Döden är banne mig inte rättvis

Min erfarenhet av begravningsentreprenörer är rätt kopplade till min pappa. Efter att han gått i pension började han extraknäcka som kistbärare för en av begravningsentreprenörerna i stan. Han bar i vår lokala kyrka, med folk han kände och oftast var det folk han kände som begravdes. Det var kanske inte vad man kallar ett trevligt jobb. Men han uppskattade i alla fall samvaron med de andra bärarna, som han hade bra samtal med. Behöver jag egentligen förklara att det var ett jobb som gav perspektiv på livet?

Den andra erfarenheten är begravningsentreprenören jag minns är den vi träffades när pappa dött 1997. Hon såg så överdrivet ledsam ut så att vi alla började skratta när hon lämnade rummet. Vi tyckte det var löjeväckande att denna för oss okända människa mänska försökte sig på att dela vår sorg.

Förra våren började mina kollegor på biblioteket planera för att en begravningsentreprenör skulle ha en föreläsning om döden i samband med Alla Helgons dag. Kollegorna pratade om att bjuda på mexikanska begravningskakor, dekorera med dödskallar och en massa tingeltangel. Jag tyckte det lät förfärligt, men eftersom jag skall föreställa den tuffa så höll jag tyst.

Så mycket jippo blev det inte av. Men begravningsentreprenören kom en mörk höstkväll. Jag jobbade den kvällen och det var inte särskilt roligt att försöka få folk intresserade av den där föreläsningen. Kanske hade det varit lättare om där varit några grupper, men de som var där just den kvällen var ensamma människor, som sökt sig till biblioteket lite för sällskaps skull. Jag kände mig som en brottsling då jag frågade dem om de var intresserade av att lyssna. Några nappade och de var nöjda efteråt. Begravningsentreprenören var en duktigt föreläsare. När det väl kommer till kritan är döden oftast ett ämne som det är lättare att prata om än att undvika att prata om. Det lättar.

Begravningsentreprenören berättade om olika religioners begravningsriter och så gav han lite olika statistik kopplad till döden. Det var då jag fick höra att de som levde längst var de som levde i par och som hade hus. Jag tänkte att detta är det slutgiltiga beviset för att vi lever i ett orättvist samhälle. Det var också plågsamt att höra med tanke på publiken som lyssnade.

Okej, alla människor är inte intresserade av att leva ett långt liv. Döden kan också vänta runt ett hörne för varenda mänska. Men ett långt liv är i många fall ett betyg på hälsa. Att må bra handlar inte bara om hur många morötter man äter eller hur lite crack man röker, utan också hur man har det. Hur man har det påverkas av ekonomi och relationer. Hur man mår som frisk påverkar hur man kan klara av att kämpa när man blir sjuk.

Jag tycker det är orättvist att vårt samhälle ger så dåligt utrymme för olika normer. För att de som lever som par i hus lever längst beror väl till stor del att samhället som det ser ut i dag till största del är utformat efter dem. Jag undrar vad det är för valfrihet med det.