Låt en litteraturvetare analysera klottret

Det var i somras då jag i sällskap med ett barn åkte genom en mindre bruksort. Barnet tyckte att det var ett fult ställe eftersom hon inte såg klotter någonstans. Ur hennes sätt att se på det är klotter något som livar upp ett stelt planerat samhälle. För mig var det befriande att höra någon tänka på ett annat sätt om klotter.

Att jag kom att tänka på det i dag beror på att jag läser i tidningen att Tobias Barenthin Lindblad skulle hållit en graffitiworkshop om graffitins historia, dess plats i kulturhistorien och om sociala dimensioner i morgon på Kungsbacka konsthall. Utanför konsthallen hade man tänkt ha ett klotterplank där han skulle hållit graffitiworkshop. Men i måndags fick Barenthin Lindbladh besked om att allt skulle ställas in, eftersom Kungsbacka skall anta en ny klotterpolicy. En klockren moralpanik. Varför tog man istället inte tillfället att som politiker träffa ungdomar med intresse för graffiti och starta en dialog med dem?

Anledning till att Kulturnämnden i Kungsbacka bestämt sig för den här policyn är att forskning visar att graffiti ger upphov till klotter. Det stämmer säkert. Jag förstår att det kan vara problem med klotter. På mitt jobb har vi exempelvis fått lära oss att om det uppstår något klotter så skall man åtgärda det omedelbart annars kommer det mer. Jag gillar verkligen inte när folk har klottrat i våra lokaler. Så är det.

I alla fall, graffiti är ett utryck från ungdomar som vill säga något, kunde man inte utnyttja det istället för att försöka stävja det? Om man har kommit så långt att man vill utrycka något offentligt då är man till nytta för samhället.

Det finns en annan dimension i den här moralpaniken som handlar om att man bara lyssnar på ungdomar när det inte är i speciella sammanhang eller ordningar som vuxensamhället ställt upp. Men att utryck som kommer från ungdomar själva alltid är hotfullt och fel. (Att exempelvis hiphopen blivit erkänd beror inte alls på att det är en ungdomsrörelse utan att första hiphoparna är pensionärer, men det finns minst tusen exempel till).

Jag undrar varför det är så? Vad är det i ungdomsrörelser som vi vuxna ser som så hotfullt? Ser vi vår egen ungdom i ungdomarna? Är vi rädda för att tappa greppet? Att räknas ut? Vill vi ha kontroll? Eller är vi rädda för jordens undergång?

Och klottret. Kunde man inte åtminstone någon enstaka gång försöka se det på ett annat sätt? Skicka någon av militärens deshiffreringexperter på det? Eller låta en litteraturvetare analysera det? Skulle vi i så fall få veta något nytt?