer nog aldrig behöva komma med svepskäl för varför du inte kan följa med kollegorna ut och äta lunch dagarna innan barnbidraget kommer, dagarna då du räknar kronorna för att få ihop till mat till dig och barnen. Du slipper få ont i magen varje gång dina barn blir bjudna på barnkalas och du måste köpa någon dyr jävla present åt någon annans unge. Du slipper önska att dina barn snart slutar växa så du slipper köpa nya kläder stup i kvarten och du slipper bli stressad av att barnen sliter ut sina stövlar och skor fort som satan.

Du slipper nog bo i förorten och låta dina barn gå på en kommunal skola som omorganiseras varje termin och som får sparbeting på sparbeting. Du slipper semestra i stan med dina barn, du slipper försöka förklara för dom varför ni inte kan åka till Legoland, Grekland eller gå på Liseberg. Du slipper höra dom säga "Ja, vi vet vi har inte råd". Du slipper höra dina barn säga "Ni måste vara jätterika" när dom kommer hem till kompisar som har alla de där dyra leksakerna som dina barn önskar sig men aldrig får. Du kommer aldrig ligga vaken på natten och känna dig otillräcklig för att du inte kan ge dina barn det du skulle vilja.

Och Victoria, klart jag fattar att det är en massa saker som jag slipper som du måste göra. Jag behöver inte vara pinnsmal tre dagar efter förlossningen, jag behöver inte stoppa korv i tv med mina barn, jag behöver inte oroa mig för att mina barn kommer figurera på löpsedlarna till Svensk Damtidning. Jag slipper få mina barn att sitta still på tråkiga middagar med tråkiga tal med obekväma kläder.

Men Victoria, jag hoppas att allt blir bra för er. Jag hoppas att du inte känner dig lika osäker och skräckslagen inför att bli förälder som jag gjorde.
Lycka till!
Hälsningar
Elin