Man blir varken klokare eller smartare med åren - bara äldre

Jag har ägnat en massa tid det senaste året åt att tänka på åldrande. Så mycket tid att det kan ses som en fixering. Det har jag gjort sedan jag med en chock upptäckte att folk såg mig som en tant. Tant! Jag som inte ens blivit vuxen ännu.

Jag har en massa definitioner av vad det är att vara vuxen. En del av dem så barnsliga att de är ytterligare ett tecken på att jag inte blivit vuxen ännu.

Ett kriterium på att vara vuxen är att se de dåliga konsekvenserna av dåliga beslut. Och att då avstå från att genomföra beslutet. Funkar inte alls för mig. Ett annat är att inte längre vilja göra roliga saker, eller snarare att tycka att tråkiga saker är roliga.

De här två kriterierna har naturligtvis ett samband. Jag är luststyrd även om jag ofta vet att konsekvensen kan bli ett svårt straff.

Det stora problemet för kvinnor med att åldras är hur man blir betraktad. Att kroppen förändras, att man ser, hör och springer sämre är en baggis, men diskrepansen mellan ens yttre och inre är svår att acceptera. Något som stör mig oerhört är hur svårt det är att bli lyssnad på när man inte längre är ung. Hur mycket mer dynamisk jag måste vara idag än för 25 år sedan för att människor ska lyssna. Och då vill jag ändå hävda att jag idag är en betydligt intressantare person med mycket, mycket mer att förmedla.

Det har uppstått en egen liten genre av tantböcker på senaste tiden. Dessa säger att det är sååå fint att vara tant och sedan ägnar de sig åt virkning och småkaksrecept. Det var ju det jag sa. Plötsligt ska jag tycka en massa tråkiga saker är kul.

Ja,ja. Jag ska hålla fast vid min fixering ett tag till. Om en månad blir jag riktigt gammal. Kanske kan jag acceptera faktum och gå vidare då.

Världens vackraste och bästa tant får sjunga för er här: